Förintelsen; dess berättelser

Förintelsens minnesdag.

Hur ska våra barnbarn kunna hantera detta. De som inte var med.

     Inte heller vi var med. Men…

     När jag var barn, läskunnigt barn med omvärldsintresse, vilket inföll drygt femton år efter befrielsen av Auschwitz, frågade jag mamma om vad det var jag läste. Hon sa NEJ NEJ, prata inte om detdär, det är ingenting som någon vill minnas.

     Hon hade fel. Detta är någonting vi måste minnas. Hon gav mig skuldkänslor för att jag var brännande intresserad av något som var för hemskt för att ens tala om.    

     Jag hade fått en broschyr av morbror, ”Aldrig mer”, med den bekanta bilden av den lille pojken på omslaget. Morbror förmanade mig att läsa noga, att förstå att ALDRIG MER. Jag läste och läste, och näste morbror hejade på:

- Kom ihåg dethär, det gällde inte enbart judar, nej du, vi skulle ha åkt dit allihop, kom ihåg det! Det var fackföreningsfolk, kommunister, vi skulle ha åkt dit allihop!

     Han sa inget om homosexuella, romer eller Jehovas vittnen. För det var vi ju inte. ”Vi” i hans bemärkelse var fackföreningsfolk, kommunister, och det var alldeles riktigt att vi skulle ha åkt dit, allihop.

     Att säga det till en sexåring var möjligen upplysande, men hjärtlöst.

     Hos den tredje morbrorn fanns tjocka böcker om Andra världskrigets historia. Under långa släktmiddagar satt jag i ett hörn med koncentrationslägerfoton framför ögonen. Läste och led. Studerade foton, tittade upp på mina ätande släktingar… ”vi skulle ha åkt dit allihop”.

Förintelsen avslutades tio år innan jag föddes, och kom att utöva fruktansvärd men nödvändig påverkan på mitt liv. Men barnbarnen – hur ska de kunna hantera detta?

De som överlevde berättar. Jag tar fortfarande del av berättelserna, böckerna de skriver. Det är ett åtagande. Det är ett svar till mitt sjuåriga jag som inte förstod, det är ett löfte till dem jag såg på bilderna. Den som fortfarande kan berätta har rätt att finna någon som vill veta.

     Och jag ska säga dig en sak: det finns mer att veta, varje gång.

     Det finns inte en Förintelse. Det finns en för varje människa som drabbades. De enda som kan berätta är minoriteten som överlevde, olika berättelser som inte alltid stämmer överens eftersom Förintelsen var så in i helvete omfattande att så in i helvete många berättelser ryms i den.  

     Lägg till de överlevande alla berättelserna från alla dem som aldrig har hörts säga någonting alls.

Barnbarnen måste få berättelserna. Inte siffror i miljoner. De måste få foton, men idag går svartvita foton att avfärda med källkritik. Idag är det bara berättelserna som gäller, antingen barnbarnen skulle ha åkt dit själva eller inte.

      Vi måste läsa berättelserna från de överlevande. Vi måste köpa böckerna, spara dem, ge bort dem. Vi ska inte förmana och hota barnen, som mina släktingar gjorde. Vi måste lita på att de är läskunniga och ge dem berättelser; olika men sanna.