torsdag, september 29, 2011

Det avlånga landet

På fejsbok pågår just nu en debatt med anledning av en vänsterpartistisk riksdagsledamot som flyger den relativt korta sträckan till sin hemstad för att hinna vara tillsammans med sina barn.
I debatten framhålls att hon inte visar en god miljöprofil, och det är ju sant.
Det förekommer också åsikter om att hon inte visar en god arbetarprofil. Förstår det inte - när såg vi arbetarklassen inbegripen i kollektiv fotvandring? De kanske menar att hon inte visar någon god fattigdomsprofil, men det vore väl rena hyckleriet när man har det jobbet? och är det verkligen en fattigdomsprofil vi väntar oss av våra företrädare?
“Om ni visste vad det kostade att hålla Gandhi i fattigdom” sa någon av hans i och för sig lojala medföljare - av vilket kön kan du ju gissa.

Att riksdagsledamoten ifråga visar en god föräldraprofil har plötsligt blivit ointressant. Om hon däremot struntade i ungarna därhemma skulle hon få fan för det, eftersom hon är Mor och kvinnor har en faslig förmåga att göra fel hur vi än vänder oss.

Men jag ska inte vara omedgörlig. Vi behöver alls inte ha några jamsiga småbarnsföräldrar eller svårflyttade provinsialister i riksdagen. Församlingen vore säkert funktionell med enbart strömlinjeformade manliga stockholmare som joggar över broarna mot riksdagshuset. Ettpar mammor från småstan vidgar bara vyerna, vilket kan bli besvärligt för den enda vägens politik.

Massor av saker går att åtgärda, men inte att Sverige är långt. För att transportmässigt få Sverige att förefalla mindre långt behöver vi vänsterpartister som är feminister och miljökämpar i riksdagen.

Nu till en annan historia. När jag var ordförande i vänsterns integrationsutskott bestämde vi att hålla mötena på olika platser i Sverige. Detta blev både dyrare och krångligare. Ty så centralistiskt utbyggt är detta land att det är betydligt smidigare för sju personer från olika håll att ta sig till Stockholm än för samma personer att ta sig till Vadstena eller Härnösand.
Det finns en poäng med det: Alla ska kunna åka till den gemensamma huvudstaden.
Det är den enda poäng jag ser.
Hur som helst fick vi iallafall göra dessa dyra tågresor, eftersom integrationsutskottet uttryckligen byggde på tillvaratagandet av olikheter. Men nästa gång jag hade ett particentralt uppdrag och föreslog samma ineffektiva modell tittade de på mig som om jag inte var klok. Inte för att de i första hand var lata centralister, utan för att de tänkte på partikassan och miljön.

En del av inläggen i den ovan omtalade debatten på fejan handlar om att man “utgår från” hur en vänsterpartist ska bete sig. Det kan man inte. Det är bara människor med i dethär partiet också.
Men det aktuella fallet handlar inte om eftergifter för mänsklig svaghet, utan om nödvändigheten av att hålla politiken igång med olika sorters människor på olika platser.
Jag skulle gärna utgå ifrån att detta vore något som mina kamrater är överens om, men så enkelt är det inte.

7 kommentarer:

Tomas Andersson sa...

Visst är det svårt att leva som man lär?

Kritik mot affärsresenärer blir svårt efter detta...

Helena Duroj sa...

nej, jag menar fortfarande att det vore värre att leva i ett avlångt land där det är omöjligt för småbarnsföräldrar att delta i politiken

Tomas Andersson sa...

Gäller detta även affärsresenärer?

Helena Duroj sa...

ja det gäller alla som reser för att vara med sina barn eller för att delta i det demokratiska samtalet

Walle sa...

Jag tycker inte det gäller affärsresenärer generellt. Framförallt skall flygresor vara mycket mer ekonomiskt styrda än de är idag. Skillnaderna mellan tåg och flyg behöver öka för att ge fler incitament att åka tåg.
Det finns en avgörande skillnad när det gäller en riksdagsledamot. Jag skiter i princip i om en riksdagsledamot (säg Rossana)blir ledsen för att hon skulle få lämna uppdraget för att hon inte klarar att resa billigt och miljövänligt. Däremot menar jag att Sverige och mer direkt Vänsterpartiets riksdagsgrupp tjänar på att ha en mamma från ett mindre samhälle i gruppen. Ett samhälle utanför X2000-snabbspåren. För bredden och för representativiteten är det viktigt. Det är inte lika viktigt att någon affärsnisse orkar fortsätta resa medans han/hon har skaffat familj.

Helena Duroj sa...

håller i stort sett med dig walle. men affärsresenärens barn rår ju inte för vilka föräldrar hen fått..!

Lasse Strömberg sa...

Hur man än vänder sig har man ändan bak. Det gäller alla utom journalister i borgarpressen.