Man föds inte till idiot

I en utmärkt artikel i Flamman beskriver Magnus E Marsdal några orsaker till Fremskrittspartiets framgångar bland norska arbetare. Med exempel från både Norge och USA visar han att folk (naturligt nog) föredrar politiker som inte på ett nedlåtande vis ”tror sig smarta”. Arbetarklassen hyser ingen respekt för den verkliga eller självutnämnda kultureliten, som mest verkar vara irriterande.
Marsdals bedömning är nog riktig. Saknar jag något är det frågan om vad detta står för och vad som kan göras åt det. Eller är det bara bra, det genuina folkliga föraktet mot kultur - och homosexualitet som på något vis ingår?

Här i Sverige har jag ibland hört ett triumferande tonfall, ett ”där fick ni!” Men varken rasism eller antiintellektualism blir förnuftiga ståndpunkter bara för att delar av arbetarklassen intar dem. Att kalla Fremskrittsväljarna för idioter (som exemplifieras i Marsdals artikel) är naturligtvis både föraktfullt och kontraproduktivt. Man kan utan invektiver insistera på att de tagit miste.
Men om tendensen som Marsdal påvisar stämmer, om det finns något klassbetingat i ändamålslösa beteenden som att avfärda alla man ogillar med skuld-via-hopbuntning, att fnysa åt varje ny idé och att skylla sitt elände antingen på dem som har det sämre eller på medelklassens sushi-snusk - då innebär det inte en välförtjänt spark i baken åt högfärdiga 08:or, utan är ett dystert tecken på hur reflektion över orsak-verkan försummas i skola och media.
För att travestera de Beauvoir: man föds inte till idiot, man blir det. För både vita och svarta gäller att när vi ställs utanför beslut som angår oss, föds motstånd genom tröghet. Men arbetarklassen är inte ödesbestämd till inskränkthet. Det går mycket väl att resonera rationellt och humanistiskt samtidigt som man tjänar sitt bröd i sitt anletes svett. Lättare går det med ett fackligt eller politiskt engagemang som ger sammanhang. Därför gör blockpolitikens utslätning och undermineringen av facken större nytta för högerextremisterna, än en handfull intellektuella som verkar mot diskriminering.

Gnuggministern

Hörde Björklund vs. Baylan i P1 häromdagen, men ingen vann. Båda ville skolan väl men var mer upptagna av att hacka på varandra än att diskutera den. Upprinnelsen till debatten var Skolverkets nog så intressanta resultat om flickors bättre betyg, elitklasser och segregation.

Björklund menade att speciallärarna har ”tagits bort” ur skolan. Det stämmer inte riktigt. Specialpedagoger, vilket de idag är, har en alldeles utmärkt utbildning och ska därför ha något högre lön. Alltså är de svåra att anställa i budgethållartider. Särskilt på skolor med vikande elevunderlag, förstås. Det är flera regeringar som borde ha kunnat räkna ut det, om en ensam rektor kan via en vanlig excelkalkyl.

Det är bra att Björklund vill ha fler specialpedagoger. Men dåligt att han inte vet vad de gör. ”Extra gnuggning för barn som har lite svårt att hänga med”, så formulerade ansvarig minister uppgiften. Den uppgift som går ut på att finna optimal arbetsmiljö, inlärningssituation och stimulans för det unika barnet, liksom att handleda kolleger, lösa konflikter, leda samtalsgrupper, möta oroliga föräldrar och göra kvalificerade bedömningar om andra insatser.
Men Björklund envisas med att det rör sig om om ett träningspass enligt metoden mera-av-detsamma. En av utbildningsvärldens utnötta klassiker som möjlligen fungerar på hundar.

”Extra gnuggning” avslöjar en statisk kunskapssyn, där läraren håller i kunskapsklumpen och överräcker den åt barnen, varvid somliga tar för sig. Somliga gör det inte, och i dessa små objekt och måltavlor måste kunskapen gnuggas in. Helst under ännu längre tid av det som de redan tröttnat på.
Kunskap = kunna + skapa. Det är barnen som ska arbeta, pedagogerna som ska ge dem inspiration och verktyg för det. Om jag trodde på gnuggmetoden skulle jag köra Ariel ultra på Björklund tills han minns det.

