Polarisering. Förskräckelse. Roma-natten

Denhär sommaren har varit förskräckande, och det gäller inte bara vädret.

     Det politiska klimatet har polariserats, brutaliserats. Hatstormarna på nätet hotar att sabotera och tysta varje sakligt ifrågasättande.

    Samtidigt har politiken buklandat i en anda av skämmigt medlöperi. Det som händer på fler än en borgerlig ledarsida skulle vara katastrofalt, om det så kallade vanliga folket brydde sig om ledarnas sidor.

Kontentan är att antirasister gör fel vad vi än gör, medan rasisterna får göra alla tänkbara fel, ty det är yttrandefrihet.

     Demonstrationer antas vara kontraproduktiva. De kan nämligen uppfattas som irriterande. JA? Som om det inte vore meningen med att demonstrera! Det står var och en fritt att demonstrera för gulliga kattungar, men det är ingen som kommit på idén. Gissa varför?

     Borgare har en fundamental icke-förståelse för egenorganisering. Dessa självutnämnda entreprenörer är så illpinkat hjälplösa att de verkligen inte fattar syftet med och arrangemanget av en demonstration. Istället ser de för sig hur folkgruppen ”demonstranterna” far omkring och illfänas med tillbakadragna rasister som bara vill säga sin åsikt utan kommentarer. Uppgiften för borgarna själva är ju enbart det angenäma recenserandet av andras uppförande!  

Polarisering – medlöperi. Paradoxalt nog hör de samman. Under en tid av märkbar polarisering är det förståeligt (om än kontraproduktivt) att röster höjs för ”samling”.

     För borgarnas del innebär denna samling att tycka synd om rasisterna. Orsaken kan vara att man tycker likadant eller tvärtom tror att väljarna ska låta sig omvändas, men de flesta borgare ser det nog bara som ett sätt att för femtioelfte gången komma åt vänstern. För dem är inte fascismen särdeles skrämmande. Det är vänstern som utgör den stora faran.  

     Det är svårt att förstå varför, men låt oss minnas det. 

     För vänsterns del innebär önskemålet om samling att vi nu i åratal har vädjat till liberalerna att åtminstone bara bete sig som liberaler. Vi går till och med in och stöttar liberala mångfaldskampanjer, även då det möter kritik inom egna led, eftersom liberalerna har smitit. För att de är ansvarslösa, ignoranta eller vinstmaximerande?  

    

Polarisering utmärks av att alla sidor börjar bli förskräckta av vad extremisterna ställer till. Skillnaden är reaktionen. Där borgarna inte vill, kan eller förmår göra någonting, där agerar vänstern. Hurdan aktionen än är kan den tänkas gynna rasisterna (eftersom populism låter sig gynnas av allt utom kritiskt tänkande) och detta lever borgarna högt på genom att ideligen upprepa det i sina ägandes media.

     På så vis skaffar de sig rätt. Inte mot rasismen, utan mot vänstern.

Denhär sommaren har varit förskräckande. Utan att vädret varit det minsta kvavt, hett eller åsktungt har politiken istället tagit den vägen.  

     Tänkte inte skriva särskilt om Sd:s antiromska kampanj i tunnelbanan. Men skriker när jag läser detta:

”För dem som tycker att de historiska och lingvistiska kopplingarna här är långsökta: föreställ er att SL tillåter ett parti att annonsera med antisemitiska kodord intill en synagoga på årsdatumet för Novemberpogromerna. Det är i nivå med vad som nu har hänt: natten den 2–3 augusti 1944 fördes nämligen 3 000 romer till gasen i Auschwitz.”

     Den natten kallas i historisk litteratur för zigenar- eller romanatten.

     Hela denna natt stördes fångar i närbelägna baracker av romernas ihållande skrik av protest, fasa och raseri.

     Det var den natten.

     Då må det kosta borgarna lite låts-indignerat pipande över pappersskräp och klisterremsor.

Om du inte tror på borgarnas förbruning, läs en som varit med: http://elinalmestad.se/2015/08/10/tack-och-hejda/

Eller kloke Esbati om normalisering.

Sekten Djursholm, trevlig och opolitisk

Har läst Djursholm, Sveriges ledarsamhälle av Mikael Holmqvist. Boken har fått mycket goda recensioner (bl a här), och det är den värd. Den är tjock, eftersom den är oerhört grundlig och ofta upprepar sig, men inte av slarv utan för att nöta in ett mönster.  

