Var inte rädda. Var goda.

Fascismen är nationalistisk, konservativ och hierarkisk. Fascismen styr människor genom att spela på rädsla och erbjuda fantasier om en tidigare guldålder.

     Den som tror att fascismen kännetecknas av uniformer och piskor ser bara gammal rekvisita. Modern fascism är ordinär kostymbärare, när den får något att säga till om, och dess väljare ser ut precis hur som helst.

     Borgare vill gärna tro att enbart fula, feta, ointelligenta arbetare är fascister. Denna missuppfattning kan bara förklaras med deras urgamla klasshat.

     Det är därför borgare inte är någonting att hoppas på i motståndet mot fascism. De kommer alltid att tycka sämre om en stark, solidarisk arbetarrörelse än om en stark, hierarkisk fascism. Det är deras gigantiska historiska felsteg, ett som de är determinerade att inte förstå.

Idag är inte arbetarrörelsen stark. Solidariteten är i det närmat sönderslagen av borgerliga utförsäljningar, och vänstern anklagar sig själv för att inte ha kommit ut med rätt berättelse. Idag skulle borgarna mycket bekvämt kunna resonera som i 30-talets Tyskland, fast tvärtom. Då sa de, låt Hitler ta hand om kommunisterna så tar vi hand om Hitler sedan. Det lyckades inte. Idag borde de säga, låt vänstern ta hand om fascisterna så tar vi hand om vänstern sedan. Men de säger det inte, trots att det mycket väl och dessvärre skulle kunna lyckas. Istället överväger de kommande regeringssamarbete med fascister och kallar det demokrati; en företeelse som de uppenbarligen inte heller har förstått.

Borgarnas pissminkar till medlöpare i media har i alla fall förstått en sak: det är inte de svaga de ska ge sig på denhär gången. Det sköter fascisterna så bra själva. Medlöparna ger sig på de goda!

     När du säger något klokt eller medmänskligt är det ”godhetssignalering”. Vilket antyder att du skrytsamt håller upp (falska) ädla känslor för att få poäng. När du talar om FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna kallas det utopi, poesi eller – efter 70 år och över 200 internationella undertecknanden – för ”kontroversiella uppfattningar” som i demokratins namn måste få motarbetas.

    När du hjälper en annan människa i nöd uppfattas det som att du köpt dig en må-bra-biljett Det bygger på uppfattningen att i grunden är vi alla egoister, en i och för sig legitim uppfattning som går igen i vissa moralläror men som verkligen inte kan utmålas som generell sanning.

     FN-deklarationen har helt enkelt fler underskrifter än egoistmoralen. 

     Låt oss komma ihåg det.

De som idag i tal och skrift hjälper fascismen är inte nödvändigtvis fascister själva. Men vad hjälper det? Fega egoister gör världen ont även om de är oorganiserade.

     Det enda som hjälper är att organisera godheten. En solidarisk arbetarrörelse. Humanistiska lagtolkare. Frisinnade liberaler. Gröna världsförbättrare. Kristna människovänner. Vilka som helst hyggliga människor kan inte längre bara  tycka bra saker för sig själva. Vi behöver inte prompt gå ihop med varandra, bara med några andra!

”Sörj inte. Organisera!” sa Joe Hill, vilket citerades många gånger efter katastrofvalet i USA.

     I lika mån gäller: Frukta inte. Organisera!

     Eller ur evangeliet: Ängeln sa till dem, Var inte rädda.

     Vi har orsak att sörja. Det finns skäl att vara rädda. Men vi har ingen som helst anledning att inte gå samman för mänskliga rättigheter.

Att få finnas. Att vara synlig. Räcker inte. Vi måste ta makten över imorgon.

Politik och poesi är svåra att hålla igång i vargtider. Politiken deprimerar, och poesi spirar inte i kylrum. Men i årets elfte månad skrev jag ”Ta de fattigas oro på allvar”. Den meningen är viktig. Ty om de fattigas oro tagits på allvar skulle inte fascismen än en gång hota Europa.

     Om de fattigas oro tagits på allvar skulle våra flerspråkiga förorter idag vara föredömen i regnbågsmodellen; de tre religionernas Jerusalem, konstsvallvågornas Paris eller ett Sarajevo helt utan krig.

