Sekten Djursholm, trevlig och opolitisk

Har läst Djursholm, Sveriges ledarsamhälle av Mikael Holmqvist. Boken har fått mycket goda recensioner (bl a här), och det är den värd. Den är tjock, eftersom den är oerhört grundlig och ofta upprepar sig, men inte av slarv utan för att nöta in ett mönster.  

Djursholmarnas normer och värderingar framträder tydligt om än med motsägelser, eftersom det är levande människor vi talar om. Djursholmarna uppfattar sig själva som den ledande eliten i ett bostadsområde som är paradiset, samtidigt som de tilltror sig själva ödmjukhet och lyhördhet. De betraktar sig som kunniga och kompetenta, samtidigt som de bryr sig mer om snacksalighet än vetenskaplighet. De går in för att allting ska vara trevligt, samtidigt som de håller dem som de kallar servicepersonalen i strama tyglar.

Så lagom trevligt.

     Holmqvist är ledarskapsforskare och professor i företagsekonomi, så hans fascination för djursholmarna är förståelig och hans prestation att skildra dem rättvist är förnämlig. Sedan står det var och en fritt att reagera.

     Det mest indignerande med Djursholm är inte att folk har massor av pengar, fantastiska hus och champagnefrukostar. Detdär är bara kapitalism. Det riktigt ruskiga med Djursan (smeknamn från hemmafru som om morgonen motionerar i moderiktiga gummistövlar) är det påfallande sektlika beteendet hos denna del av överklassen.  

     Holmqvist förklarar Djursholms slutna värld med att den är ”konsekrerande”, det vill säga den upphöjer och saligförklarar dem som hör dit. Själva poängen med att leva i Djursholm är att blir djursholmare!

   

Djursholmarna upplever sig som eliten och får ständig bekräftelse på det av omvärlden. Ändå är det ibland jobbigt för dem att vara djursholmare, eftersom andra ”missförstår”. Djursholmarna vet ju att alla egentligen vill leva som de, och att de som inte gör det bara har sig själva att skylla. Med en sådan världsbild är det enklast för djursholmare att hålla sig till djursholmare. Bara de vet hur man är ”trevlig”.

     Trevlig är man genom att alltid ta livet med ett leende och aldrig yttra sig negativt eller kritiskt. Politik är otrevligt, alltså är lämplig föredragshållare i kapellet Filippa Reinfeldt. (För övrigt: kapellet har en besynnerlig ställning som fritt under Svenska kyrkan. Inte en frikyrka, bevare dem väl, men en självstyrd kyrka där de kan ta ut avgift för dop och bröllop!)

     Trevligheten ska samsas med originalitet, menar djursholmarna, och tänker då på samhällets grundare; paret Beskow med flera. Själva uttrycker de sig i intervjuerna med enerverande likformighet: ”trevligt, lämpligt, smooth, pusha, kämpa, leverera, mingla, kommunicera, bli någon, vara social, populär, trevligt”.

     Halvtrevligt på sin höjd, ur näbben på urtråkiga, likformade näringslivspapegojor. Deras lilla värld tynar bort utan det. Det skulle vara sorgligt om de inte vore så övertygade om sin förträfflighet.   

Villa Pauli. Här har det supits åtskilligt!

Trodde du att överklassen låter barnen gå på Lundsberg? Då tog du fel. I Djursan är man så ultimat självgod att man möjligen skickar iväg någon misslyckad telning som har mindre än överbetyg i alla ämnen. De riktiga, lyckade barnen kan bara gå i lokala skolor för att nätverka med rätt människor, dvs ungdomar som får en fixad dyslexidiagnos för att få förmåner på proven, som tror att närmaste förort Åkersberga är ”slum” och hittar bättre på Mauritius än på pendeltåget, och som tack vare föräldrar som känner kompisarnas föräldrar plus egen väloljad munvighet (trevligt, kämpa, leverera, bli någon) kommer att glänsa i finansvärlden. Trots att de endast kan leva i Djursholm i trivsam inskränkthet.   

Holmqvists konsekrerationsteori är i början tjatig, sedan fyller den sitt syfte. Målet med att bo i Djursholm är att vara djursholmare! – någonting så upphöjt att de själva nästan inte kan bli det. 

     Djursan är inte bara en sluten värld, den är en kortslutning. Ändå är Holmqvist, trots de brister han påvisat, så imponerad av denna sekt att han i slutordet ställer upp hypotesen att hela Sverige håller på avsluta meritokratin och att vi bör lära oss hantera detta. Varvid kortslutningen får förfärande proportioner. Ledarna på en liten holme nordost om Stockholm skulle, endast genom sitt rykte, ha fört in vårt land i skinande mediokritet, och den ende som sett det är Holmqvist, som tycker det går an.

     Då är det lite intelligent klasshat vi behöver. Det är åtminstone inte särskilt trevligt!

Se även Badsäsong