Potentiella våldtäktsmän, nu igen

Tänk att så fort nån säger nånting om en karl - utom att han är världens bäste karlsson - då är det färdigt.

Att alla män är potentiella våldtäktsmän har blivit ett stående uttryck för någon sorts lesbisk, förtryckande, sexfientlig form av feminism som ingen vill befatta sig med. Man kan bara inte säga en sån sak - och det har gått så långt att det sägs ideligen, med avståndstagande, för att markera position: ”Jag är feminist men inte en såndär som säger att alla män…” Jag har sett utmärkta krönikörer slänga in det som brasklapp mot slutet. Annars skulle kolumnen aldrig se trycket.

Alla människor är potentiella mördare. De flesta människor kommer aldrig i en situation där mord eller dråp blir föreställbart. Men vi kan. Vi vet på ett ungefär hur man gör. Någonting, yttre eller inre press, skulle kunna få oss till det.

Alla män är potentiella våldtäktsmän. De flesta män kommer aldrig i en situation där det är föreställbart. Men de kan. De vet på ett ungefär hur man gör, och någonting skulle kunna få dem till det.

Alla kvinnor är potentiella spädbarnsdödare. De flesta kvinnor kommer numera aldrig i en situation där det är föreställbart. Men vi kan. Vi vet på ett ungefär hur man gör, dessutom är det ganska enkelt. Fattigdom och skam fick åtskilliga av oss till det under historiens lopp.

Varför måste då de potentiella våldtäktsmännen bortdefinieras så till den grad att de fungerar som väjningsplikt för seriösa debattörer?

Vill du sänka skatten eller helt avskaffa den?

Enkät från Företagarna till kandidater på riksdagslistorna - kul! Ja det var vad jag trodde, men de flesta frågorna var omöjliga att besvara.

Företagarna vill veta om jag tror att det är viktigt med bättre offentliga lån och krediter. Däremot saknas förslag om en sänkning av bankräntan. De frågar om det är viktigt att avskaffa förmögenhetsskatten - inte om jag vill höja den. Slutligen dyker den bekanta formuleringen ”sänkning av skattetrycket” upp. Arma företagare. De under skatter digna ned! Ändå tycks de dra sig fram med en helt annan smidighet än vad a-kassan har att erbjuda.

Men det är först vid denna fråga som jag ger upp: ”Om du blir invald i riksdagen, kommer du där arbeta för att förändra dagens turordningsregler vid uppsägningar?”
Ja det är klart! De ska skärpas!
Men ”ja” kan jag inte svara. För i denna kontext har inte ordet ”förändra” en öppen betydelse. Det betyder ”förändra så att det blir lättare att säga upp folk”. Att denna mening är allmän och underförstådd, det säger allt om det arbetsrättsliga klimatet idag.

Vänsterpartiet har faktiskt en ganska bra småföretagarpolitik. Varför göra livet besvärligt för en frisörska eller golvläggare? Inte heller är vi obenägna att serva näringslivet med statligt subventionerad infrastruktur och forskning och bildning. Men varför tillåta dem att äta upp våra liv, vår dagliga försörjning, vår värdighet?

Normaldemokraterna

Hur normal kan man bli? Till exempel så här: en söt brunögd tjej, mamma lärare, pappa har butik, radhusboende, lyssnar på nästan all sorts musik och gillar teater och politik.

Aftonbladet (060608) presenterar en sådan miss Medelsvensson som är Sverigedemokraternas listmagnet för ungdomar. ”Sverigedemokraten är inte längre enbart en blåögd kille med snaggat hår. Emma motsvarar inte folks fördomar om hur en sverigedemokrat ser ut och för sig.”

Om sig själv säger Emma att hon är en snäll och trevlig person - inte ond. I Sverigedemokraternas program fann hon - med den ursvenska interjektionen ”WOW” - det hon sökte; de likasinnade. De som inte ska förknippas med elaka nazister bara för att de vill få stopp på gängbråk och våldtäkter.

Varför Aftonbladet väljer att ge högerextremismen miss Medelsvenssons ansikte kan man grubbla sig galen över. Samtidigt skulle artikeln kunna - men gör det inte - ge oss alla en känga.

En marschkänga i skallen på hela svenskheten. På alla som fann det mest bekvämt att demonisera rasisterna för att undvika att se, att alla de normala människorna i normalt samspel i ett normalt samhälle är bärare av en alldeles normal rasism.

