Inte på Utöya, inte i Tehran – men i simhallen

Vi vet inte när skräcken griper tag i oss. Är det katastrofen eller ögonblickets obehagliga överraskning?

     I mitt liv, en bilkrock. Än idag vill jag inte se någonting närma sig på höger sida. Men detta är lappri jämfört med överlevares minnen. Från Srebrenica till tsunamin, före och efter. 

Min kamrat Ali Esbati skriver i ett väsentligt och innerligt inlägg på fejsbok: ”Jag slapp posttraumatiska stressymptom efter Utöya.” Han fortsätter med att berätta om bombningarna av Tehran som ägde rum när han var mycket liten, något mycket obehagligt som han framförallt minns genom de vuxnas rädsla. Sådant bär ett ett barn med sig. Men ingen av dessa fruktansvärda händelser slog honom med undermedveten skräck som han inte kan hantera. 

     Den kom när han gick med sitt barn till simhallen.

     Tala om svensk vanlighet. Vad gör pappan och barnet en ledig dag? Går till simhallen, ett hälsosamt nöje. Så gjorde min pappa också, det var en av de få saker vi båda hade glädje av, den rödblonde dalmasen och den beigeblonda solnatjejen. Hur käckt som helst.

     Men när Esbati och hans unge byter om är det någon som har synpunkter. Någon som inte tycker att de bidrar till Sverige. Någon som talar för lågt för att man ska bry sig, ändå högt nog för att nätt och jämnt göra sig hörd, så att de får veta, de som är måltavla.

     Där kom skräckupplevelsen.

     Sedan kämpar pappan med spralliga ungen ”för att slå bort bilder av livlösa barn på stränder, skrikande flyktingar vid taggtrådsstängsel, fascistiska mobbar som hånar, marscherar, slår.”

      

Esbati fortsätter: ”Här har man klarat sig någorlunda från ärr som vore förklarliga, men så upptäcker man ett sår på ett annat ställe. De kom åt en ändå.”

     Ärr som vore förklarliga. Utöya. Iran-Irak-kriget. Det är ingen skam att märkas av dem, men Esbati klarade sig. Kanske är en människa som sårbarast när hen själv har barn att skydda?

     Det hände i Sverige. I simhallen.

     ”Even in Sweden” heter en bok som för femton år sedan avslöjade myten om den svenska idyllen sett ur en usa:ns ögon.

     Också i Sverige kan skräcken dras åt kring strupen, också i Sverige måste du skydda ditt barn mot en hotfull omgivning. Med vad vi idag vet om opinionsläget är det alls inte konstigt. Men dethär fallet ser jag som så graverande, så omstörtande:

     Inte under terrorn på Utöya. Inte när bomber haglar över storstadshemmet.

     I Sverige, i föräldraskapets vardag. Här slog hatet och hotet till.

    

Låt oss nu skämmas en stund. Vi som trodde på vårt hemlands inbyggda trygghet, om det så bara var litegrann eller för femtio år sedan.

Esbati fortsätter: ”Jag lät blicken vila på de kommunalt anställda badvakterna, såg mig runt och kände tryggheten återvända”. Som senkommen tröst för detta land går detta att spåra i dess litteratur: de offentliganställda är hyggliga och hatar vanligen inte barn, de håller på sina regler men är inte ute efter någon särskild. 

     Det är en veritabel ÄRA för oss offentliganställda att allt framgent försanthålla denna föreställning!

     I det värsta av samhällen, det fascistiska, är det personalen som injagar skräck. Där är vi inte ännu. Men vanliga skräckinjagande personer är de som röstar om vilket samhälle vi ska ha. Det bådar inte gott. 

     Trots allt:

     ”Kamp och livsglädje ska läka såren” skriver Esbati.

Publikt förhållande till integritet och samvete

Viktig fråga idag: Är det rätt att publicera bilder på döda barn, eller är det inte? 
     Naturligtvis tänker jag på de förolyckade asylsökande. När jag såg de första bilderna ansåg jag självklart att vi måste få veta vad som inträffat, och att de som betraktar asylsökande som volymer måste få sin blick justerad till vår vanliga humana nivå. 
     Se att en människa är en människa.

     

Sedan förstod jag att många har uppfattat bilderna som respektlösa mot de döda, eftersom de återges utan namn och utan anhörigas tillstånd. Det är en tungt vägande invändning som jag verkligen respekterar. 

     Andra hade uppfattat bilderna som ett krampaktigt försök att framkalla samvetskval hos hyggliga människor som inte vill någonting ont utan bara vill slippa se döda barn. Det är en behjärtansvärd önskan, men jag ser ingen relevans i argumentet.

     Det finns en sådan massa skit som man inte vill se, men ändå måste se! I dagens fall publicerades eventuellt integritetskränkande bilder med en avsikt - och just då var det några som inte ville vara med längre.

     Men alla bilder har en avsikt (utom dem som visar gulliga katter). Avsikten kan vara att förnedra förlöjliga förminska, eller bara att sälja. Idag var avsikten att väcka opinion. Just då var det lite för jobbigt. 

Varför kan det passera som ointressant att någon genom sexistiska bilder försöker sälja något du inte vill ha? 