Ministern oroade sig också för att de duktiga barnen hålls tillbaka och måste vänta eftersom socialdemokraterna vill göra alla lika. Dock står det i den läroplan som partierna är överens om att varje barn ska mötas av uppgifter på sin nivå. Det är ett svårt men tydligt uppdrag som jag till fullo ställer upp på. Utom i skeptiska stunder. Då tänker jag att färdigheten att vänta tills alla har fattat är precis vad begåvade barn måste lära sig. Utan den får man nämligen ett litet helsike i framtiden.

Minnenas television

Ebba Witt-Brattström (i SvD 1116) har varmt kultur- och bildningsintresse, men irriteras av att begreppet kultur ”idag täcker allt och inget”. Hon borde veta bättre. Mänskliga aktiviteter är så mångskiftande att vi måste ha ett dito kulturbegrepp. Det började med odling… och att det idag finns sektkultur lika väl som bakteriekultur innebär bara att vi som ibland diskuterar kultur måste definiera vårt sammanhang.
EBW gör så lite senare: vad hon menar är ”traditionell kvalitetskultur”. Denna ska spridas genom ”kontinuitet och maximal tillgänglighet”. Om hennes kolumn hade drivit detta inom ramen för en borgerlig kulturpolitik skulle jag räckt henne handen. Jag uppskattar också hennes utsträckta hand till folkbildningsrörelsen, de som slet åt sig finkulturen och förändrade den. Men…

...akademiker skolade till sträng akribi är överraskande generösa så snart det gäller den egna personens rätt att jonglera med påståenden om en undermineringsverksamhet bedriven av indefinita pronomina och passivformer. EBW säger att ”man” inte vill lära ut litteraturhistoria i skolorna - vem? Eller att det svenska ”sätts ur funktion som främlingsfientligt” - av vem? Och vilket svenska? Den traditionella kvalitetskulturen? Till en del är den importerad, till en del traditionellt nationalistisk, precis som den traditionella fotbollskulturen. Ingen av dem lider av funktionsnedsättning.

Men EBW ser tillbaka på de decennier då vi hade ”en majoritetskultur som kunde omfattas av alla som levde i landet”. Denna kultur kan idag ”beskådas i Minnenas television”, skriver EBW, och bekräftar min hittills outtalade fördom att traditionalisterna inom Fp, Kd och SD hemligen vill återinföra obligatorisk Hylands hörna.
Majoritet förutsätter minoritet. ”Omfattas av alla” kan betyda ”ifrågasätts av ingen som hörs”. Så vill jag minnas att det var - under min skoltid, dåvarande kursplaner. Kompakt och oifrågasatt. Det var på många sätt bekvämt. Sedan när blev detta synonymt med ”rätt” för en intellektuell?

- - -
Bonusupplysning: EBW anser att förslaget att bygga nytt operahus i Stockholm är ett spektakulärt utspel. Hon tycker huset är ”fint”. Det är det. Jag älskar Operan. Därför blev jag lite besviken när jag förstod att det är en usel arbetsmiljö för de yrkesgrupper som producerar kultur åt oss därinne.

Från webb-biblioteket

Detta är endast ett urklipp från Marcus Birros blogg där hela MANIFEST finns i sin helhet.
Finns även på www.estradpoesi.com

"Sverige är på väg att slira rätt ner i det kulturella diket. I tider när Sveriges näst största kultursidor på allvar diskuterar dokusåpor på mittuppslag (och i) föraktfull, överlägsen, raljerande och obehaglig ton målar ut fattiga poeter som en ny form av samhällsfara, anser vi att måttet är mer än rågat.