Självklar, utan vitala behov

Werkelid i SvD (0611) stångar sin panna blodig i ”jakten på rim och reson och alldeles vanligt omdöme”. Det är nationaldagen det handlar om. Werkelid och jag är sannolikt inte meningsfränder så ofta, utom på en punkt: Denna reform har en betydelse som suddas bort genom att både tillskyndare (S, M, Fp, Kd, C) och nej-röstare (V och Mp) ett enda futtigt år senare inte kan förklara vad den ska vara till för eller varför det var viktigt att säga nej. Werkelid skriver:
”Utan stöd i folkdjup, vitala behov eller svensk tradition upphöjdes häromåret svenska flaggans dag till Sveriges nationaldag. En - för den som så ville - högtidlig vardag gjordes helgdagligt röd. Pingstens -- annandag behövdes på annat håll för andra syften. Vilka? - - - Det ter sig högst oklart varför våra högsta beslutande fann för gott att låta det modesta nationella firande som under försynta former pågått sedan 1916 skulle övergå i påtvingad nationell helgdagskänsla.”
I nästa stycke blir Werkelid och jag meningsmotståndare igen, i det att han menar att det svenska EU-medlemskapet var ett brott mot någon sorts isolering, men han fortsätter: ”Det är inte enda gången våra valda ombud gått i otakt med väljarna, men sällan har otakten stått fram så på en gång paradoxalt löjeväckande och hjärtskärande.” Nåja. Pensionsreformen som över en underbar natt gjorde oss alla till fattigpensionärer torde vara sällsport rekord i otakt. Eller folkomröstningen om kärnkraft där de lojala linje-2-dumbommarna blev grundlurade. Men de frågorna räknas fortfarande som viktiga. Denhär är oviktig, om detta är det styrande överens. Det var bara så att vi absolut måste få en nationell helgdag (som bestjäl de arbetande på två dagar per sju år). Jag har svårt att urskilja det hjärtskärande, däremot det löjeväckande. Vilket består i att våra valda ombud håller på med någonting som de inte kan förklara för oss därför att de själva inte vet - den nationella ryggmärgsreflexen är ”ju självklar”.
På vårt härliga svenska språk är "ju självklar" de allra farligaste orden.

Extremisterna

Aftonbladets Ungt Val visade på en obehaglig framgång för Sverigedemokraterna och andra icke-demokratiska partier. Det kan vara ett skevt resultat som uppstått ur medveten röstbombning, men behöver inte vara det.

På ledarplats resonerar Aftonbladet (0607) om tiga-ihjäl-möjligheten. Skribenten anser att vi inte har rätt att ignorera de högerextrema, en fullkomligt rimlig uppfattning. Men att vägra diskutera med dem är också en rimlig uppfattning. Exemplet Frankrike visar dessvärre att ingen av metoderna fungerar: inte att tiga ihjäl dem och inte att diskutera med dem. Eftersom både martyrskapet och legitimiteten stärker dem, så länge tillräckligt många människor håller med om vad de säger. ”Ut med högerextremisterna i ljuset. Då framstår de exakt så korkade som de är” menar ledarskribenten. Visst. Men en del väljare tycker att det är bra.

Då menar jag inte att väljarna är korkade. Jag menar att de och vi alla delar en nationalistisk ryggmärgsreflex, och att det är den som ständigt tigs ihjäl. Lena Mellin skriver samma dag i Aftonbladet
”...det politiska etablissemanget inte törs ta upp de problem som människor upplever av segregationen och invandringen. --- En debatt om det multietniska och mångkulturella samhällets problem riskerar att explodera.”

Det vill säga, hon citerar i stort sett Sverigedemokraterna. Bekräftar myten om Problemet som ingen talar om. Då är det inte konstigt att folk tror att det är riktigt.
- - -

Dag för någt mycket värre

Jag kunde just tro det. När vi kom tillbaka möttes vi av den svenska fanan, ty vår lilla stad firar svenskheten på sina gröna ängar. Firar den svenska demokratin och mångfalden, hycklar regeringen.
Hemma i byn märktes inget särskilt. Bönderna hissade flaggan, det gör de på alla röda dagar och på många fler bemärkelsedagar där emellan. Roligast var det år grannen skulle få hem fabriksny Cadillac och i sin glädje hissade stjärnbaneret. Nåja, det gick inte hem i alla gårdar. Själv har jag hissat flaggan på midsommarafton, på skolavslutningen. När det var fest.

