Flyktingarna som stannade i
bussen, en ganska liten grupp människor med en tydlig men kanske ovanlig
reaktion, fick starkt genomslag i media. Över hela det sociala nätet rasade många
över att flyktingarna var ”otacksamma”. Då försökte hyggliga människor förmedla
en bild av deras bakgrund och föreslå orsaker till deras reaktion, medan folk
med ovanifrånperspektiv anmärkte att reaktionen var improduktiv, med tanke på att
den upprördhet många känner inför automatiskt går ut över andra flyktingar
(förmodat ”tacksamma” sådana).
Därmed har det skapats rundgång.
Flyktingar ska först och främst vara tacksamma. I det fall flyktingar inte är
tacksamma ska de tänka på rasismen i mottagarlandet och åtminstone spela lite
tacksamma så den inte blir värre. Enda sättet att bryta av och visa sig positiv
blir förstås då att förklara och ursäkta den förmodade otacksamheten.
Men den behöver inte ursäktas.
Här är en mycket nyanserad
artikel om flyktingarna som stannade i bussen.
När de
koncentrationslägerfångar som var möjliga att rädda kom till Sverige med Vita
bussarna var de tacksamma. De fick något av ett liv tillbaka. De kysste sina
räddares händer. För det mesta.
Andra bar sig rentav illla åt. De klöste
efter uniformerad personal inom polis och sjukvård, de kräktes upp maten, de
skitade ner, teg katatoniskt eller skrek och spottade, de till och med stal mat och gömde den fastän det
räckte åt alla.
Det kanske är en hemlighet för somliga,
men: lidande förädlar inte karaktären.
Skräck, hunger och misshandel formar inte
trevliga, väluppfostrade personer.
För det första: Flyktingarna som stannade i bussen hade uppenbarligen gått igenom tillräckligt för att göra dem rädda och misstänksamma. Det räcker med bristfällig information
från en myndighet för att panik och aggression ska ticka igång.
För det andra: För övrigt kan det hända att dessa människor, eller andra som vi inte läst om i tidningen, aldrig har
varit särskilt trevliga och väluppfostrade. Alla är inte det. I en godtycklig
grupp som får asyl kan allt från självrättfärdiga martyrer till buskriminella tänkas
ingå.
Det kanske är en hemlighet för somliga,
men: Asylbehovet påverkas inte av uppförandet.
Jag vägrar att förstå något
som helst argument för att det skulle påverka svenskarnas mottagningsbenägenhet
eller i sin förlängning svensk asylpolitik om en handfull individer betett sig
på ett sätt som inte är önskvärt. Det har inte med flyktingpolitik att göra,
knappast ens med politik.
Det har med psykologi att göra. Om vad som
styr människors handlande under press.
Nu har denhär gruppen stigit
av bussen. Fler kommer att komma. En del kommer att vara tacksamma, andra
krävande, några misstänksamma, en del vill ta itu med sitt nya liv, andra
sörjer sitt gamla. Flyktingprocessen tar åratal.
Också du hinner säga och göra mycket under
den tiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar