Statlig historisk vånda

På den tiden när jag skrev som mest om Europa fick jag kritik för att jag rörde ihop fiktionen och kartan. Konstruktiv kritik - eftersom jag valde att medvetet fortsätta det spåret. Europa är både karta och fiktion; geografi och ideologi.

Att den europeiska unionen komplicerar saken, eller rentav rör ihop den ytterligare, framgår av Eklund-Amirells understreckare ”Det evigt föränderliga Europa”, med ingressen: ”Konstruktionen Europa har allt sedan man först började definiera dess gränser varit föremål för debatt. Otaliga försök har gjorts och görs för att uttrycka vad som är och inte är europeiskt, och vår tids vånda inför EU:s utvidning ter sig som en naturlig historisk följd.”
Just därför, just på grund av första och halva andra meningen, förstår jag inte de tretton sista orden om vår tids ”vånda”.
En tid hyser ingen vånda. Men regeringarna i nationalstaterna på den europeiska kontinenten gör det, eller uttrycker iallafall en vånda som inte gäller kartans gränser. Medborgarna i sagda stater hyser kanske viss vånda över att beblandas med dem som i förrgår var bosch och löst folk, men vanligtvis har vi annat att våndas över.

Understreckaren är en utmärkt genomgång av Europas gränsdragningar och motiven för dem. Men samtidigt, praktiskt taget i samma meningar, skriver författaren om unionen. Som vore de ett och detsamma – som om ideologin slutligen besegrat geografin, fiktionen fått makten över kartan.
Eklöf-Amirell har en stor poäng i sin historisk-relativistiska slutsats: att förståelsen av ”Europa” har utvecklats i skilda kontexter och av skilda folk, och att denna process ännu pågår, lika omstridd som tidigare. Är det detta som förorsakar statschefernas vånda? Att befinna sig i en komplex process som de inte kan styra på förhand?
Nyss stod Sarkozy i teve och vädjade till Polen att de ska hänga med. Han gjorde faktiskt precis det Eklöf-Amirell skrev: våndades. Det var gula stjärnor på Eiffeltornet och unionens ordförande såg gråtfärdig och förvirrad ut.

Förståelsen av EU är inte den gamla frågan, den är ny. Den handlar om hur staterna i och omkring Europa ska organisera sig, och om hur vi vill presentera och tolka den europeiska historien, och om vi står ut med att vara européer.
När jag skrev som mest om Europa blev jag också tillfrågad om jag vill lägga en hel kontinent på analyssoffan.
Jag svarade ja.