Men det som var fest igår är skumt idag. När vi går ned på kvarterskrogen möter vi barnfamiljer som viftar med svenska flaggor över barnvagnarna på väg mot närmsta öl. Någon har påbjudit flaggviftning, och så fort går det - ett år!

Behöver jag erinra om Kristna Axén-Olins hatiska artikel i SvD 5 juni? Jag tänker inte citera den, jag tänker så att säga inte ens tiga ihjäl den. Det kan andra göra, avfärda henne som moderatvärsting. Men kom ihåg att den regering vi samarbetar med har genomfört nationaldagsreformen, tillsammans med värstingarna.

Dag för apmaskerad

Dags igen. Långbenta ungar i hänryckt yra studsar och svävar över stans gator. Allt gott, all välsignelse till dem!

Under tidigt 70-tal var studentmössan en överklassymbol för ett utbildningssystem så förkastligt att det faktiskt lades ned. Vi var en liten skara anarkokommunister som satt längst bak i aulan och höjde knytnäven under studentsången. Men det fanns ännu fler nazister och reaktionärer i avgångsklassen. Studentsången, nationalsången, överlägsenheten, övermänniskoidealen. De viftade med blågula fanor och jag kräktes champagne i blomkrukorna, en mycket verkningslös protest.

Om studentmössan idag är symbolen för allas tillgång till skolsystemet står jag bättre ut med den. Men bräckligheten hos späd grönska och ung lycka är skrämmande:

Dag för apmaskerad
Frostigt stigande ballonger, stumt
och skrin från lastbilsflaket
fnissigt stelnade björklöv, dumt
över plastmugg med sprattelvatten

Sjung om de nya, de första och sista!
I bararmat värnlösa våryran vädras
glättig existensångest med
bara svindyr sammet över fontanellen

I enslig gemenskap, ett hav utan nav
bland kvalmigt ljumma vin och rosor
blinkar de, frysta
små ansikten i lövverket

(hd -01)

Krav och slentrian

Nu ringer tidningarna som om elden vore lös. Vänsterpartiet har föreslagit läxfri skola! En av flera punkter i ett partistyrelsebeslut om skolpolitiken, och tillräckligt för att fungera som flugpapper.
Beslutets inriktning är utmärkt. Eftersom familjens studiebakgrund är en av faktorerna bakom barns framgång i skolan slår en studiegång präglad av hemarbete mot de barn som av olika skäl inte kan få hjälp hemma.
Det handlar också om barnens arbetstid. Pedagogerna ska inte lägga ut ojämnt fördelad övertid, utan planera så att alla gör sina uppgifter under arbetsdagen. De barn som inte hinner med eller inte bemästrar det ska få hjälp i skolan, på fritids, på biblioteket, eller på modersmålet eller vad som nu är gångbart.

Att gå ut med läxfri skola som politiskt krav och omsätta det i praktiken är inte lika enkelt. Vänsterpartiet är för en skola där pedagoger och barn gemensamt och demokratiskt planerar sitt arbete. Då är det problematiskt om politikerna också vill vara med i det individuella kunskapandet som kan ske på så många olika sätt.

Men ett värre problem är att det redan finns en, delvis oförskylld, bild oss som kunskapsfientliga. Att det är vi som utropas som kravlösa, fastän det handlar om att ställa lika höga krav på pedagoger, planering och resursanvändning som på de barn som är obligatoriskt närvarande och måste göra som de blir tillsagda antingen det fungerar eller ej.
”Många lärare tycks ge läxor av slentrian, utan att det ens har någon större betydelse för själva undervisningen” skriver Tora Breitholtz i sin blogg. Många föräldrar tycks också vilja ha läxor av slentrian. Det är igenkännbart. Det är ett sätt att hålla lite koll på ungen (och pedagogen) utan att behöva anstränga sig med mer än slentrianmässigt tjat.

Högre krav i skolan är ett välkänt Fp-krav som drivs närmast slentrianmässigt. Det vore på tiden om vi blev hörda som de som driver: Högre krav på skolan!

Konsekvens i kärnfrågan!

>
Hörde att Centern ändrat sig i kärnkraftsfrågan. Är väl inte så konstigt. Det mest häpnadsväckande var att de förmådde sig till att ingå en energiuppgörelse som ändå höll i flera år!

