Hur blev Kamprad folkhjälte?

Trodde verkligen inte att det fanns så mycket att säga om I Kamprad. Varken positivt eller negativt. Har blivit enormt överraskad av såväl sågningar som hyllningar. Att karln var folkkär – vem trodde det? Att hans företag var det, ja – att alla (utom den yppersta överklassen som köper finare grejer) kan relatera till Billy och sexkantsnycklar och alla små skruvF och mutterD som ska hållas reda på, det visste jag, och att en massa bara vagt nationalistiska människor blir lite lättrörda när de ser den stora feta loggan på ett stort fett varuhus i utriket, jo det var begripligt. Men mannen bakom affärerna, hur blev han folkhjälte?

Av allt dumt jag hört den senaste tiden:

·        - ”Han gav så många människor arbete”. Gav han bort det, utav sin godhet? Var det inte så att han såg till att de anställdes för att utföra ett uppdrag? Vari ligger det helgonlika i det? Hade han inte anställt en käft hade han stått där i Småland, ensam med en nyckelsats.

·      -   ”Han möblerade folkhemmet”. Det gjorde han ta mig faktiskt inte. Det gjorde folket själva, möblerade sina egna hem. Det är till och med väldigt svårt att få hem en IKEA-anställd för att skruva möbler om du inte kan själv. Att företagets ägare skulle komma hem och möblera tycker jag är lite mycket begärt, så varför hyllas han för det? Jo, för:

·      -   ”Han gav vanligt folk råd att köpa snygga möbler”. Absolut. Numera har vi kanske förstått att det beror på att vanligt folk i andra länder får så satans låg lön att det blir just den marginalen över för vanligt folk i Sverige. Iallafall blev. Med ökande klassklyftor är det inte alls säkert att vanligt folk kan gå till IKEA, snarare blir det Myrorna eller Erikshjälpen.

·     -    ”Han var en unik entreprenör”. Entreprenör ja, men inte så unik. Skicklig entreprenör, ja. Men det finns flera. Kamprad är den som tjänat ihop flest miljarder. Är det det som är det berömliga? Antagligen, för…

·        - ”Han är miljardär” har jag hört sägas, som om det vore ett skäl. Expressen ansåg till och med att vad Sverige behöver är fler miljardärer. Jag kan nu inte se det hjältelika i att tjäna miljarder, framför allt inte om man smyger undan ett antal av dem i skatteparadis och stiftelser. Snygg gloria – näe.

·       -  ”Nazism, det var bara ett misstag i ungdomen”. Finns olika uppfattningar om det. En uppfattning är att han hyllade nysvenska rörelsens ledare Per Engdahl i hela sitt liv.

Det kan vara respektlöst att skriva taskiga saker om folk som just har dött. Men fanns det någon som trodde att det skulle leda till mordhot – just av de nazister som Kamprad eventuellt gillade? Är inte mordhot den ultimata bristen på respekt?

     Och att stora tidningar som Aftonbladet och Expressen går in i debatten och läxar upp de skribenter som är kritiska mot Kamprad, vad står det för om inte ett makalöst kryperi inför näringslivets toppar.

     Har media inte viktigare saker att ägna sig åt? Till exempel, högerextremisters mordhot mot ”vanligt folk” som man i hyllningarna säger sig måna så om.

Förintelsen; dess berättelser

Förintelsens minnesdag.

Hur ska våra barnbarn kunna hantera detta. De som inte var med.

     Inte heller vi var med. Men…

     När jag var barn, läskunnigt barn med omvärldsintresse, vilket inföll drygt femton år efter befrielsen av Auschwitz, frågade jag mamma om vad det var jag läste. Hon sa NEJ NEJ, prata inte om detdär, det är ingenting som någon vill minnas.

     Hon hade fel. Detta är någonting vi måste minnas. Hon gav mig skuldkänslor för att jag var brännande intresserad av något som var för hemskt för att ens tala om.    

     Jag hade fått en broschyr av morbror, ”Aldrig mer”, med den bekanta bilden av den lille pojken på omslaget. Morbror förmanade mig att läsa noga, att förstå att ALDRIG MER. Jag läste och läste, och näste morbror hejade på:

- Kom ihåg dethär, det gällde inte enbart judar, nej du, vi skulle ha åkt dit allihop, kom ihåg det! Det var fackföreningsfolk, kommunister, vi skulle ha åkt dit allihop!

     Han sa inget om homosexuella, romer eller Jehovas vittnen. För det var vi ju inte. ”Vi” i hans bemärkelse var fackföreningsfolk, kommunister, och det var alldeles riktigt att vi skulle ha åkt dit, allihop.

     Att säga det till en sexåring var möjligen upplysande, men hjärtlöst.

     Hos den tredje morbrorn fanns tjocka böcker om Andra världskrigets historia. Under långa släktmiddagar satt jag i ett hörn med koncentrationslägerfoton framför ögonen. Läste och led. Studerade foton, tittade upp på mina ätande släktingar… ”vi skulle ha åkt dit allihop”.

