Det snabba maktövertagandet

Första gången jag läste Timothy Snyders Om tyranni, tjugo lärdomar från tjugonde århundradet var jag måttligt imponerad. Den var så usansk, handlade mest om Trump och hur han illfänas med media. Andra gången jag läste den var det chockartat att se hur aktuell den blivit. Det konsekventa ljugandet, att sätta fakta ur spel, liksom angreppen på media – svensk politisk verklighet. En stor del av den tunna skriften ägnar Snyder åt respekten för fakta. Att vi måste samla fakta, tala fakta, argumentera med fakta. Men det otäcka i politiken idag är att det inte verkar spela någon roll. Fakta når inte fram till dem som redan har bestämt sig. Statsministern har redan sagt att vi inte ska lita på experter. 

Det gick så obehagligt fort. Den som föreställer sig att ett maktövertagande idag skulle gå till som för 90 år sedan, med marscher och fackeltåg, har inte fattat någonting. Maktövertagandet pågår nu. Maktövertagandet är det som sker när fakta sätts ur spel, när människor gör sig oberoende av dem.

Jurister förklarar vad som inte går att genomföra inom grund- eller EU-lagstiftning. Regeringen rycker på axlarna och säger, vi får titta på det. Olika yrkesgrupper förklarar att deras yrkesetik och lagar som t ex Barnkonventionen hindrar dem från att ange människor. Regeringen hotar dem med straff.

Flyktingmottagandet ska minska från redan låg nivå och de som redan är här fruktar att få sina uppehållstillstånd indragna. Och just i den vevan tycker oppositionen, dvs Socialdemokraterna, att det är rätt läge att gå ut och hävda att detta i själva verket är deras flyktingpolitik; de hittade på den först. Nog för att S svek i migrationsfrågan redan 2015, men nu drar de sig inte ens från att konkurrera om vem som är värst!

Det gick så obehagligt fort. Fascistiska SD har fått stark draghjälp från media som helt fokuserat på deras problemställningar, och nu tillslut är hårdhet, oförsonlighet, misstänksamhet, fientlighet, motvilja en politisk inställning i huvudfåran.

Kulturpolitiken, som är SDs hjärtefråga, skulle inte ingå i samarbetet. Just idag fick vi veta att den ingår i samarbetet! Att kulturens oberoende ska stärkas, som det står i Tidö, betyder att regeringens makt över den ska stärkas genom bidragssystem och uppdragsbeskrivningar. Och bara som en självfallen bisak: Kulturinstitutionerna ska inte längre anställa nyanlända som praktikanter.

Ofta förefaller regeringen vara okunnig och osmidig och bära sig åt som ett fån. Men vi ska inte förlita oss på det och hoppas att den faller på sin egen klumpighet. Det är med en sällsynt effektivitet och kallsinnighet som regeringen tryckt ut nationalkonservativa åtgärder, och ministrarna kan inte ställas till svars i media – ty de talar helst inte med media.

Läs Timothy Snyder. Engagera dig i politiken och samla på fakta. Vi befinner oss i en helt ny situation, och det gick så obehagligt fort.

Tidöavtalet - från grupparbetesmys till hur man blir av med människor

Så läste jag äntligen Tidö. Har inte velat förut. Inte orkat. Delar av innehållet sipprade ned via sociala medier och eftervalsdepressionen bara ökade. Men visst var det en god sak att själv ta reda på vad som står där.

Redan inledningen, beskrivningen av nya regeringens arbetssätt är okonventionellt på gränsen till det chockerande. Här fastslås att det samarbetsparti som inte ingår i regeringen har samma insyn och påverkan i arbetet som regeringspartierna. Jag minns inte om det någonsin har hänt att ett icke regerande parti ges sådana befogenheter. Först med ett fascistiskt parti blev det nödvändigt. Vidare har man lärt av tidigare regeringars misstag. Nu förbinder sig alla i samarbetet att rösta på den budget som ska framförhandlas gemensamt! Ja, det är nog det mest rimliga i hela dokumentet. Att det blev dags för det just nu tyder väl på att man inte litar på varandra, trots alla tidigare bedyranden om samsyn.

Andra delar av Tidö är rätt harmlösa. Sjukvårdsavsnittet är ganska gulligt, gissningsvis Kristdemokraternas ansvarsområde. Man ser det för sig hur de suttit i grupparbete och sprutat idéer och ropat JAAA! när nästa fina patientsäkra grej kom upp. Primärvård på landsbygden! Kommunal sjukvård! Mer personal! Stadig kontakt med en läkare! JAAA! Varifrån ska de få allt detta goda? Varifrån ska all personal komma på landsbygden, när redan storstäderna har problem med rekrytering? Nej, den uppgiften ingick inte i grupparbetet. Den kommer i budgeten. Man ser liksom det också: hur de efter en fantastisk redovisning klappade om varandra och sa, vi tar det i budgeten, du…

Tillväxtavsnittet – antagligen Moderaternas ansvarsområde. Underlätta för företagande, ställ krav på arbetslösa, åtgärda ”högskatteproblematik”. Inget nytt där. Skolavsnittet lär väl vara Liberalernas ansvarsområde för där är välbekant stoff ur programskrifter ända sedan Folkpartiets tid. Kvar är också den befängda kompotten av detaljstyrning och liberal yra (från beslut om en lärobok per ämne och barn till full valfrihet uttryckt i ”friskolor” där barnen får köa sig in). Allt är inte dåligt – mycket är onödigt.