Under kampanjen inför folkomröstningen om kärnkraft utstrålade Torbjörn Fälldin, dåvarande center-ledare, en oerhörd landsfaderlighet och omsorg. Han skulle ta ansvar för att det inte blev några nya Tjernobyl, åtminstone inte i Norrtälje- eller Öresunds-trakterna. Pressad inför riksdagsvalet yttrade han den bevingade repliken ”Ingen statsrådspost är så viktig att jag dagtingar med mitt samvete” (så att ordet dagtinga togs in i SAOB igen efter att ha varit obsolet sedan landskapslagarnas tid). Kort därefter dagtingade karlen på för glatta livet. Statsrådsposterna for som papperssvalor genom Rosenbad och kärnkraftverken tornade upp sig över ljumma havsvikar.

Men Centern ändrade sig när den regeringen föll. Och har sedan dess bara ändrat sig och ändrat sig inför varje potentiell regeringsbildning. Vad är detta, om inte strikt konsekvent!

Fälldin är en av de få centerledare man minns. Kanske för att få av våra ministrar varit så avhånad, ofta med ett obehagligt klasshat pyrande under raljansen. Det passade inte alla att också en statsminister kan vara bonnig och fyrkantig. Därför återger jag en lite annorlunda vits från den tiden:

”Statsminister Fälldin kan inte klara sig på engelska. Oppositionsledaren Palme klarar inte att vara tyst på något språk.”

Extra demokrati

Långt debattprogram om integration i teve. Göran Rosenberg som lågmält kompetent programledare, en rad mer eller mindre kloka gäster. Nalin Pekgul (S) gjorde bättre ifrån sig än väntat. Forskarna Irene Molina och Roger Andersson presenterade resultat av sina mångåriga studier i ämnet. Regeringens utredare Masoud Kamali var den ende som överraskade i det att han föreslog s.k. medborgarråd i de mångetniska, fattiga förorterna. Något som gladde Nyamko Sabuni (Fp), då det är ett av deras förslag.

Kamalis förslag har jag inte sett. Det är alltså möjligt att det kan vara bättre än jag tror. Vad jag tror är att det är ett uppifrån konstruerat, populistiskt försök att införa en parallell-demokrati för dem som inte förväntas klara av den vanliga.

Nåja, det skulle nu Kamali aldrig säga. Vad han säger, och så långt är jag med, är att många människor känner sig och är ovälkomna i den demokrati där de lever. Men skulle botemedlet vara att kränga på dem en extra demokrati? så att vi andra kan sköta vår ifred? Nej, säger Kamali. De politiska partierna skulle tvingas lyssna till medborgarråden.

Om nu det är en så bra idé borde råden finnas överallt, men det är inte på tal. Som vanligt, en säråtgärd. Det särartsperspektivet skulle jag istället önska att man lade över politikerna. Det går inte längre att tala om ”partierna” och vad ”de” bör och vill. Debattledare och forskare måste våga ta upp ett självklart faktum: partierna vill och gör olika saker.

Årets SM körs i Sala!

Finalen i poetry slam utspelas nästa helg i Sala. I år med två grenar; lag och individuellt. Jag har lyssnat på andlöst dramatiska finaler i Rinkeby Folkets hus, missat de legendariska Borås-tävlingarna, medverkat som emce i den gamla hyttan i Avesta. SM är spännande även för den som inte tävlar själv - precis som SM i fotboll vilket tycks engagera en otrolig massa människor som inte är inblandade.

”Det är omöjligt att tävla i poesi, därför gör vi det” är ett bevingat ord från Förenta Staterna som ännu står som ett motto för tävlingarna. Poeten Erkki Lappalainen tog tävlingsformen till Sverige. Elva år senare är slammet en seriös och lätt vanvettig verksamhet med en lycklig vinnare som i oändliga kval besegrat rader av medpoeter. (Har kvalat in, förstås. Om man lider kval är upp till de egna tävlingsnerverna.)

Estradpoesi som folkrörelse är något ännu större, av vilken slammet är en del. Medan det i min ungdom betraktades som suspekt att skriva köar idag tonåringar och pensionärer på lika villkor till kaféerna och biblioteken som upplåter en miniscen med en presentatör. Estradpoesi är det tillfälle då människor som tror att vi har något att säga går upp och säger det. Undret som inträffar är att andra människor lyssnar.