     Varför är det obehagligt att någon genom plågsamt verkliga bilder försöker påverka allmänna opinionen?

     Varför är det extra obehagligt att allmänna opinionen kan påverkas i positiv bemärkelse? Till exempel att sikta nedåt den avgrund där samvete borde sitta? 

     Vi som redan har ett samvete behöver verkligen inte ta åt oss.

    Alltså: Det kan vara försvarbart att publicera bilder på döda barn. För att tala banalsvenska så är det tanken som räknas.

Märk väl: flertalet bilder på de döda barnen publicerades inte av någon storebror eller PK-övervakare till samvetskontrollant. De las ut av enskilda som tror att de gör något bra.

     Storebror, eller i dethär fallet public service, har i många år suddat till ansikten på foton för att skydda integriteten. Det är en god sak – och det är också därför vi allesammans blivit så ”PK” att vi inte väntar oss att se barnansikten flytande som trasdockor på vågorna.

     Det fanns inget integritetsskydd som suddade den nakna och napalmskadade vietnamesiska flickan år 1972. Inte heller den judiske pojken som med händerna över huvudet lämnade Warszawa år 1943. Just därför blev de symboler för en orättvis värld. Och inte bara det: eftersom de gick att känna igen blev de hedrade under de år som den mänskliga ondskan tog paus. En oetisk publicering kan alltså föra någonting gott med sig.

Att dagens foton är avskyvärda beror inte på publiceringen, utan på verkligheten den avbildar.

Lyssna på vem - t ex Martin Luther King!

När folk inte orkar mer, som det heter, då måste vi lyssna på dem! brukar det sägas.
     När folk inte orkar dela tvättstuga med kriminella svartskallar, då måste vi lyssna! Som om inte hyresvärden borde göra det. Om det ens längre finns en hyresvärd, den kan vara försåld…

     Men när folk inte orkar läsa SvD längre, eftersom den trampat över den nationalistiska gränsen, vem lyssnar då?

    

När folk inte vill ha flyktingar i närområdet, även om de aldrig sett en flykting. När folk inte vill se romer tigga vid närbutiken, även om de aldrig givit ett korvöre (för att det inte är ett dugg synd om tiggarna). När folk inte längre orkar med att brottsligheten ökar och skolkunskaperna minskar (även om de inte gör det) då måste man lyssna!

Vad tänkte borgarmedia göra sedan, när de lyssnat?

     Som det verkar idag: Släpphänt låta införa en borgerlig-fascistisk regim, så att de sedan kan fortsätta lyssna.

    

När folk inte orkar mer, eftersom det inställsamma jamsandet med nationalister gått för långt – då går det an att läxa upp folk och kalla oss elit eller PK eller södermalmsbor (även om detta inte gärna kan vara en förbrytelse i sig) eller allmänt vurmig, eller föralldel vänsterextemister (enligt ryktet går vissa liberala ungdomar under etiketten).

     Bara för att vi inte orkar mer. Bara för att vi drömde att en annan värld var möjlig.

När folk inte orkar mer. När orättvisorna besegrat det goda humöret, när kravet på personlig tränare står över kravet på likalön och god arbetsmiljö, när moderaterna och socialdemokraterna ingått union för att förmå oss uppskatta den Stora Europeiska Unionen som besegrar varje försök till självständig penningplacering, då borde väl media vilja höra vilken annan värld det är frågan om?  

     Somligt folk ser den som blond och behaglig, som en tillbakablick, som en femtiotalsdröm, som en Ilon Wikland-illustration

     Somligt folk ser den som solidarisk, humanistisk, rättvis, spänningsladdad, hanterbar.

     Vilket fok är det som ska lyssnas på?

Hur blev det bestämt, vilket folk som ska lyssnas på? Media har redan valt sida, den nationalistiska, den som står närmast den kapitalistiska hand som föder dem.

     Då blir ingen kvar på den humanistiska sidan, mer än vi själva. Och våra föregångare.

Martin Luther King sa: ”Intet i världen är farligare än  uppriktig okunskap och samvetsgrann dumhet.” Möjligen hade han fel. Den fejkade okunskapen och fjäskiga dumheten är farligare ändå.

     Men han sa också: Slutligen söker vi ett samhälle som kan leva med sitt eget samvete.

     Hälsningar till svenska media i huvudfåran: Vad säger er samvetet? Vad är värst, att försumma rasisternas klagomål, eller en hel världs behov av medmänsklighet?

     När M L King sa: Det kommer att komma en tid när tystnad är förräderi – vilken tystnad tror ni då att han menade? Tror svensk media idag att ”tystnaden” om en gärningsmans etniska bakgrund är förräderiet – eller tystnaden inför fascisternas uppmarsch i vårt hittills demokratiska land?

Frågorna är retoriska. Media är inte en person, inte åtalbar, går inte att fråga. Media har, efter Kings tid, skapat sitt eget maktfält. Att ifrågasätta media är att slåss mot drakar.

     Men låt en enda tung mediaföreträdare stå upp och seriöst förklara på vilka grunder de diskvalificerar Kings sätt at se på världen och dess förändringspotential.      

Det finns fler citat. För oss, folket som inte orkar mer. Eller för dem som verkligen borde lyssna.