Rasistregeringen slår till - antifascistisk motkraft 18

Att betala människor för att bli av med dem kan aldrig sägas vara humant eller värdigt. Vår rasistregering är beredd att skänka bort 350 000 kronor till den som ska återvända till annat land.

Många har skojat om att de gärna skulle flytta, de har hittat en dansk morfar eller italiensk mormor och alla behöver väl pengar? Men det är inte humor alls. För det gäller inte er. Det är i själva verket starkt begränsat vilka människor som det till och med är värt att offra pengar för att bli av med.

Enligt Migrationsverket gäller återetableringsstödet länderna: Afghanistan, Centralafrikanska republiken, Demokratiska republiken Kongo, El Salvador, Eritrea, Irak, Jemen, Libyen, Nigeria, Pakistan, Somalia, Palestina, Sudan, Sydsudan, Etiopien.

Där är det svårt att etablera sig pga säkerhetsläget, påpekar Mig-verket. Men hur är det tänkt att några hundratusen ska hjälpa dig om du blir utbombad i Palestina eller slängs i sudanskt fängelse?

En utredning har redan konstaterat – inte att åtgärden är inhuman och ovärdig, nej – att åtgärden inte förmodas leda till någonting som helst, att risken är stor att det är pengar kastade i sjön. Regeringen har svarat att de är beredda att pröva vad som helst.

 

Vår rasistregering är beredd att pröva vad som helst för att göra sig av med medmänniskor från en rad utsatta länder. 

Det är en skam. Vi måste bygga en antifascistisk motkraft innan tillståndet i landet fullständigt normaliserats och svenskarna tror att det är så här det ska vara. För vad som helst kan vara väldigt mycket och leda väldigt långt. 

Demonstrationer emotses! - antifascistisk motkraft 18

Läste någonstans att franska le Mondes Norden-korrespondent är något chockad över utvecklingen i Sverige. Hon har bott här i över 22 år och är överraskad av hur radikal förändringen varit – och hur svaga reaktioner det har gett.

Ja, det är i sanning förbluffande. Människor borde protestera över hela landet! Tystnaden som lagt sig över Tidö-Sverige är det mest skrämmande av allt.

Men inför valet till EU-parlamentet händer det en del, åtminstone i Stockholm:

2 juni anordnar Tillsammans mot rasism en demonstration på Norra Bantorget kl 13 för gång mot Gustav Adolfs torg där det är avslut kl 15. Parollerna är:

- Nej till angiveri och visitationszoner

- Återinför rätten till asyl

- Bekämpa rasism, militarism och hetsen mot muslimer

- Kamp mot fascistiskt våld och terror

5 juni anordnar Demokratiuppropet möte på Mynttorget mot regeringens politik (däribland angiverilagen, flyktnigpolitiken, nedskärningarna till folkbildning och civilsamhälle) och för klimat, rättvisa och demokrati.

Säkert sker det saker också på andra ställen i Sverige. Uppmuntra press och teve att berätta om det!

 

Mejla riksdagen om biståndet! - antifascistisk motkraft 17

Sveriges bistånd har rötter i kyrkornas och arbetarrörelsens solidaritetsarbete. Men regeringen vill ha en statlig styrning av biståndet, vilket betyder att en rad organisationer blir av med sina resurser och inte längre kan ge det direkta stöd som de gör idag. Det handlar om organisationer som Diakonia, Rädda barnen, Naturskyddsföreningen, ACT Svenska kyrkan, Kvinna till kvinna, Olof Palmes internationella center, Afrikagrupperna, RFSU, Världsnaturfonden, Civil rights defenders… För frivilligorganisationer utomlands betyder det att de inte kan lita på svenskt bistånd. Deras arbete för jämställdhet, demokrati och mänskliga rättigheter kanske inte kan fortsätta.

Vilket samhälle och vilken värld vill den svenska regeringen ha? Ska vi vara solidariska och hjälpas åt? Ska vi ge folkrörelserna möjlighet att bygga en hållbar framtid?

Biståndet och är en del av civilsamhället. Solidaritet och tillit är folkrörelsernas fundament. Risken för fascism ökar alltid när det frivilliga solidaritetsarbetet minskar. 

Du kan mejla dessa politiker:

joar.forssell@riksdagen.se (L)

gudrun.brunegard@riksdagen.se (KD)

katarina.tolgfors@riksdagen.se (M)

Ett förslag på mejltext har skickats ut av Diakonia:

Vad vill ni med biståndet?

Om Sida ska ta över folkrörelsebiståndet klipper ni viktiga band mellan det svenska civilsamhället och civilsamhället i biståndsländerna. Detta trots att regeringen i sin reformagenda pratar om att prioritera ett starkt civilsamhälle. Det som händer nu går i motsatt riktning.

Jag hoppas att du verkar för att regeringen snarast visar att ni menar allvar med det som står i reformagendan. Att civilsamhället ska stärkas.

Hälsningar…

Anmäl skiten ur dem! - antifascistisk motkraft 16

 om första region lever nu Blekinge upp till Tidöavtalet genom att införa patientavgift för tolk vid vårdbesök. Avgiften ska betalas av patienten själv, om hen haft uppehållstillstånd två år eller mer.

190 läkare i Blekinge har samlats i ett upprop där de säger att bristande information läkare-patient kan utgöra ett hot mot liv och hälsa. Jurister som granskat beslutet finner att det strider eller riskerar strid mot en rad lagar: förvaltningslagen, kommunallagen, hälso- & sjukvårdslagen, patientlagen, samt mot Europakonventionen och Europeiska sociala stadgan. Vidare är förslaget diskriminerande, då det begränsar och villkorar rätten till vård och liv. Det minskar också patientsäkerheten eftersom viktig information från läkaren eller från patienten riskerar att gå förlorad under bedömning och behandling.  

