Vi hade roligt; politik och poesi

Vi hade roligt...

det är vad jag vet bäst, hur roligt vi hade, vänner och kamrater. Vi festade och grälade, vi älskade och baktalade varandra, vi söp ikapp och kom med presenter, ja varje möte var som en liten present då när vi hade så roligt. Medan vi arbetade och kalasade trodde vi på ett bättre samhälle, eller åtminstone ett bättre parti, eller iallafall någonting som var bättre. Det kom bakslag och bakfyllor. Några muttrade om ”förr i världen” som om sorg vore något skamligt. Andra bytte fältslag och festsal, begärde bara att få arbeta vidare, vilket är ganska blygsamt, och att ha roligt, vilket anses vara pretentiöst. Men vi fick faktiskt bådadera genom flit och tur och våra underbara egon!

     Nej, jag talar inte om en förliden ungdomstid. Uppriktigt sagt, då fjantade man väl mest runt? Var tvärsäker på allting utom hur man skulle bete sig, hyste felaktiga förhoppningar om ofördelaktiga medmänniskor och blev rädd vid fel tillfälle. Visst var det ofta roligt också då, men inte som den gyllene medelåldern när linjen och riktningen var klar, ansvaret och medvetenheten fanns och med dem generositeten, och så mer pengar att festa för... Det var då vännerna kom. De ersatte en del av de borttappade ungdomsvännerna, och vi trodde att vi skulle bli ålderdomsvänner. Det ligger nära den mest svårutrotliga av ungdomens missuppfattningar, den att någonting som helst skulle visa sig varaktigt.

Vi hade roligt...

Medan vi blev valda och bortvalda, insjuknade eller fick sparken, blev svikna eller förälskade, hela den tiden var det, sanna mina ord, arbete och fest! Kamrater försvann, de flyttade eller bytte parti eller familj, vad de nu hittade på, men kamrater kommer nya. Det är vännerna som blir kvar. Så är det, för ett tag.

     Vännerna planerade för nästa jul eller nästa semester, gratulerade varandra till nya jobb eller barnbarn, böcker eller medaljer. Visst pratade vi lite skit om varandra, men vi beundrade oss själva alldeles oerhört och drömde gemensamt om den underbara pensionen, då när vi skulle flytta till Malung eller Malaga och odla aubergine och honung, dricka tequila med regnbåge, slå ogräs och nazzar med lie, äntligen få tid att vara med varandra och skriva revolutionens och vår egen lysande historia.  

     Vi kom på fest med Alsacevin och cigarrer, eller reste till varandras lantliga hus med dockor, solfjädrar eller dagsverken. Vi skrev ner våra middagsrecept, korrekturläste debattartiklar, bytte hembränt mot tavlor och anlade små trädgårdar, men den vackraste trädgården var varandra och det bästa receptet hette glädje.

Vi hade roligt...

och tack var det hör vi fortfarande av oss till varandra bara för att höra hur det är, för tillfället. Politiken är mest skit men det ingår – hur är det då med hälsan och livhanken, det viktigaste vi har? Möjligen har vi också varandra, men inte för så länge som vi trodde. Nu ser vi inte längre fram emot delad ålderdom på serviceboendet Röda Rullatorn, inte nu när vi hoppar till när telefonen ringer och dröjer med att svara eftersom det kan vara från kliniken, det kan vara färdigt nu. Eller, det kan ha hänt något ännu värre än vi väntade oss.

     Att säga ”vi hade roligt” - är inte det, det sorgligaste som finns?

     Nej. Det sorgligaste vore att säga: vi hade inte roligt.