Kritik av invandringskritiken

För knappt en månad sedan erbjöd Ordfront en artikel med kritik av invandringskritiken. Det vill säga en granskning av de påståenden som Sverigedemokraterna bygger sin politik på.

     Artikeln börjar med uttrycket ”massinvandringen”. Ett uttryck som hörs ideligen, trots att det inte pågår någon immigration i mass-skala till Sverige.

     I dessa dagar när den ena liberalen efter den andra efterfrågar dialog med fascister är det värt att påminna om att det ställer sig omöjligt att sitta i paneldebatt om rubriken innehåller något om ”massinvandring”. Då är innehållet och vinkeln fastlagd från början av dem som inte riktigt vet hur det förhåller sig.

     Ett annat påstående som Sd slänger ur sig är ”den okontrollerade (mass)invandringen”. Men antingen vi talar om fiktiv massinvandring eller den pågående immigrationen så är den strängt kontrollerad. Den svenska staten har vid flera tillfällen skärpt kraven för uppehållstillstånd. Redan för tjugo år sedan när jag började hålla på med migrations- och integrationspolitik sa det officiella Sverige ”de tar sig in”. Det handlade inte om att resa in, flytta in, tas emot – det var då som nu en fråga om att ”ta sig in” under kontrollerade former. Och eftersom inget parti idag är för en helt fri immigration handlar invandringspolitiken om hur kontrollerad immigrationen ska vara och på vilka grunder den ska kontrolleras.

En hörnsten för den ”invandringskritik” som idag blivit folkvald och rumsren är att immigrationen är en ekonomisk förlustaffär. Sverigedemokraterna, som använt utpressning mot regeringens budget och lovar att göra det igen, har sin egen ekonomiska politik som bygger på att de sparar miljarder genom att minska invandringen. Dessvärre saknas vetenskapliga belägg för att immigrationen är så kostsam som de påstår.

     I synnerhet är kostnaden svår att beräkna – och det är forskarna som säger det. Varje tvärsäkert ekonomiskt påstående bör alltså ses med skepsis av var och en som vill ha en liten faktabas att stå på.

Sedan kan vi fråga oss om det är rimligt att betrakta människor med vinst och förlust som norm. I det fallet ligger både barn och pensionärer illa till, för att inte tala om funktionshindrade och sjuka.

     Sverigedemokraterna sa i valrörelsen att de ville ha minskad invandring för att stödja svenska pensionärer. Sedan röstade de ner en budget som skulle ha varit något bättre för just pensionärerna. Det viktigaste för Sd var inte pensionärerna, utan immigrationen.

     Förmodligen har Sd inte någonting emot barn eller funktionshindrade heller. Inte så länge de är födda svensktalande.

     De pratar ekonomi för att låta sakliga och kunniga, trots att de saknar belägg. Men hela tiden menar de: etnicitet, nationalitet, språk och sedvänjor. Alltsammans mänskliga drag. Och det mänskliga kan bara värderas som - lika värde.