Syftet med avgiften är att det ska påskynda svenskinlärningen. Men vi som ibland hör SD- och övriga regeringspartier tala tycker mest det låter som ett straff för dem som inte lärt sig svenska på den tid som regeringen anser ska vara tillräcklig.

Civil Rights Defenders kommer att överklaga beslutet – förutsatt att någon i Blekinge tar på sig att göra själva överklagan, då det behövs en regional koppling för detta.

Detta är viktigt för alla antifascister. Det går att göra något!

I flera städer och regioner motionerar bland annat Vänsterpartiet i fullmäktige om att staden inte ska kräva att de anställda följer angiverilagen. Det går att göra något!

Vi behöver inte sitta tysta och vänta på de nationalkonservativas slutliga maktövertagande. Vi måste göra något!

Demonstrera, skriv insändare, håll möten, ta upp det i föreningslivet, kontakta lokaltidningen, prata med folk, delta i språk- och stickkaféer, anmäl skiten ur diskriminerande lagförslag.

Denhär gången har vi turen att ha en del av den bildade övre medelklassen på vår sida. Läkare, advokater, professorer, psykologer… från respektive yrkesgrupp hörs protesterande röster. Det är folk som är vana att man lyssnar på dem. Ta deras röster tillvara!

Socialister, socialliberaler, demokrater, socialdemokrater, miljöpartister, progressiva, fackliga, kristna, frihetliga – det är dags att forma en antifascistisk motkraft.

Läsefrukter från året som gick

År 2023 läste jag 124 böcker, men väldigt få gjorde varaktigt intryck. Och de som gjorde det var i stort sett samtliga skrivna av män, något förvånande. Låt oss börja med två tungviktare: Mikael Löfgrens Kulturstrider och statskonst, Richard Pettersson Kulturell turism. Böckerna liknar inte varandra, men beröringspunkter finns i hur kulturbruket utvecklas och kulturpolitiken bedrivs. Löfgren skildrar kulturstrider genom tiderna, hur kultur används av såväl konservativa nationalister som ikonoklastiska identitetspolitiker och hur statsmakten reagerat på detta. Pettersson skildrar kulturarvet genom tiderna, kulturarvet som nostalgi eller näringsgren, hur man vårdar eller uppfinner ett kulturarv. Det låter sig sägas att "allt” är kulturarv – men blir det då meningslöst? En metaeffekt skapas också: det är kulturarv hur man i olika tider hanterat kulturarv och hur det påverkas av den rådande... kulturen!

Peter Walther skrev Feber, en historisk skildring av tillståndet i Berlin 1931-33, alltså de många små och stora händelserna åren innan demokratin slutgiltigt föll. En tät och detaljrik bok både på politisk nivå och när det gäller personliga önskningar och tillkortakommanden.

Peter Kadhammars fotobok om Stockholm, En förvandlad stad, är väl värd att försjunka i för att jämföra arkitektur, trafik, mode, hygien. Tydligen började boken som Instagram-konto, så något gott kom också därifrån.

Alex Fuentes Den vita sparven befinner sig mitt emellan fakta och fiktion. Den skildrar en ung man ”Alex” under juntans i Chile skräckvälde. Boken är otäck att läsa, tortyrscenerna outhärdliga. Men det är viktigt att vi inte glömmer! Chile-frågan var oerhört viktig för oss från kuppen 1973 och när de första flyktingarna kom med sina vittnesmål. Fascismen är ett jävla mördande. Så är det bara.

Nu till skönlitteraturen. Lundells Vardagar har jag läst delarna 6-9 och blivit allt mer förtjust i. Nåja, inte i hans islamofobi, men skriva kan karln! Alla de många småförargliga detaljerna i ett vardagsliv blir till slut närmast humor, och iakttagelsen att ”det var i det här huset jag blev gammal” är djupt betydelsefull för oss alla i det stadiet på livsvägen.

Bästa omläsning var Lawrence Durrells Alexandriakvartetten. Visst är den pretentiös och mångordig och onödigt detaljerad men vilken miljö, vilka människor! Den snåriga intrigen betyder mindre än den mångkulturella förkrigsvärld som Durrell bygger upp som en myrstack av skönhet. 

Årets bästa idé var att se om filmen Nyckeln till Provence. Den bygger på Marcel Pagnols Le gloire de mon père, så jag beställde boken till biblioteket. Pagnols franska är enkel (bortsett från mängden naturobservationer!) och att läsa boken med filmbilderna kvar i huvudet var underbart. Dels för att förståelsen underlättades enormt, dels för att alla ansikten och röster ur filmen fyllde ut läsningen till en fullödig upplevelse av hyggliga människor i ett förtrollande landskap. Nästa år ska jag ta itu med bok två.

Någon katalog av läsefrukter utan kvinnor blir det bara inte. Så var så god, en bok för nördar: Den flytande världen av Ulla Wagner (red). Konst, teater, musik och mode i främst Edo-tidens Japan, dvs 16-1800-tal i Tokyo. Fascinerande skildring av nöjeskulturens utveckling och dess spridning mellan adel, borgare och andra stadsbor, illustrerad med fantastiska gamla bilder.

Kerstin Ekmans Löpa varg ska inte heller lämnas utanför. Jag brukar tycka Ekman är ganska tråkig, men med denna lilla roman har hon skapat det perfekta.