Avsnittet om kriminalpolitik liknar mest en kukmätning. Efter grupparbetet gick de till darttavlan på puben och pang! så ska allt som går att göra hårdare också bli det. Man skriver om att pröva Danmarks modell, för att få det att låta som seriös riktmärkning. Man skriver ingenting om huruvida modellen är kvalitetssäkrad eller om den ens lyckats. Men till skillnad från sjukvården tar man här upp hur en bristsituation ska avhjälpas: anstaltsplatser ska upphandlas utrikes. 

Plötsligt blir det allvar av. Slut på grupparbeten, skåpmat och tävlingar. Vi är nere på själva grunden till samarbetet, Sverigedemokraternas stora grej: Migration och integration, alla problems upphov! För enkelhetens skull ska vi i fortsättningen inte ha något av det. Det blir 900 noggrant utvalda kvotflyktingar per år och assimilering plus självförsörjning som princip. För dem som redan lyckats ta sig in i landet, ska mesta möjliga göras för att de ska längta ut igen, från polisförföljelse till ekonomisk misär. Partierna vet med sig att mycket inte är genomförbart enligt EU-rätten, men då ska det utredas hur Sverige ska komma ner på miniminivå, och det hymlas inte med att det är människor det handlar om, människor som det är fel på, som ska bort!

Men glömde jag inte ett avsnitt? Klimat och miljö! Jo, det är lätt gjort. För det finns visserligen, men har inget med klimat att göra. Det handlar om mer kärnkraft och tycks delvis vara en lobbyprodukt; kostnaderna ska bort för kärnkraftsutbyggnaden. Det var den miljö vi fick.

Med detta underlag säger Ulf Kristersson att han vill vara statsminister för hela landet, för sammanhållningen. Men han ljuger ju så bra.

Hälsning från orten på 1 Maj

 

Nog har vi väntat på att få demonstrera, det märktes i ett mestadels soligt Stockholm där Vänstern samlade omkring 25000 pers på ett tåg som inte bara gick mellan utan sträckte sig mellan Medborgarplatsen och Kungsträdgården. 

Detta var ett starkt, sant plakat. Det är när människor är hoppfulla som tryggheten växer - och när tryggheten är stark är det lättare att känna hopp. Bristen på framtidshopp är det sorgligaste och den värsta riskfaktorn i miljonförorterna. Ett av de starkaste talen kom från den unga kvinna som berättade hur man i förorten sörjer sina döda, försöker stötta familjer och varandra, försöker bygga hopp nedifrån än en gång, trots att man känner sig oönskad av majoritetssamhället. 

En stark och vacker 1 Maj, årets största högtid!

När S-regeringen kastar pengar omrking sig har de fattiga knappt nån el

Först trodde man inte det var sant. Regeringen tänker ge bort pengar till privatpersoner! Kommuner och regioner har gått på knäna i flera år, barnfattigdomen ökar, en pandemi pågår vilket skulle motivera slopade karens- och sjukavdrag, företagarna behöver pengar för att kunna behålla personal – och regeringen beslutar ge bort pengar till privatpersoner som köpt för mycket av en begärlig vara, nämligen elenergi. 

När fattiga människor behöver ekonomiskt bistånd går de till socialtjänsten. Som då i första hand säger: Sälj bilen, eller Byt till billigare boende.

Välbeställda villaägare går av den orsaken inte till socialen. De vill inte riskera att bli av med sommarstället, båten, ena bilen eller så. Därför klagar de hos regeringen. Att klaga står förstås envar medborgare fritt, de utförsäkrade har klagat i åratal – det är därför det som nu inträffat är otänkbart. Vi har en socialdemokratisk regering som kunde varit hur högerledd som helst: ty den struntar i de fattiga och ger, utan att att alls verka inse det skamliga, pengar åt de rika så att de kan betala för sig. 

När räntorna går upp, får vi då regeringens pengar för att betala nya bilen? Eller ska bostadsbidraget framöver gå till dem som har vräkigaste boendet? 

