lördag, augusti 29, 2015

Publikt förhållande till integritet och samvete



Viktig fråga idag: Är det rätt att publicera bilder på döda barn, eller är det inte? 
     Naturligtvis tänker jag på de förolyckade asylsökande. När jag såg de första bilderna ansåg jag självklart att vi måste få veta vad som inträffat, och att de som betraktar asylsökande som volymer måste få sin blick justerad till vår vanliga humana nivå. 
     Se att en människa är en människa.
     
Sedan förstod jag att många har uppfattat bilderna som respektlösa mot de döda, eftersom de återges utan namn och utan anhörigas tillstånd. Det är en tungt vägande invändning som jag verkligen respekterar. 
     Andra hade uppfattat bilderna som ett krampaktigt försök att framkalla samvetskval hos hyggliga människor som inte vill någonting ont utan bara vill slippa se döda barn. Det är en behjärtansvärd önskan, men jag ser ingen relevans i argumentet.
     Det finns en sådan massa skit som man inte vill se, men ändå måste se! I dagens fall publicerades eventuellt integritetskränkande bilder med en avsikt - och just då var det några som inte ville vara med längre.
     Men alla bilder har en avsikt (utom dem som visar gulliga katter). Avsikten kan vara att förnedra förlöjliga förminska, eller bara att sälja. Idag var avsikten att väcka opinion. Just då var det lite för jobbigt. 

Varför kan det passera som ointressant att någon genom sexistiska bilder försöker sälja något du inte vill ha? 
     Varför är det obehagligt att någon genom plågsamt verkliga bilder försöker påverka allmänna opinionen?
     Varför är det extra obehagligt att allmänna opinionen kan påverkas i positiv bemärkelse? Till exempel att sikta nedåt den avgrund där samvete borde sitta? 
     Vi som redan har ett samvete behöver verkligen inte ta åt oss.
    Alltså: Det kan vara försvarbart att publicera bilder på döda barn. För att tala banalsvenska så är det tanken som räknas.

Märk väl: flertalet bilder på de döda barnen publicerades inte av någon storebror eller PK-övervakare till samvetskontrollant. De las ut av enskilda som tror att de gör något bra.
     Storebror, eller i dethär fallet public service, har i många år suddat till ansikten på foton för att skydda integriteten. Det är en god sak – och det är också därför vi allesammans blivit så ”PK” att vi inte väntar oss att se barnansikten flytande som trasdockor på vågorna.
     Det fanns inget integritetsskydd som suddade den nakna och napalmskadade vietnamesiska flickan år 1972. Inte heller den judiske pojken som med händerna över huvudet lämnade Warszawa år 1943. Just därför blev de symboler för en orättvis värld. Och inte bara det: eftersom de gick att känna igen blev de hedrade under de år som den mänskliga ondskan tog paus. En oetisk publicering kan alltså föra någonting gott med sig.

Att dagens foton är avskyvärda beror inte på publiceringen, utan på verkligheten den avbildar.

Inga kommentarer: