Blommor, bin och Beskow

Nyligen hörde jag en pedagog säga att förskolor med sjyst genusprofil inte kan använda Elsa Beskows böcker. Store far och blida mor, käcka gossar och flinka flickor gör berättelserna outhärdliga.
Det ligger mycket i det. Men hitta på egna historier då!
Använd bilderna.

Nyligen hörde jag en konstvetare anmärka att Beskows barnbilder är opersonliga, identitetslösa. I varje berättelse är huvudpersonen Barnet, bestämd som flicka eller pojke, i övrigt utan egen karaktär.
Det ligger mycket i det. Konstvetaren såg det som att det är Barnet på de vuxnas villkor. Men bristen på karaktär kan göra barnbilden lättare att projicera egna känslor på, så som man i waldorfpedagogiken använder uttryckslösa dockor. Låt barnet hitta på egna känslor!
Använd bilderna.

Ungefär så här brukar Beskow beskrivas: Akvarellist, idylliker, gift med en präst. Gjorde över 40 böcker.
Men om vi tillämpar genustänkandet inte bara på sagorna utan på Beskow själv kan vi säga: Konstnär. Akvarellist, jugendstilist. Som botanisk kännare i Linnés tradition lärde hon ut blommornas namn. Liksom den mer erkände illustratören John Bauer skapade hon bilder med ett djup och ett sug att gå in i. Medan hon skötte hushållet åt sin make, en präst.

Bland Beskows största verk brukar Tant Grön, tant Brun och tant Gredelin nämnas. På senare år har rätteligen barnen Petter och Lotta intagit platsen som huvudpersoner i de verkligen ganska tantiga berättelserna.
Petters och Lottas jul, så heter Isbergs uppsättning av Nötknäpparen för Operabaletten. Den är ett koreografiskt mediokert men bilderboksmässigt lysande verk. Med Beskows hjälp har Isberg gjort en svensk variant av en världsberömd balett.

Kanske Beskows eftermäle hade stått sig bättre om hennes mest naturinspirerade böcker – Solägget, Tomtebobarnen, Blomsterfesten i täppan – hade lyfts upp i produktionen på bekostnad av tanterna. Å andra sidan är Tomtebobarnen en av de värst patriarkala berättelserna, oanvändbar i varje förskola med genusprofil för dem som inte kan hitta på egen text till bilderna.

Om någon frågar vad som är viktigast, konst eller moral, tvekar jag inte med svaret.
Men om någon frågar vad som är viktigast, estetik eller feminism, då blir det onekligen svårare att svara.

Låt oss fundera över det, till en bild från den stora midsommarfesten där varje blomma har sin karaktär och sitt namn. Bilden är ur bilderboken Blomsterfesten i täppan från 1914, lånad A härifrån


Om vi stannar vid att Beskow är oanvändbar, då är jag rädd att vi måste skippa Pippi Långstrump också, ty Annika-gestalten är förfärlig. Att Pippi är ju en stark flicka brukar framhållas – men Pippi är androgyn. Det är därför de små pojkarna lyssnar.

Den som vill veta mer om Elsa Beskows liv som prästfru och konstnär kan läsa biografin Solägget, fantasi och verklighet