Vad god kultur är kan diskuteras i evighet. För oss är god kultur allting som berör. Från Marcel Proust och smal lyrik, till Stephen King. - - Det är mångfalden som gör kulturen levande och intressant. Och i en sådan mångfald måste den smala, så kallat tärande, kulturen också få finnas. Stephen King kommer mycket väl överens med Kafka i bokhyllan…
Nu hotas all den kultur som skänker människor andlig tillväxt.

Det är makten, inte folket som vill fördumma det kulturella och mediala utbudet.
Vi vill inte ha ett samhälle där bara melodifestival, schlager och kriminalromaner får tillåtas finnas. Vi vill ha ett sprudlande, oväntat, upprörande, tålmodigt och berörande kulturliv som måste få kosta. - - Håll era flottiga, marknadsliberala fingrar borta från poesin, litteraturen, barnteatern, biblioteken, rockklubbarna, ungdomarna. Om ni anser att kultur endast är privatteatrar, schlager och deckare är ni välkomna på en rundvandring i ett fantatsiskt land som ligger strax intill."

Tack, Birro.
Nu kör vi så det ryker!
"Poesi ska skrikas ut från hustaken, begrundas i lyktskenet, brigadmålas på banderoller, kritas på gatstenen innan du kastar den, bedjas i den älskandes båggångar"
ur Duroj: Festmanifest

Glad nyhet

Föreläsaren jag skrev om nedan citerade Gandhi:
Nya idéer ignoreras först
sedan skrattas de ut
sedan bekämpas de
sedan vinner man

Gandhi sa ingenting om hur långa faserna ska vara. Men eftersom idén om socialismen länge befunnit sig i bekämpningsstadiet, behöver vi inte bry oss om att vimpeln slokar. Vi bara måste vinna snart!

Kreativ eller normbrytande?

Ledarskapsdag för kommunala chefer - vi ska utvecklas, men blir underhållna. Att även underhållning kan vara utvecklande är fantasy-författaren Terry Pratchett* det bästa exemplet på. Ett mindre gott exempel är inspiratören, kreatören och entreprenören Härén.

Han säger ettpar bra saker: Avslöjar att ingen av oss kan identifiera ledarna i världens två största länder, Kina och Indien - vi i den ”mångkulturella kommunen”! En förklaring till det är våra ”kulturellt insnöade” media som ägnar mesta utrymmet åt ett mellanvalsår i Förenta Staterna. Han påvisar också att vi som tror att det bor omkring en miljard människor i Kina håller oss med en felräkningsmarginal på 0.3 miljarder - det vill säga ungefär EU:s befolkning. Därför blir jag lite förvånad när han som exempel på idéexplosioner i världshistorien bara nämner två europeiska sådana: upplysningen och industrialismen.

Sedan handlar alla Häréns kreativitetsövningar om teknik, transplantationer och tegelsten. Det är inte svårt att bli totalt okreativ i det sammanhanget. Men varför han han som kreatör så svårt att komma in på områden som gardiner, gratänger och gårdsodling?

”Förr i tiden” som Härén säger brändes idérika människor på bål. Han på minner oss om alla häxor, och så Semmelweiss och Bruno. Det är inte direkt fel att tänka på ett anonymt kollektiv kvinnor och två namngivna män med meritlista. Men det är konventionellt och okreativt.

I Häréns värld spelar det ingen roll om en idé är god eller dålig. Poängen är själva det idéiska. I hans värld vore det bra om alla fick välja ljud på sin biltuta. Att man inte får det nu bevisar att Nokia är mer kreativa än Volvo - häpp! Frågor om ljudslummen i stadsrummet och onödiga innovationsbudgetar är för gamla frågor för att vara besvärande.
Det sedvanliga inrepeterade entreprenöriella svaret på detta är att om alla bara såg problem skulle ingen komma på idéer.
Det normbrytande svaret vore att nu ska alla djävulens små påfund förankras i konsekvensanalys så vi kan lägga av med sånt som bara fungerar inom kapitalismen och patriarkatet.
Det arbetsgivarvänliga svaret är att Härén ändå var underhållande. Han hindrade oss effektivt från att gå hem och göra något kreativt helt olovandes.

* Pratchett är han som sagt: To be human - to be the place where the falling angel meets the rising ape.