Från Mariehamn till Östersund har jag varit estradpoet. Blivit påannonserad som ”poesidemonstrant”, ”stockholmare” och ”lady från Rinkeby”. Läst för enspråkiga latinos och blaserade förlagschefer, för småbarn och för döva. Jo - de lyssnar.

Som organisationsform tror jag inte på det ett ögonblick. Det är rörelse, det är folk, det är roligt och vackert, det sprider sig via lyktstolparna - en upptejpad lapp, några ord i ljuset. Men om lyktstolparna inte sprider något budskap, kolla www.estradpoesi.com för evenemangskalender.

Liberal livsstil

Gjorde just livsstilstestet i DN och fick som resultat att jag lever som en folkpartist. Kan bara beklaga de stackars folkpartisterna. Inte visste jag att så många av dem är deltidsarbetslösa och bittra med en usel pension i sikte efter tusen felslagna ambitioner.

Skumt test. Variablerna ovan framgick inte. Testet frågade om bakning, joggning och teve. Att jag aldrig bakar, avslöjar det min liberala sida? Knappast. Men det är sant att jag har en - den som inte rättar sig efter livsstilsregler. Den sortens liberalism påverkar varken mitt eventuella joggande eller mitt fullkomligt säkerställda röstande.

Att finna tester och dylika lekar roande är också ganska liberalt. Men länken nedanom är enbart ett slags test. För att se om nätet funkar har jag placerat min blogg i Stockholm på bloggkartan.se

Vad vilja socialdemokraterna?

Våra lokala socialdemokrater är ute i förvalskampanj. Gatorna är tapetserade med budskapet: ”För en vänligare stad”, ”För en roligare stad”, ”För en mjukare stad”. Nä håll i mej, som man sa i min barndom. Vill de verkligen ingenting längre?

Vi har bra lokalpolitiker som gör hyfsat ifrån sig, när vi får lägga oss i blir det förstås bättre. Men har de något mål, förutom att fixa och dona åt medborgarna?

”Tryggare” har de länge kört med. Det rymmer åtminstone en politisk ansats. En åtgärd vidtas - trivselråd eller anställningsskydd - och staden blir i något avseende en tryggare plats att bo på. Men "mjukare", är det en ekologisk insats för fler gräsmattor? Nog för att vi ska låta det betas på Järvafältet igen, men jag tror det var en god idé från Miljöpartiet. Och "roligare"? Vår lilla stad är så rolig den kan bli med sitt utmärkta kulturliv, överutbud på kineskrogar och fyrverkeri två gånger om året. Resten av roligheterna klarar medborgarna på egen hand. Om inte, skvallrar det om vanstyre.

Men värst är ”vänligare”. Vänlig inte är ett objekt som ska levereras, inte heller ett tillstånd som nås via åtgärder. Det är en långtifrån mätbar nyans av mänskligt beteende. Därav får jag uppfattningen att Socialdemokraterna tagit sin landsmoderlighet på allvar. Vi behöver uppfostras: Inte snäsa grannarnas hundar. Leta p-plats med ett leende. Sjung med i bakgrundsmusiken på myndigheternas telefonsvarare.

Vad vilja socialdemokraterna? skrev August Palm, en man med vision nog att förklara det. Idag vill de tydligen att vi ska bli vänligare mot varandra så att de ostörda kan härska på.

Som ovänlig kommunist påstår jag att varje regim som föreskriver hur folk ska känna sig, ska betraktas med misstro.

Svängdörrstrygghet

Enligt dagens SvD är ”flexicurity” en ny modefluga på arbetsmarknaden. Det innebär en sorts trygghet med svängdörrar: sämre anställningsskydd, högre a-kassa. På så vis kan du överleva fler arbetslöshetsperioder. Möjligen får du också lättare ett nytt vikariat mellan varven. Flexibelt, alltså.

Tidningen skriver att enligt ”flera svenska debattörer” fungerar arbetsrätten som en inlåsning. Av rädsla att komma längre ned på turordningslistan går folk kvar på jobb där de vantrivs, och blir sjuka av det. Dessa svenska debattörer borde träda fram, då de gjort ett nytt medicinskt rön: Stress gör dig inte sjuk - det är tryggheten som gör det!