Djursholmarnas normer och värderingar framträder tydligt om än med motsägelser, eftersom det är levande människor vi talar om. Djursholmarna uppfattar sig själva som den ledande eliten i ett bostadsområde som är paradiset, samtidigt som de tilltror sig själva ödmjukhet och lyhördhet. De betraktar sig som kunniga och kompetenta, samtidigt som de bryr sig mer om snacksalighet än vetenskaplighet. De går in för att allting ska vara trevligt, samtidigt som de håller dem som de kallar servicepersonalen i strama tyglar.

Så lagom trevligt.

     Holmqvist är ledarskapsforskare och professor i företagsekonomi, så hans fascination för djursholmarna är förståelig och hans prestation att skildra dem rättvist är förnämlig. Sedan står det var och en fritt att reagera.

     Det mest indignerande med Djursholm är inte att folk har massor av pengar, fantastiska hus och champagnefrukostar. Detdär är bara kapitalism. Det riktigt ruskiga med Djursan (smeknamn från hemmafru som om morgonen motionerar i moderiktiga gummistövlar) är det påfallande sektlika beteendet hos denna del av överklassen.  

     Holmqvist förklarar Djursholms slutna värld med att den är ”konsekrerande”, det vill säga den upphöjer och saligförklarar dem som hör dit. Själva poängen med att leva i Djursholm är att blir djursholmare!

   

Djursholmarna upplever sig som eliten och får ständig bekräftelse på det av omvärlden. Ändå är det ibland jobbigt för dem att vara djursholmare, eftersom andra ”missförstår”. Djursholmarna vet ju att alla egentligen vill leva som de, och att de som inte gör det bara har sig själva att skylla. Med en sådan världsbild är det enklast för djursholmare att hålla sig till djursholmare. Bara de vet hur man är ”trevlig”.

     Trevlig är man genom att alltid ta livet med ett leende och aldrig yttra sig negativt eller kritiskt. Politik är otrevligt, alltså är lämplig föredragshållare i kapellet Filippa Reinfeldt. (För övrigt: kapellet har en besynnerlig ställning som fritt under Svenska kyrkan. Inte en frikyrka, bevare dem väl, men en självstyrd kyrka där de kan ta ut avgift för dop och bröllop!)

     Trevligheten ska samsas med originalitet, menar djursholmarna, och tänker då på samhällets grundare; paret Beskow med flera. Själva uttrycker de sig i intervjuerna med enerverande likformighet: ”trevligt, lämpligt, smooth, pusha, kämpa, leverera, mingla, kommunicera, bli någon, vara social, populär, trevligt”.

     Halvtrevligt på sin höjd, ur näbben på urtråkiga, likformade näringslivspapegojor. Deras lilla värld tynar bort utan det. Det skulle vara sorgligt om de inte vore så övertygade om sin förträfflighet.   

Villa Pauli. Här har det supits åtskilligt!

Trodde du att överklassen låter barnen gå på Lundsberg? Då tog du fel. I Djursan är man så ultimat självgod att man möjligen skickar iväg någon misslyckad telning som har mindre än överbetyg i alla ämnen. De riktiga, lyckade barnen kan bara gå i lokala skolor för att nätverka med rätt människor, dvs ungdomar som får en fixad dyslexidiagnos för att få förmåner på proven, som tror att närmaste förort Åkersberga är ”slum” och hittar bättre på Mauritius än på pendeltåget, och som tack vare föräldrar som känner kompisarnas föräldrar plus egen väloljad munvighet (trevligt, kämpa, leverera, bli någon) kommer att glänsa i finansvärlden. Trots att de endast kan leva i Djursholm i trivsam inskränkthet.   

Holmqvists konsekrerationsteori är i början tjatig, sedan fyller den sitt syfte. Målet med att bo i Djursholm är att vara djursholmare! – någonting så upphöjt att de själva nästan inte kan bli det. 

     Djursan är inte bara en sluten värld, den är en kortslutning. Ändå är Holmqvist, trots de brister han påvisat, så imponerad av denna sekt att han i slutordet ställer upp hypotesen att hela Sverige håller på avsluta meritokratin och att vi bör lära oss hantera detta. Varvid kortslutningen får förfärande proportioner. Ledarna på en liten holme nordost om Stockholm skulle, endast genom sitt rykte, ha fört in vårt land i skinande mediokritet, och den ende som sett det är Holmqvist, som tycker det går an.

     Då är det lite intelligent klasshat vi behöver. Det är åtminstone inte särskilt trevligt!