Dröm om pli och lydnad

Efter avslutade lärarhögskolestudier på det glada 70-talet satte vi upp en kabaret. En av sångerna var en pastisch på Alfredssons/Danielssons Sov lilla Totte. Vet inte om någon ännu kan den njutbara vaggvisan, som i vår version lät såhär:

”Sov lilla fröken
ungarna har kröken
slumra och bry dig ej om det
som du ej vill se.
Om snällt du blundar
för de tider som nu stundar
slipper du engagera dig
ja, det ordnar sig.
Tänk så roligt du har haft idag
tänk så många stackars barn som du har skrämt
för allt som kan hända
om de dricker mellis jämt.
Dröm om rara barn som leker snällt
dröm om skolan som den var en gång förut
dröm om pli och lydnad
för nu är det slut.
Följ sen devisen:
blir det bråk så ring polisen
när ut de alla barnen kört
är problemet löst”

Första raderna låter som om vi var emot den ”flumskola” vi antogs börja arbeta i. Men tvärtom. De lärare som sov, var de som inte såg barnen - möjligen problemen, eller som såg barnen som problem som de inte orkade ta itu med.

Som slutsång hade vi en egen upp-till-kamp-visa: Mot betyg, mot korvstoppning, mot stillastående. Det kusliga är att mycket av den är aktuellt ännu trettio år senare. Men jag ska bespara er låten utan hänvisar till något verkligt aktuellt: riksdagsledamoten Rossana Dinamarcas utmärkta interpellation till skolminister och överbefälhavare Jan Björklund.

Jubelåsnor

Häromdagen läste jag en debattartikel där en professor i lingvistik beskrivs som ”rinkebyforskare” eftersom hon periodvis verkat i denna förort. Tidigare har jag hört en helt annan professor avfärdas som ”part i målet” därför att han som utlandsfödd valt att beforska mångetniska förorter.

Som om detta inte vore nog, var det någon jubelåsna som menade att ”det är ju inte rasism” att tycka så. De som uttalat sig har ju inte sagt något negativt!

Nej, de har bara slagit dövörat till. De har bara devalverat kunskap om språket och förorterna - alltså de två områden som folk formligen älskar att yttra sig om utan kunskap.

Ignorans är inte rasism. Men ignorans baserad på luftiga kategoriseringar i avsikt att förminska..?

Rasrena som inte har gjort något

Rekommendation
Maja Hagermans ”Det rena landet - om konsten att uppfinna sina förfäder” granskar historien, vilket betyder hur historien skrevs. Det var svenska vetenskapare som med understöd av konstnärer skapde myten om vårt enhetliga germanska folk. Dessa föreställlningar om oss rasrena, av omvärlden opåverkade svenskar har format tankarna och med dem politiken in i modern tid. De påverkar oss säkert ännu genom frånvaron av avståndstagande. Det onda placeras bekvämt i nazi-Tyskland, medan vi som vanligt inte har gjort något.
Utgiven av Prisma 2006. Finns på www.bokus.se

VFP och orättvisans orsaker

Hur ska vi möta och bemöta Sverigedemokraternas väljare? Det enda sättet att nå dem antas vara att ”tala med Vanligt Folk om deras Problem”. Idén är bra, men inte så enkel att utföra som den låter. För om Vanligt Folks Problem är att invandrarna är kriminella - vad ska då vi tala om? Vi kan förstås komma med prövande frågor och demografiska eller sociologiska förklaringar, men då har vi redan slutat tala om Vanligt Folks Problem. V.F. får bättre svar från detdär partiet som inte sopar deras P under mattan*.

Vi kan också ifrågasätta varför V.F. har ett så stort P med de kriminella invandrarna men inte med de kriminella svenskarna. Varför de har hakat upp sig på just det, bland alla de P som V.F. onekligen har. Varför i H riktar de sin vrede nedåt istället för uppåt?