Istället för att ta itu med usel arbetsmiljö, grinig chef och taskiga kolleger ska man alltså säga upp sig. Det finns alltid någon annan fattig fan som står ut med vad som helst. Tack vare höjd a-kassa behöver åtminstone inte samhällsekonomin inte falla samman medan man söker ett nytt jobb - med samma förutsättningar.

Visst. Jag kan se en poäng (1 st) i att vi delar på arbetslösheten. Idag mig, imorgon dig. Men jag skulle föredra flexibiliteten och tryggheten i att vi istället delar på jobben.

Sista versen

Fotoutställning på Kulturhuset i Stockholm: Walker Evans foton från depressionen i Förenta Staterna parallellt med Sune Jonsson som fotograferade de sista jordbruken i Norrland under 1960-talet. Jag ska inte recensera bilderna, det har gjorts av Emil Persson både i Flamman och Pollocks bollocks. Jag vill bara varmt rekommendera dig att se den.

Med tanke på tredubbel kvinnomöda är det ett framsteg att de små familjejordbrukens tid är förbi. Men Jonssons bilder återskapar det nära förflutna och minnena blir rent fysiska, mycket precisa. Så kändes stötarna när man satt i skrinda på grusväg. Detta var doften i mjölkrummet. Blicken fastnar i detaljer. Mönstret på korkmattan, pärlsponten, vedlåren - jag vet hur det såg ut utan att ens se efter.

Nedanför gårdsplanen står en rostande harv på tvären, som om någon avbrutit arbetet för att gå in och dricka elva-kaffe men istället tog sista bussen härifrån.

Jonsson dokumenterade en försvinnande livsform. De sista verserna i en sång som vi inte får sjunga igen. En del av de människor han fotograferat vet om att de är de sista. Andra ägnar sig åt intensiv frikyrklig utlevelse i en helt annan sorts uppbrottsstämning.

Men den som går med korna längs bygatan i kvällssolen, gör det i ett oändligt nu.

Guld och gullvivor

När jag går förbi villaträdgårdarna om morgnarna ser jag inte bara gullviva, kungsängslilja och första utslagna häggen. Jag ser pengar också. Detta område av hembyggda träkåkar med snickarglädje har under åren förvandlats till Dallas-villor i en rad av miniparker med kullersten, murar, altaner, trädäck, trappsteg och dammar - och med privatlarm och gjutjärnsgrind hos somliga.

Jag visste inte att så många människor i vår lilla stad har så mycket pengar, och kan inte förstå varför så lite pengar fastnade på just mig.

De här människorna har två-tre bilar med plats för två-tre hundar och dito ungar. Det är på inget vis pinsamt prydligt, nej hundhår och härj ska det vara. Gärna träningsoverall, men med märke. Så folk ser att man har råd att slarva lite. Att en bebisspya inte är något problem. Att man bara inte håller sig med sånt som problem.

Man blir inte lycklig av pengar. Det blir man däremot av att se gullviva, kungsängslilja och första utslagna häggen. Det är sant. Men det finns en annan sak som också är sann. Det är att massor av pengar har en viss kvalitet, samtidigt paradoxal och obestridlig. Massor av pengar skapar ett unikt tillstånd åt sin ägare - de ger trygghet och frihet. Inte det ena eller andra, utan båda samtidigt.

De arbetslösa singelmammorna i andra änden av stan har hört talas om trygghet (via mormor, dagis och a-kassa) eller frihet (när barnen blir stora flyttar jag till Alaska). Men båda samtidigt - det är svårt att föreställa sig.

Under stjärnbaneret

Flaggor på bussarna en vanlig dag. Fyller drottningen år? Nej det är på vintern. Kungen avfirades alldeles nyss, och prinsessan brukar visst göra något behjärtansvärt på sin stora dag i juli. Nu är det maj. En vanlig tisdag i maj. Med flaggor. Svärmor fyller år, men det har Connex hittills aldrig uppmärksammat. Nåja, så länge det inte flaggas på halv stång får man vara tacksam.

Nästa buss har också flaggor, fast med stjärnor. A-ha! EU:s stora EU-dag. Dagen som är så stört omöjlig att komma ihåg att det till och med är enklare att dra sig till minnes Bernadotternas familjehögtider. Detta säger något. Men jag vet inte vad.

Risken är att det tolkas: Tänk så mycket nationalstaten och kungahuset ändå betyder för oss. Vilket är fel, för kungliga födelsedatum är bara en mild form av hjärntvätt, som gamla schlagertexter ungefär.

