Normaliseringens år är tack och lov förbi

I en stockholmförort har en grupp tiggare, romer, hemlösa, EU-migranter – kalla dem vad du vill, de vet säkert själva vilka de är – slagit sig ned under en gångbro. Turligt nog ligger temperaturen runt noll, och innecentrumet öppnar vid nio alla vardagsmorgnar. Men nu har det varit få vardagar, så de uteliggande inneboende måste uträtta sina behov mitt över vägen, under gångbrons motsatta fäste. Detta är inte trevligt – inte för någon, allraminst för den som gör det.

     En dag gick en kvinna i sjal förbi, en av klädseln att döma muslimsk kvinna. Hon stannade och pratade deltagande med klädbyltena under gångbron, och gav dem ett häfte från Filadelfiakyrkan. I häftet fanns en karta till kyrkans lokaler där de kunde få en tallrik soppa och en bädd inomhus.

     Vad säger det: att en muslim visar EU-migranter vägen till en svensk frikyrka?

     Det säger något om det förtrampade ordet mångkultur. 

År 2014 var den stora normaliseringens år.

     Normalt att vara fascist.

     Normalt att tiggare bildar förfrusna högar på trottoarerna.

     Normalt att människor som vill döda tiggarna, människor som tror att tiggare ligger där för att jävlas, har digital yttrandefrihet.

År 2014 var den stora abnormaliseringens år.

     Yttrandefrihet innebar tvånget att upplåta skolor för nazister, tvånget för skolbarn att lyssna på kränkningar från politiska yttringar som vill skada dem. Dock ägde det inte rum särskilt ofta, eftersom skolorna valde att stänga dörren för alla politiska yttringar. Således ledde yttrandefriheten till avpolitisering.

     Att låta nazister tala var inte politiskt, bara bokstavligen legalt.

     Efter intensiva protester ska den lagen ses över.  

     Under 2014 krävdes det intensiva protester för att påminna om det som för femtio år sedan skrevs in i en global deklaration och som för tjugo år sedan ansågs vara normalt.

År 2014 kommer inte att minnas som de intensiva protesternas år. Det kommer aldrig att få stereotypisk status som 1968. De gatstenar som kastades polisanmäldes (rättvist) och togs (orättvist) som indicium på att vänster- och högerextremister var lika farliga.

     Låt oss därför komma ihåg att det var intensiva protester från alla åldrar av fredliga internetanvändare, brevskrivare och ryggvändare på allmän plats som åstadkom att det ska göras en översyn av nazisternas tillgång till skolaulor, och att nazisterna förlorade stort i ett val.

År 2014 var det så kallade supervalåret. Fascismen i sverigedemokratisk tappning vann, och efteråt var det ännu mer synd om dem än det av någon anledning varit förut, så alla borde lyssna på dem och… blir man inte väldigt trött på 2014 vid det laget?

Låt oss välja att komma ihåg de intensiva protesternas år, ty trots att det var protester som ingen märkte så gav de resultat. Låt oss med det i minnet gå in i 2015, det år då vi inte ska gå till ett extra val på fascisternas villkor.

     Låt oss fortsätta med intensiva protester och glömma ordet normalisering.

     Aldrig ska det bli normalt med bristande respekt för mänskliga rättigheter.  

    

Migranterna under gångbron är kvar, såvitt jag hört. Kanske hittade de inte till frikyrkan, kanske förstod de inte vad den muslimska kvinnan sa, kanske fanns det icke rum för dem i härbärget.

     Men en sak är jag säker på: idag är fattigdom normalt inom EU, det är verkligen inget folk håller på med för att jävlas. 

     Låt oss önska en mångkultur i ordets rätta bemärkelse; där vem som helst vill hjälpa vem som helst. 

Världen och hemmet - en postkolonial julgåva till de arbetslösa

”Sista voteringen innan jul. Av borgerligheten och SD fick landets arbetslösa nej till höjd a-kassa.”

Citat av en sorgsen riksdagsledamot från Vänsterpartiet. Några dagar före jul, några månader före extravalet. Det val där det är stor risk att fascisterna ökar ytterligare.

Nyss avslutade jag Stefan Jonssons bok Världen i vitögat. Den innehåller tre reportageböcker som visar – från USA till Grönland – hur den koloniala världsordningen genomsyrar vårt så kallade västerländska samhälle, och ”ställer väsentliga frågor om kulturell identitet och mentala kartbilder” enligt den träffande baksidestexten.  

     Du blir inte gladare av att läsa den. Den är inte lättläst och spännande. Den fick mig att ta ett halvårs paus efter utläggningen om ”katakres” – ja, det stod vad det betyder och jag har redan glömt det.

     Du blir mycket klokare av att läsa den. Du får förhoppningsvis dina aningar om en världsbild bättre befästa.

     Jonsson uttrycker och förtydligar postkolonialismens komplexitet: varken varken eller eller, utan både både och och.

     Europa har spritt universella värden över världen, men det beror inte på att Europa är bäst, utan på att det har haft makten att sprida dessa värden. Ty makt ger rätt. Den ideologi som sprids kan vara bra utan att dominansen på något vis är bra.

     Det är inte så konstigt att feminister världen över har svårt att gå in i kolonialmakternas språk för att göra egna anspråk.