”I stadens hårda mylla

planterade vi längtan

vi mejades och möttes

basala i basaren

Det var vår vägran, vädjan

Men vilketdera var det?

och vem av oss har svaret

Med varje gångsteg, stenlagt i vårt synfält

bytte vi enfalds gångart på ett byfält,

först leende i stegen

sedan ledan

och ändå gång på nästa gång, från början

tills alla sidor var synliga”*

Att leva tillsammans via möten borde vara moraliskt rättesnöre. Men eftersom vinstintresset är överordnat moralen är det för makten ointressant om och hur människor lever. Detta har de tre ovannämnda metropolerna, varav två sönderslagna, tvingats konstatera. I förorterna gäller detsamma: människor som lever tillsammans har inte makten, den är avlägsen och kapitalstark, oberörd av såväl död som skapande.

     Kanske trodde vi att det räckte med att synas. Kanske trodde vi att det komplexa, motsägelsefulla, lösningspågående, förhandlingsbara, skapande skulle te sig öppningsmöjligt för flera. Kanske förstod vi inte hur motbjudande det motsägelsefulla tedde sig. 

     Regnbågen trodde vi verkligen på. Hat förstod vi oss faktiskt inte på.

     Därför är följande dikt en utopi. Det kan för övrigt hela tanken på en morgondag vara, om inte de fattigas oro tas på allvar.

*”Imorgon

Att vi väntar -

ja kamrater!

Barn och barm och blast

dem har vi

så vår vilja

är för alltid.

För och alltid

finns imorgon.

Vem är du

med ditt imorgon?

Blott den dag

när

vi ska finnas”

* ur Manifestation, Duroj 2004

Säg något mer som är bra! Oftare!

Det är roligt när en socialdemokrat säger något bra. Se där, en fin liten skillnad mellan dem och Vänstern. När de är bra gläds vi. När vi är bra blir de stressade som humrar.

Ta människors ilska på allvar! skriver Greider i en i utmärkt ledartext. Det låter som om han skulle ha läst Politik och poesi när han skriver: ”Kunde inte statsministern ha bytt ut ordet ’oro’ mot ordet ’ilska’ – för det är ju vad det i grunden oftast handlar om. En visserligen stilla, men ändå förnimbar ilska över att inkomstskillnaderna ökar eller att välfärden rustas ned eller dräneras på vinstmiljarder till privata ägare, pumpar genom det svenska samhället.”

     Rätta ord i rätt tid.

Apropå Sanders är Greider förbryllad över att hans kandidatur inte väckte några förhoppningar i en sovande socialdemokrati. Bedrövat frågar han: ”Vad är det för svensk och europeisk socialdemokrati som inte ens förmår glädjas över att dess grundläggande värden då och då görs /sic/ i en kompakt marknadsliberal värld som nu kantrar åt det högerextrema hållet?”

     Ty fortfarande väntar sig Greider och andra som kallar sig vänstersossar att socialdemokratin ska vara just det som den aldrig mer vill bli: socialdemokrati. För tusan, den lever på sitt varumärke! Den vill inget utom makt, makt med hygglighetspoäng för att någon liten ersättning höjs någon liten krona jämfört med borgarstyre.

Ge upp, var vad de sa till oss när vi diskuterade kommunist-begreppet. Ge upp om ett havererat projekt, det är oanvändbart. Några sa det deltagande, andra överlägset. Men det låg något i det.

     Vi hade bra politik och ett dödskallemärkt varumärke. De har ett hyggligt varumärke och ingen politik alls, vilket jag med John Cleeses envishet upprepar: den är en död, avliden, hädangången papegoja!

Det är väl därför vi måste glädjas när en socialdemokrat säger något bra. De kan ju inte alla vara döda, det vore för sorgligt. Om de bara – liksom vi en gång gjorde – kunde sätta stopp för ett havererat projekt.

     Vi bytte namn. Men det vore dumt av dem att säga upp det enda som fungerar. Byt politik istället!

     Deras namn och vår politik kan förändra världen. Om man vill.