Vänstern är inte så bra på att prata om hur man sätter dit kriminella invandrare, asylturister, sjukkassefuskare och andra arbetsovilliga. Och vi ska inte heller bli bra på det! Hur präktigt det än låter måste vi försöka lotsa in folk på verklig orättvisor och orsaker.

Tro inte att SD har lyckats därför att de är lyssnande och empatiska. De har lyckats därför att de enkelt uttrycker ett tankegods som är inbäddat i strukturerna, så att V.F.P inte är något annat än en bekräftelse av snart mytologisk kaliber.

Det måste väl ändå vara ganska enkelt att fatta, att det är svårare att fatta något svårare!?

*”Sopa under mattan” = populistsvenska för att se saker från flera håll. Till exempel att se både skiten och mattan, se mattans tråd och varp, dess mönster och nötning.

Geografisk biografi

Nytt arbete - inte mycket blogg. Jag är tillbaka där jag alltid har varit.

Geografisk biografi

Utanför alla köpcentrum
letade jag efter min egen bil
tills jag känner igen alla dagis från insidan
Skolgårdarna är mitt vardagsrum
där jag säger till
varenda unge när jag vill.

Kyrkligt kaffe i församlade bokmöbler
är bara blask
Här står Vårdcentralen närmast Gud
Orden finns på biblioteket
som aldrig någonsin frågar varför.

Jag har suttit på alla pizzerior
med alla fulla finnar
väntat med alla schizziga
på alla parksoffor
för att få röka någonannanstans
än utanför alla socialkontor
med alla olyckliga, alla kolleger
alla olyckliga kolleger.

Jag har alltid varit i förorterna
lekt i natur av obändig oländig
sprängsten och blålera

Jag har väntat alla gångerna
i frusen pendlartrötthet invid

spårens livlina och sorgband.

Jag har alltid ätit den förbaskade varmkorven
- hela mitt liv har jag begärt det:

extra stark

senap -

Har du marscherat i snöstorm över fälten

på väg mot din försörjning,
har du avgudadyrkat
sopätande måsars språng vid horisonten?

Har du också stått vid randen av soptippen
och längtande lyssnat efter motorvägsbruset?

Lokal skandal

Är du trött på borgerliga skandaler? Gå då INTE in på www.vansterpartiet.se/sundbyberg, och UNDVIK nyheterna på www.tv4.se. Det är väl ingen som längre orkar höra talas om borgarnas sedeslösa leverne. AVSTÅ alltså ifrån att få reda på mer om det moderata kommunalrådet som beviljade tandvård åt sig själv istället för åt utsatta kvinnor. Ägna dig åt politik istället. Eller borsta tänderna helt utan ersättning!

Fokus på fakta

I tidningen Fokus finns en del fakta om de högerextrema valframgångarna. Först redovisas en gallup-undersökning som visar att mellan 10-40 procent av befolkningen stämmer in i olika ståndpunkter ur Sverigedemokraternas program. Det går alltså inte att bortse ifrån att en stor del av deras väljare vet vad de gör. Om dessa väljare vet man egentligen inte mer än att de är flest äldre och flest män. Men de undersökningar som pågår tyder på att misstro mot politiker och myndigheter och pessimism inför framtiden är kan vara gemensamma nämnare.

Med viss tillfredsställelse konstaterar jag att det i Vänsterpartiets definition av ett integrerat samhälle ingår ”berättigad tilltro till samhällets institutioner och orsak att känna framtidshopp”. De högerextrema väljarna är i sig tecken på samhällets desintegrering.

Något som komplicerar strategidiskussionen för vänstern är de två motsägande framgångsfaktorerna för högerextrema partier: dels att de kommit att inkluderas i den normala politiska skalan, dels att de framstår som det enda alternativet till de etablerade partierna. Båda dessa villkor har varit för handen i olika delar av Sverige, och Sverigedemokraterna tjänar på båda. Alltså kan det slå fel vilken motstrategi vi än väljer - att vända oss till dem eller att avstå. Detta understryks för övrigt av exempel från le Pens Frankrike.