Vad har Jonsson att säga om den växande fascismen? Till exempel ett tänkvärt stycke där han beskriver det som en rävsax: staten ska framhäva sina medborgares intressen, men när den gör det framstår den som en broms för näringslivet (och EU-regler om företagarnas rättigheter).

     Konflikten gäller demokratin, konstaterar Jonsson; ”den förutsätter ju att nationens medborgare erkänner statsmakten som sin legitima företrädare. Men idag måste staten ofta pantsätta medborgarnas förvärvade rätt till utbildning, hälsovård och arbete för att frigöra vinstmöjligheter åt näringslivet. Det är en riskabel situation eftersom medborgarna ofta reagerar med att vända statsmakten ryggen.”

     Det är här vi står idag. Därför växer fascismen.

Vad har Jonsson att säga om den växande nationalismen? Han har ett långt avsnitt om hem och tillhörighet, om husets betydelse i olika samhällen och generationer.

     Det var nationalromantikern Heidenstam som skrev ”ett hem, det är fästet vi rest med murar trygga”. Han hade rätt. Och hans sätt att ha rätt skapade drömmar som vi omöjligen kan leva upp till.

     Jonsson skriver: ”Frambesvärjelserna av hemmet leder till en segregerande ideologi som genomsyrar - - rasismen i dagens Europa. - - - fruktan och känslan av förlust är förståelig. - - - - - hemlängtan är i grunden utopisk och likväl reaktionär.”

     Det är här vi står idag. På en i och för sig förståelig hemlängtan bygger nationalister och fascister sitt program.

Det står envar fritt att längta tillbaka till något vi haft eller inte ens haft. Jonsson har ett stycke om huset eller Huset, det som vuxit till något utöver sig självt, till symbol för familj och levnadssätt. Det stycket betydde mycket för mig personligen, eftersom jag skrivit Hundra år av hemlängtan, en roman om det vita huset på åsen. Där är huset är minne och illusion, familjesaga och poesi.

     Inte politik.

Hundra år av hemlängtan saknar utgivare. Men för dem som gör reaktionär politik av privata känslor finns det obegränsat mediautrymme, och i sista riksdagsvoteringen före jul stöder sig borgerligheten på fascister för att ytterligare försämra situationen för de arbetslösa.

     Längre än så kan ett land inte sjunka, skulle jag gärna säga. Men ack jo – det kan det.

Kritik av invandringskritiken

För knappt en månad sedan erbjöd Ordfront en artikel med kritik av invandringskritiken. Det vill säga en granskning av de påståenden som Sverigedemokraterna bygger sin politik på.

     Artikeln börjar med uttrycket ”massinvandringen”. Ett uttryck som hörs ideligen, trots att det inte pågår någon immigration i mass-skala till Sverige.

     I dessa dagar när den ena liberalen efter den andra efterfrågar dialog med fascister är det värt att påminna om att det ställer sig omöjligt att sitta i paneldebatt om rubriken innehåller något om ”massinvandring”. Då är innehållet och vinkeln fastlagd från början av dem som inte riktigt vet hur det förhåller sig.

     Ett annat påstående som Sd slänger ur sig är ”den okontrollerade (mass)invandringen”. Men antingen vi talar om fiktiv massinvandring eller den pågående immigrationen så är den strängt kontrollerad. Den svenska staten har vid flera tillfällen skärpt kraven för uppehållstillstånd. Redan för tjugo år sedan när jag började hålla på med migrations- och integrationspolitik sa det officiella Sverige ”de tar sig in”. Det handlade inte om att resa in, flytta in, tas emot – det var då som nu en fråga om att ”ta sig in” under kontrollerade former. Och eftersom inget parti idag är för en helt fri immigration handlar invandringspolitiken om hur kontrollerad immigrationen ska vara och på vilka grunder den ska kontrolleras.

En hörnsten för den ”invandringskritik” som idag blivit folkvald och rumsren är att immigrationen är en ekonomisk förlustaffär. Sverigedemokraterna, som använt utpressning mot regeringens budget och lovar att göra det igen, har sin egen ekonomiska politik som bygger på att de sparar miljarder genom att minska invandringen. Dessvärre saknas vetenskapliga belägg för att immigrationen är så kostsam som de påstår.

     I synnerhet är kostnaden svår att beräkna – och det är forskarna som säger det. Varje tvärsäkert ekonomiskt påstående bör alltså ses med skepsis av var och en som vill ha en liten faktabas att stå på.

Sedan kan vi fråga oss om det är rimligt att betrakta människor med vinst och förlust som norm. I det fallet ligger både barn och pensionärer illa till, för att inte tala om funktionshindrade och sjuka.

     Sverigedemokraterna sa i valrörelsen att de ville ha minskad invandring för att stödja svenska pensionärer. Sedan röstade de ner en budget som skulle ha varit något bättre för just pensionärerna. Det viktigaste för Sd var inte pensionärerna, utan immigrationen.

     Förmodligen har Sd inte någonting emot barn eller funktionshindrade heller. Inte så länge de är födda svensktalande.

     De pratar ekonomi för att låta sakliga och kunniga, trots att de saknar belägg. Men hela tiden menar de: etnicitet, nationalitet, språk och sedvänjor. Alltsammans mänskliga drag. Och det mänskliga kan bara värderas som - lika värde.