Eller så tolkas det: Tänk att EU:s EU-dag är så ofantligt obetydlig att den av alla små fjuttiga dagar hamnar sist i minnet. Men det är också fel.

Dagen har en sorts betydelse, eftersom hjärntvätten håller på att iscensättas en gång till. Denhär gången av ett etablissemang som verkligen besitter makt och som inte kommer att ge sig förrän vi viftar med gula stjärnor och hurrar för den västerländska kolonialcivilisationen.

Och jag vet inte om vi bäst motverkar det genom att komma ihåg det eller glömma bort det.

Fp och oföränderligheten

Kurdiska riksförbundet bjuder in till integrationsdebatt. Den består av V, S och Fp. Vet inte vad övriga partier gör. De sitter iallafall inte i ABF:s funkisbunker nu när solen äntligen lyser. Men det gör en publik på åtminstone femtio personer som vill veta hur vi tänker bryta diskriminering och utanförskap.

Jag var nyfiken på hur Folkpartiet skulle motivera sin politik i detta sammanhang. Här, när de inte ska mjölka röster ur missunnsamma etnosvenskar. Men deras integrationssamordnare är en besvikelse. Hon papegojar troget Fp:s valmaterial, nöter in slagord istället för att argumentera, och raljerar med socialdemokratin i tron att detta ska få skratt - här, när deltagarna är väljare i fyra nyanser av rött.

Folkpartiet föreslår bl.a. validering och anonyma ansökningar för att ”ge invandrare jobb”. Jaha? Visst kan vi prova fler, nyare och bättre åtgärder riktade mot minoriteten. Mer försöksverksamhet och projekt och extra insatser. Gärna kravmärkta föralldel, det får man lov att unna de missunnsamma.

Jag påpekade att Vänsterpartiet visst inte motarbetat validering (vilket hon påstod). Att vi i mitt parti tycker det är helt okej att ge folk ett handtag på vägen. Det kan de behöva, när de flyttat till ett rasistiskt samhälle som absolut inte får förändras.

”Det är väl rasisternas dag idag?”
Det var den 30 november. Skinnskallarna och nazisterna firade Karl XII:s dödsdag. Den som frågade var en elvaåring som bott mindre än ett år i Sverige. Så mycket hade han fattat som att rasisterna hade en egen dag.

Nu tio år senare är det inte lika stormigt 30 november. Rasisterna hade faktiskt ingen egen dag. Å andra sidan har nationalisterna fått en.

Alla riksdagspartier utom vi och Mp var överens om att göra nationaldagen 6 juni till helgdag. Firandet hade pågått tidigare, på Skansen, idrottsanläggningar, i skolor. Men av dunkla skäl ansågs vi behöva förstärka vår nationella identitet och stolthet genom statlig styrning.

Jodå, jag har hört allt detdär om att det inte är en rasistisk dag utan att vi tvärtom tar den tillbaka från de svensknationella kretsarna. För min del har jag aldrig begripit hur man kan ta tillbaka något genom att säga samma sak. "Att göra det rumsrent" är vad det brukar kallas.

Inte så farligt

"Det var väl inte så farligt" sa fullmäktigekolleger om söndagens Dokument Inifrån där V granskades. Nej, det var det väl inte. Det brukar faktiskt inte vara farligt med lite granskning. Inte om den genomförs med en ansats till verkligt intresse för objektet, vilket JosefssonII lyckades med.

Dessvärre tror jag inte att det idag går att göra ett teveprogram om Vänsterpartiet som är bra för Vänsterpartiet. Inte efter fjolårets turbo-inkvisition. Medborgarna har fått veta vad allmänintresset kräver: att vi är odemokratiska och aggressiva. Detta har de fått veta så länge, ofta och tjatigt att de helst vill slippa höra tala om oss. Ett tämligen sakligt och rättvist program om reella konflikter ändrar inte på den saken.

Men visst var det kul - i synnerhet Lönnroths pudel. "Dom som är kommunister är inte alls kommunister och Ohly han är ju demokrat." Ja var det inte det jag kände på mig.

Några tittare på SVT:s forum var besvikna på programmet. En av dem funderade på anmälan till granskningsnämnden eftersom produktionen inte var så ensidigt negativ som den i objektivitetens namn borde ha varit. Ny-logiken gör nya framsteg.