Ytterligare en framgångsfaktor är om Sverigedemokraterna lyckas få igång en diskussion på sina villkor om hårdare tag mot invandrare. Där banade Ny Demokrati vägen för dem redan på 90-talet, år 2002 hängde Folkpartiet på, och därefter övriga partier. Det är inte så mycket frågan om att de ”vanliga” partierna plötsligt blivit rasistiska, utan att de nu kan sätta ord på den rasism som alltid funnits inbäddad.

Som nödvändigt för att skapa alternativ mot högerextremismen anger Fokus bl.a. en fortsatt polarisering i höger-vänster-ståndpunkter. Det går inte att fortsätta på dethär viset, inte om det är ett demokratiskt, humanistiskt samhälle vi vill ha. Geggar man ihop politiken i ljusblått och orange blir resultatet - brunt.

Arrogans och elakhet

”Klassisk moderat fördelningspolitik” är Ulla Anderssons (V) sammanfattning av budgeten (citat SvD 1017). Under citatet kommenterar tidningen att Andersson anser att avgiftshöjningar äter upp skattesänkningar. Varför detta anföringsverb? Att högern vill ha lägre skatter och högre individuell finansiering och nu har fått möjlighet att genomföra det är odiskutabelt. Andersson kan inte anse ett faktum.

Flera jobb utlovades, enbart skattesänkningar levererades. Inte ens dåliga förslag för fler jobb (pigavdrag, sänkt arbetsgivaravgift) genomförs. Mer angeläget var att halvera förmögenhetsskatten och sänka a-kassan, samt höja a-kasseavgiften och ta bort underklassens enda avdrag! En prestation av makalös arrogans.

Extra motbjudande är nedläggningen av Arbetslivsinstitutet. En utmärkt inrättning vars underlag går att använda inom snart sagt vilket arbetsrelaterat område som helst, från rehabilitering till diskriminering. Regeringen menar att forskningen kan skötas på universiteten, och det ligger något i det. Men resurserna har inte överförts dit.
Sturesson på Arbetslivsinstitutet finner beslutet ”besynnerligt” med det forskningsbehov som nu finns: psykosocial arbetsmiljö, ökad stress, korttidsrekryteringar, ny arbetsmarknadspolitik.
Dessvärre är det nog så enkelt att regeringen inte vill veta hur folk har det på jobbet.

Budgeten som helhet är rå klasspolitik. Nedläggningen av ALI är ett stänk av ren elakhet.

Greider, Borelius och bussen

I tillfällig exil i Dalarna får jag nöja mig med nyheterna i Dalademokraten, vilket inte är det sämsta! Det mest nödvändiga finns med: Borelius och Nordkorea (säger man det fort låter det som Borrelia). Men det idisslade överflödet slipper jag, istället får jag regionala upplysningar som nästan alltid är positiva. Mejeriföretaget Milko går äntligen med vinst. Ungdomsrådet i Avesta arrangerar disco med gratis bussar. Lyckad teknikspaning på Hedemora skolor. Och ett fabriksmuseum i Borlänge lyfter fram en kvinnoarbetsplats mitt i stålstaden. Man skulle kunna inbilla sig att man lever i en hanterbar värld. Visserligen har de anmälda sexbrotten i Falun ökat med 40%, men samtidigt är det bra att de anmäls.

Göran Greiders vanligen utmärkta ledare har rubriken ”Överklassarrogans!” Det gäller förstås Borrelian, hon som glömde var hon lagt miljonerna när hon hyrde barnflicka. Det är som en gammal kommunist jag känner brukade säga: ”Underskatta aldrig överklassens okunnighet.” Okunnighet om människors levnadsvillkor, om skillnaden på miljoner och timlön, om att lagarna gäller alla. Eller snarare ignorans, det vill säga den okunnighet som i sitt totala självförhärligande är oförmögen att reagera på stimuli om att annan kunskap finnes och andra intressen är möjliga.

En insikt jag skulle unna SL-Connex i Stockholm är denna: Nu kom bussen. Det betyder att klockan är fem.
Året om samma oslagbara prestation: i soldis, i snödjup, med älgar. Bussen kommer - ställ om klockan!