Se även Badsäsong

Om makt- och straffstrukturer, med inlån av Anyuru

Johannes Anyuru skrev en mycket bra text på fejsbok. Politik och poesi lånar några utmärkta stycken att resonera om.

Anyuru konstaterar till exempel att vita faktiskt inte kan använda n-ordet som ett skämt eller bara i förbigående. Att göra så är rasistiskt – det går inte att komma undan med att du skojar eller menar något vänligt. N-ordet har en historia som står för överordning baserad på hudfärg. Varför skulle någon låtsas att så inte är fallet?  

     De enda som möjligen skulle kunna återerövra n-ordet och göra det till sin grej är de som har mörk hudfärg; dem som det angår. Men de allra flesta tycks inte vara ett dugg intresserade av det, och detta är något som vita bara ska acceptera, vilket inte är särskilt svårt – utom för den som personligen får ut något av att använda n-ordet, dvs begå en rasistisk handling.  

När somliga vita påstår sig vara fullkomligt okunniga om n-ordets konnotationer uttrycker de samtidigt sin fullkomliga okunnighet om andra människors känslor. Så till den grad ignorant kan man endast vara när det gäller människor som inte intresserar en, människor som i något avseende betraktas som underordnade. Att demonstrera denna förbannade likgiltighet inför andra är, i sig, att visa sin makt över dem. 

     Det finns ett motargument: dem som vi nu talar om är stackars människor som själva inte har någon makt. Det är inte imponerande, ty också den maktlösa har ett val vem hen vill vara och hur hen vill förhålla sig till andra.

Anyuru påpekar att inte heller ”viting” är ett neutralt ord och att de flesta mycket väl vet att det innebär en provokation. (Politik och poesi skriver mycket riktigt ”vit” om oss, inte viting.) Det går att jämföra ordbruket med om en kvinna som sagt ”gubbslem” sedan försöker avfärda det med att det bara var på skoj eller att slem ”egentligen betyder” vätska hos växter (enligt wiki).

     Texter som innehåller ord som ”gubbslem” är avsiktligt provokativa, och så ska även ”viting” läsas (enligt Anyuru). Men det stora problemet är att både svarta och kvinnor helst ska avhålla sig från att provocera i offentlig debatt.

     Själva blir vi provocerade och indignerade varenda dag av borgerliga ledarskribenter som visar sitt förakt för solidaritet och medmänsklighett, men inget kan vi göra utom att mejla redaktören. Övergår vi till att bli provokativa svarta eller kvinnor blir vi bestraffade, och de som utdömer straffet finns överallt från riksmedia till kommentarsfältsträsket.

     Då brukar det heta att lite måste man tåla, och vi som ska finna oss i att bli konsekvent nedvärderade brukar kallas för lättkränkta. Nåväl. Kanske det. Kanske är det nedvärderingen som gör oss lättkränkta? 

     Men vita män, de tål ingenting.

     Obs: raden innan är en sådan som kan bestraffas, om än milt med påminnelsen: ”Inte alla!” Det är en truism. Men den som upprepar-rapar ”inte alla!” har redan påbörjat sitt försvar av de män som inte är alla men tillräckligt många för att utgöra en samhällsfara när de tar på sig den dömande och bestraffande makten.

”Även den som ifrågasätter eller ens pekar på denna uppenbara ordning bestraffas”, skriver Anyuru. En kvinna som påpekar sexism får av män höra att hon ska straffknullas och av kvinnor att hon är en hajpad nolla. En svart som påpekar rasism får av vita höra att hen uppför sig illa och måste ta diskussionen. Kanske får hen av svarta också höra att hen är en hajpad nolla?

Kvinnor och svarta och andra underordnade måste själva åtminstone få bestämma när vi vill delta i en diskussion, och när vi avslutar den som meningslös och övergår till provokation. Det är skrämmande att den manliga sammanhållningen har gått så långt att det för vissa män är viktigare att ställa upp för en kritiserad man än för en våldtagen kvinna.

     Sannolikt gör den vita sammanhållningen samma sak, fastän jag som vit inte uppfattar det.

Anyuru avslutar sin text med att ”en person som uttalar sig rasistiskt i offentligheten inte är en person som i sin tur ska angripas med anonyma, sexistiska hatbrev och hot”. Något som är så riktigt att det inte skulle behöva påpekas. Men det behövs. Också antirasister går ned på reptilnivå ibland. Vi är nämligen inga – och vi tror inte ens på förekomsten av – övermänniskor.