Förintelsen avslutades tio år innan jag föddes, och kom att utöva fruktansvärd men nödvändig påverkan på mitt liv. Men barnbarnen – hur ska de kunna hantera detta?

De som överlevde berättar. Jag tar fortfarande del av berättelserna, böckerna de skriver. Det är ett åtagande. Det är ett svar till mitt sjuåriga jag som inte förstod, det är ett löfte till dem jag såg på bilderna. Den som fortfarande kan berätta har rätt att finna någon som vill veta.

     Och jag ska säga dig en sak: det finns mer att veta, varje gång.

     Det finns inte en Förintelse. Det finns en för varje människa som drabbades. De enda som kan berätta är minoriteten som överlevde, olika berättelser som inte alltid stämmer överens eftersom Förintelsen var så in i helvete omfattande att så in i helvete många berättelser ryms i den.  

     Lägg till de överlevande alla berättelserna från alla dem som aldrig har hörts säga någonting alls.

Barnbarnen måste få berättelserna. Inte siffror i miljoner. De måste få foton, men idag går svartvita foton att avfärda med källkritik. Idag är det bara berättelserna som gäller, antingen barnbarnen skulle ha åkt dit själva eller inte.

      Vi måste läsa berättelserna från de överlevande. Vi måste köpa böckerna, spara dem, ge bort dem. Vi ska inte förmana och hota barnen, som mina släktingar gjorde. Vi måste lita på att de är läskunniga och ge dem berättelser; olika men sanna.

Litterär återblick

Som förr inleder vi bloggåret med en återblick på läsupplevelserna under året innan. År 2017 innehöll mycket läsning av skiftande slag. Här en översikt:

Skönlitteratur: Del 1-2 i Ferrantes beundrade romansvit från Neapel gör inte så starkt intryck. Visst är det skickligt – men iskallt. Pia Hintzes Tokyo blues är en må-bra-roman om en svensk kvinnas anpassningssvårigheter i den japanska huvudstaden och samtidigt en provkarta över allt du kan träffa på från pappersvikning till sexhotell. Den som varit i Tokyo finner något att njuta av på varje sida. 

Biografi: Laura Ingalls Wilder skrev en självbiografi, Pioneer girl, innan hon med dotterns hjälp gjorde Lilla huset-serien till välförtjänt succé. Nu finns Pioneer girl utgiven med foton och kommentarer så att barnböckerna får relief. Frågan vad som är sant eller osant är inte den viktiga, utan hur en författare behandlar sin upplevda verklighet för att göra litteratur. Samtidigt ett porträtt av en stark personlighet under en brytningstid i Förenta Staterna. (Varning för libertarianism.) George Adamson levde nästan hela sitt liv i östra Afrika och har skrivit boken My Pride and Joy. Titeln är en sällsynt lyckad ordlek: hustrun hette Joy och pride betyder också lejonflock, och livsberättelsen genomsyras av stolthet, glädje, Joy och de lejon som Adamson socialiserade till ett naturligt liv. Kueglers Djungelbarn skildrar en unik barndom i Papua-Nya Guinea, där en missionärsfamilj så sent som på 80-talet samspelar med byborna med djup humanitet och humor. 

Historia: Marte Michelet skildrar i Det största brottet hur Förintelsen utspelades också i Norge. Denna vedervärdiga historia har inte berättats förr, eftersom man i Norge inte gärna vill tänka på att det inte endast var tyskar som var förbrytare. Wendy Holtons Överlevarna följer tre unga kvinnor under Förintelsen, tre kvinnor som har det gemensamt att de var och en föder ett barn som överlever befrielsen. En ohygglig bok om det fullständigt otroliga.

Politik: Ovanligt nog är det politiska böcker som varit kanske de största upplevelserna. Vänsterpartiet gav till sitt hundraårsjubileum ut antologin Ett kollektiv av röster, en rik och vacker bok om arbetarrörelsehistoria med feministiskt fokus. Intervjuer, dikter, korta biografier, politiska krav – allt vävs av skickliga redaktörer samman till en storslagen duk, och det skulle jag säga även om jag inte själv medverkade. Orrenius är en utmärkt journalist som med Skotten i Köpenhamn har lyckats med ett enormt område: högerextremism, islamism och – konst! Konstnären Lars Vilks rör sig genom hela boken, missförstådd och obegriplig, utmanande och feg, Vad är konst, var går gränserna? Och vem är extremist, i vilken miljö föds hen, vilka är likheterna mellan extrema miljöer? Orrenius följer upp varje tråd, har inte alla svar men tecknar en viktig samtidsbild med konstnärlig touch.

För att vara lite praktisk ska jag tillägga att Österbergs Resultatanalys i skolan också var bra. Har haft användning för den i jobbet åtminstone.