Ska nya röster sjunga

Kurs för nya medlemmar på Vänsterpartiets kursgård i Roslagen, och nytt rekord: kursen är fulltecknad, överfull!Revanschlusta är inte att förakta. Omkring 800 personer har sökt medlemskap i vårt lilla förlorarparti före och inte minst efter valet.

Röster från deltagarna:
”Kan partiet inte ens vinna ett val måste jag ju in och hjälpa till.”
”Kan inte fatta att jag inte gått in tidigare, dethär verkar ju kul!”
”Fantastiskt, att sitta här med fyrtio glödande hjärtan.”

Fyrtio envisa och energiska personer som vill göra en insats för rättvisa. Fyrtio kloka personer som i grupparbetena kommer fram till riktiga, rimliga vänsterståndpunkter på goda grunder. Fyrtio oerhört olika personer som valt att ta personlig ställning.
Fyrtio nybörjare. Fyrtio kamrater fler.
Fyrtio glödande hjärtan.

Fyra år i opposition. Fyrtio års babylonisk fångenskap.
Gamla partirävar som nöter vårt revolutionära tålamod välkomnar glödande hjärtan med fyrfaldiga hurrarop:
Framåt ska vi. Leve medlemmarna!

"ska nya röster sjunga..."
Mikael Wiehe

Kamrater

Än en gång begravdes en kamrat. Frid lystes under den röda fanan. I enlighet med hennes önskan spelades Cornelis och Totta Näslund. Alla sorters blommor smyckade kistan, inte minst nejlikor. Det var anspråkslöst och mycket värdigt.

Den värdigheten är det som de aldrig kan ta ifrån oss, de som spottar på röda fanor. Vissheten om att vi gemensamt har varit delar i en världsomfattande rörelse för solidaritet.
Ett litet parti av stora ord: Värld. Rörelse.
Vi var i det tillsammans. Vi måste gå ur det var för sig. Det är då, när en av oss går, som vi erfar betydelsen av ett annat stort litet ord: kamrater. När en kamrat är borta saknas hon, och samtidigt ser vi varje kamrats betydelse. Den lilla i det stora.

Sedan spelades Jösses flickor - Ååå tjejer. Ettpar av oss som varit med länge grep tag i varandras händer och hörde våra 70-tal fladdra förbi med tunna röster. Röda fanor, hår och sjalar, banderoller och stjärnor - en hälsning ur rörelsens och vårt eget förflutna. Så stora och små vi har varit - och så modiga - vi kamrater.
Detta är vårt. Det kan aldrig tas ifrån oss.

”Det finns en värld och vi ska vinna den / där vi kan leva våra liv
och vi ska söka den och finna den / den ska bli din och min”
Mikael Wiehe

Sydsvenska känslor

I Sydsvenskan (1004) kan vi läsa om varför gamla hamnarbetare röstar på Sverigedemokraterna: De är trötta på gäng och kriminalitet, och oroar sig (”helt berättigat”) för islams utbredning.

Kriminalitet är onekligen tröttsamt, rent av förargelseväckande. I synnerhet om den bedrivs i tätt sammanhållna klickar utanför samhällets kontroll. Detta oavsett om gängen utgörs av öststatsmaffia, pingstvänner på avvägar eller skattesmitande cocktailbröder på Sällskapet. Men jag ser ingen logik i att av frustration lägga sin röst för en utarmning av samhällets resurser av internationell kunskap och yrkesfärdighet.

I artikeln beskrivs arbetarrörelsens gemensamma ”skötsamhetskultur”, och frågan ställs varför det är fel att kräva densamma av de nya svenskarna. För att uttrycka det drastiskt: om skötsamhet är en kultur kan den inte befallas fram, oavsett klass- eller etnisk tillhörighet.
Om den däremot är en överenskommelse mellan individen och samhället måste vi se till att ha ett samhälle där sådana överenskommelser innehåller något väsentligt gott för individens levnadsvillkor.