Dessutom ser det ut som att regeringen ger högern rätt, liksom ber om förlåtelse för att de tagit för mycket betalt för elen – vilket de inte har gjort! Elpriserna hanteras av Marknaden, det vill säga energibolagens vinstkrav. Ett system som de borgerliga tycker är förträffligt, men inte vill betala för. Och då ställer Socialdemokraterna upp!

Det går mycket väl att tänka sig en statligt reglerad energianvändning och -prissättning, men det vill de borgerliga, dit vi nu måste räkna S, inte ha. De vill ha statens pengar – utan att staten ansvarar eller beslutar. Bara går efter och tröstar medelklassen.

Det hastiga beslutet om pengaregnet har tycke av panikåtgärd, och var i förväg så oföreställbart att det nu inte går att säga om det är mest grymt eller mest pinsamt. Skamligt är dock ett ord som täcker in bådadera.

Dags igen: Läsupplevelser under gångna året

 Den största litterära händelsen under förra året var förstås att Helena Duroj gav ut sin första roman, Hundra år av hemlängtan. Publicering är en stor, känslig och kostsam process under vilken författaren är fullständigt ensam med sina hundratals sidor av väl övervägda ord och skiljetecken. Blir det en hållbar helhet? Ja, Hundra år av hemlängtan är underbar läsning och det är sorgligt att den inte uppmärksammats alls. Ett ord läsarna har gemensamt är ”närhet”; den som läser boken tycker sig vara där, i byn och huset, i de människornas värld.  

     En vän och kamrat som också publicerat under året är Ali Esbati. Man kan fly ifrån en galning… är en sann, otäck och sorglig berättelse om massmorden på Utöya och vad som sedan hände. Samhället valde att bortse från det reella fascistiska hotet, att transformera det till formlös, galen ondska. Kan vi inte se politik ens när den skjuter ihjäl oss har vi mycket att oroa oss för.

     Katastrof och politik som dödar finns också känsligt beskrivet i Jasim Selimovics Sarajevo. I självupplevd romanform får vi en smärtsam inblick i hur psyket fungerar under belägring, hunger och konstant hot. Tungt men klargörande.  

Vi går över till udda böcker. En av dem var Joakim Landahls Stad på låtsas, en bok om Norra Latins berömda eller beryktade sommarhem, pojkstaden, där ”kamratuppfostran” och tuffa lekar ansågs dana manliga karaktärer. Det är inte fascism, inte riktigt. Det är inte pedofili , faktiskt inte. Det är bara väldigt, väldigt besynnerligt. När jag själv gick i Norra Latin var pojkstaden sedan länge omgjord till vanligt seglarläger, och den evige kurator Bruce bemödade sig med karaktäristisk frenesi att locka dit vid dethär laget ointresserade ungdomar.

     Två udda böcker som hör hemma i fantastik-genren är Erin Morgensterns Night circus och Starless sea. Också vana besökare i fantastiska världar häpnar och hänförs av Morgensterns tätt sammanhållna atmosfär av estetik och melodram.  

Något som intresserar mig ofantligt förutom litteratur är hus. Helt enkelt: hus. Varför de står där de står och ser ut som de gör, hur de påverkar sina boende. (Ja, hela Hundra år av hemlängtan har ett hus som huvudperson!) Henrik Berggren har skrivit New York, om stadens historia. Även om man som jag bara varit där en vecka för tjugo år sedan är det lätt och fascinerande att följa med i megastadens utveckling, vad som byggdes och varför och vad som sas och skrevs om det.

     Stockholm är en stad om vilken mycket sägs på ren slentrian. Som att det skulle vara ”världens vackraste huvudstad” eller tvärtom fult för att ”allting är rivet”. Att inget av detta stämmer kan man förvissa sig om genom Fredric Bedoires Stockholms byggnader. Foto för foto går Bedoire igenom stadsdel för stadsdel, gata för gata, hus för hus. Här berättas om arkitektens syfte (många byggdetaljer att hoppa över), hur syftet genomförts och vad som är värt att se närmare på. Plötsligt fick jag lust att åka till Stockholm för att gå och titta på hus som jag sett hundra gånger, men aldrig riktigt sett.

Nå, läser jag aldrig vanliga romaner? Inte så gärna, men visst nämnde jag väl Hundra år av hemlängtan!

     Vidare har vi Delia Owens Crawdads. Detta var mitt första försök med ljudbok, i översättning. Fina naturskildringar, men platt. Det gav bara precis så mycket att jag ville läsa boken i original, och upptäckte då att den är nästan lika bra som reklamen sagt. Naturskildringen är enastående, personskildringen hygglig.

     Sen under året, inspirerad av netflix-serien Borgen, upptäckte jag Hanne Vibeke Holsts  magttrilogien. Kronprinsessen och Kongemordet är avklarade, nu väntar jag på att få Dronningeofret som fjärrlån så jag kan fortsätta fördjupa mig i kvinnoöden inom fiktiv men autentisk dansk politik.

     Gott nytt år!