Vidare efterlyses en ny debatt om den ”värdegrund” samhället bör vila på. Men samhället vilar inte på värderingar, utan på människors arbets- och levnadsvillkor (förhållandet mellan arbete och kapital, om man vill vara petig). Det visste den tidiga arbetarrörelsen. Varför brister den insikten idag? Kan vi inte diskutera det istället? Diskutera varför det blivit legitimt att skylla samhällsproblem på immigranter? Den arbetarrörelse jag kände skulle inte ha lånat sig till det.
Eller... iallafall inte så billigt. Inte utan att få ut något bättre av det än en stunds känsla av överlägsenhet. Är känslor det vi kämpar för idag?

Slutligen utmålas den ”naiva kulturrelativismen” som en grogrund för högerextremism. Men återigen, grunden för idéer och ideologier utgörs av människors arbets- och levnadsvillkor. Jag tror till och med att grogrunden för en kulturrelativistisk ståndpunkt kan härledas till de konformistiska framgångsår när vi blev itutade att utvecklingen skulle göra det bättre för alla. Det var både klass- köns- och etniskt blint att tro det.

Det är faktiskt en riktig skitartikel. Jämlikhet mellan könen som ”grundläggande västerländskt värde” finns minsann också med, det vore liksom tomt utan det. De refererade karlarna tror sannolikt själva på det. För vidare kommentarer se Adrian Kabas blogg, där jag hittade artikeln.

Kriget är slut

Kriget är slut nu.
Det brukar sägas att rasismen inte blev politiskt och mänskligt inkorrekt förrän efter andra världskriget, när dess konsekvenser avslöjades. (Det som kolonialismen tidigare uppenbarat ansågs inte på samma sätt graverande.) Men sextio år räckte för att återigen beslöja konsekvenserna, och idag är det åter politiskt möjligt att vara rasist. (Fast man kan kalla det något annat.) Det skulle då innebära att kriget, det som vi åt och kräktes under hela min uppväxt och som definierade en stor del av mitt vuxna liv, äntligen är över.

Europa består fortfarande av fascistoida småstater. Tidigare bekämpade staterna varandra. EU gör sitt bästa att sätta stopp för detta, eftersom handeln störs om definitionen av varandra är på minsta vis oklar. Och eftersom kolonialismen sedan länge har gått in i en mer förfinad fas, är det enda som återstår för fascistoida småstater att leta efter fienden inom gränserna. Det är bara människor som har utrotats. Inte idéer.

Så nu när det europeiska omfördelningskriget äntligen är slut, ser vi bara början.

Lesbisk honnör

Har varit på semester i Amsterdam med vandringar i timtal längs kullerstengator och kanaler, över broar, upp- och nedför trappor, hela tiden förbi det ena lutande 1600tals-huset efter det andra. En sällsam harmoni vilar över staden - så länge man inte är funktionshindrad, nerdrogad eller prostituerad.

På Stadsmuséet visades bilder och film från den första kända lesbiska baren. Redan på 1930-talet drogs den igång av en kvinna som struntade i vad folk tyckte, enligt hennes syster som var intervjuad i filmen. Hur hon undgick vad folk tyckte under krigsåren är obegripligt, men baren var öppen tills nångång på 60-talet. Män var välkomna en gång om året. Det var på Drottningens födelsedag.
Så ska dom tas. Män, eller drottningar, eller folk som tycker.

När vi senare satt i en taxi pekade chauffören inåt rödljus-distriktet och sa apropå ingenting alls: ”Därinne låg den första lesbiska baren. Hon som drev den är död, men systern bor kvar. Hon har stängt baren, men allting därinne är kvar som på 60-talet. Hon bor ovanpå, jag tror hon är 90 år nu. Ibland är hon ute med hunden om nätterna. Mitt i denhär skiten, bara hallickar och porno-shops. Men det är ingen som rör henne. Alla vet vem hon är, och där hon går med sin hund är hon nog den enda som är respekterad i hela detdär kvarteret.”
Tyst gjorde vi honnör för nonkonformism och gamla systrar.