Sprid de överlevandes berättelser NU

På biblan finns en tämligen nyutkommen bok om tre unga mödrar som födde sina barn på vägen mellan Auschwitz och nästa läger.

     Lånar inte boken. Har annat att läsa, 900 sidor Fallada från mellankrigstidens fattiga Tyskland, den period som ledde fram till den period då Tyskland höll på att förlora sitt krig om världsherravälde och därför genomförde fullständigt vettlösa men för varje gång välplanerade dårvandringar mellan död och förintelse.

     Under dessa dödsmarscher föddes bebisar som överlevde. En bok har skrivits om tre av dem. 

     I skuggan av Förintelsen kan sådana reportage te sig futtiga. Alternativet är att ingenting alls funnes kvar. 

     Mer än sten. Minnesmärken.

    

De enskilda människor som utgör de överlevande blir med tidens logik allt färre. De som överlevde vuxenliv i lägren har dött av ålderdom, vilket framstår som välförtjänt nåd. De som överlevde ungdomen i lägren har skrivit sina memoarer och blivit gamla, ännu under tyngden av sina maror. De som var barn i lägren? De var inte många. Barn och gamla gick åt först. Men några överlevde, och jag fick en gång den oförtjänta nåden att skaka hand med en person som var i Auschwitz som femåring. Hen ville bara prata pedagogik, vad vi idag ger till barnen. Jag var skakad av en hand, en hand som jag visste hade rört vid dörrar och britsar i Auschwitz baracker. Den personen lever än, har skrivit sina böcker, överlever med sina maror, vilket är så modigt att man tappar andan.

     Så kommer vi till spädbarnen. Ovetande bebisar som föddes under de sista fördömda månaderna. Idag är de lite över 70 år och har en historia värd att efterforska och berätta. Detta är absolut nödvändigt. Ty när den sista överlevande är död finns inga ögonvittnen kvar.

Att läsa om Förintelsen är svårt, och flera gånger har jag fått frågan hur jag står ut med det.  

     Skulle inte jag stå ut?

     De var där. Att inte kunna läsa om dem som var där är att bara vara ”en liten lort”, med Astrid Lejonhjärtas ord.  

Vi som lever nu är skyldiga – inte till massmorden, nej, men skyldiga att ta in varje berättelse från de överlevande. Ty när den sista är död finns inga ögonvittnen kvar.

     Vi som lever nu är skyldiga att läsa varje vittnesbörd från varje överlevande. Snart blir berättelser till historia som ska vägas och värderas som sådan. Då är det segrarna som kommer att avgöra vad som hände, eller hur. Idag vet vi vilka som segrade: Sovjetunionen och kapitalistunionen. Men vilka som kommer att skriva om historien imorgon är ganska oklart. 

     Men ett är tydligt. Vi vet vilka som förlorade. Och vi är skyldiga att ta reda på så mycket vi kan om dem. Därför ska jag snart låna boken om de tre spädbarnen.

     Eller sprida berättelsen om en hjälpare, ty sådana fanns också. 

Läsekrönika från år 2016

Med viss beklämning ser jag att det gångna årets läsning inte gav så mycket. Som om det mesta skulle vara läst. Envist försöker jag med svenska romaner som fått beröm men nej, det går inte hem hos mig. Weithz’ Vintersystrarna var bara en såndär bok som man undrar varför någon ansträngt sig att skriva; ointressanta människor som författaren själv verkar ha svårt att förstå sig på. Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande var tråkigt pretentiös och påståelig, och att kalla den kärleksroman är vilseledande varubeteckning eftersom ingen egentligen älskar någon. Hassen Khemiris Allt jag inte minns började engagerande på ett direkt och berörande språk, men tappade bort sig själv i synvinkelvindlingarna.

     Då läser jag hellre om John Irving! Hans senaste, Avenue of Mysteries, var faktiskt inget vidare eftersom författaren återanvände sina egna teman igen och igen, tuggade och tröskade dem så att läsaren slutligen tror att det är ett medvetet skämt, en nyckelroman av Irvingska romanfigurer. Den vacklande handlingens platta fall bekräftar denna tro – men risken finns också att Irving börjar bli senil. Då läste jag om Son of the Circus, Until I find you och In one person; alla tre stora Irving-verk

     Lika gärna läser jag om de gamla flickböcker som jag har ett försvarligt antikvariat av. I somras blev det mycket Sandwall-Bergström eftersom jag äntligen fick Kulla-Gulla-serien komplett.

     Men den krävande och stimulerande läsningen dröjde. Hittade studier om både Jane Austen och ”Claque” Wärnlöf, och de var bra men kom inte med något nytt. Det gjorde inte JK Rowling heller, även om jag självklart njöt av att återförenas med magiker i The Cursed Child.

Men en välkommen ny röst är Antje Jackelén i sin utmärkta bok Samlas kring hoppet. Hon är en intellektuell kristen som utöver hoppingivande dialog skriver teologiska artiklar som man får anstränga sig för att hänga med i. Också Caroline Krooks Tankar om Herrens hus var läsvärd, även om hon kunde ha uppehållit sig ännu närmare Storkyrkans interiör. Det är Jackelén som sagt – angående stöd till utsatta kristna i världen – ”Vi hjälper dem inte för att de är kristna. Vi hjälper dem för att vi är kristna.” Mer behöver egentligen inte sägas om biståndet som imperativ.  

Först i slutet av året läste jag Jonssons & Willéns antologi Austere histories. Bitvis svår, bitvis angelägen postkolonialism: hur migrationen påverkas av koloniala mönster, hur fast vi är i kapitalets världsbild.

     Ännu starkare intryck gjorde Tamas’ Det svenska hatet. Han skriver nästan alltför journalistiskt skickligt, eftersom också motbjudande skeden i nutidshistorien får något av thrillerspänning. Det är iallafall alldeles nödvändigt att vi försöker förstå att fascismen är på ingående, så att vi kan göra något åt det.

     Men nästa år, eller åtminstone en gång till i livet, hoppas jag få upptäcka ett författarskap som för mig känns nytt! Så som jag under alla år av läsande upptäckt (i någon sorts kronologisk ordning) CS Lewis, Dan Andersson, Salinger, Heinrich Böll, Anais Nin, GG Marquez, Selma Lagerlöf, Austen Brontë Gaskell, Irving, Sir Terry…

     De böcker jag själv skrivit är också väldigt bra. Kontakta mig för info.

Var inte rädda. Var goda.

Fascismen är nationalistisk, konservativ och hierarkisk. Fascismen styr människor genom att spela på rädsla och erbjuda fantasier om en tidigare guldålder.

     Den som tror att fascismen kännetecknas av uniformer och piskor ser bara gammal rekvisita. Modern fascism är ordinär kostymbärare, när den får något att säga till om, och dess väljare ser ut precis hur som helst.

     Borgare vill gärna tro att enbart fula, feta, ointelligenta arbetare är fascister. Denna missuppfattning kan bara förklaras med deras urgamla klasshat.

     Det är därför borgare inte är någonting att hoppas på i motståndet mot fascism. De kommer alltid att tycka sämre om en stark, solidarisk arbetarrörelse än om en stark, hierarkisk fascism. Det är deras gigantiska historiska felsteg, ett som de är determinerade att inte förstå.

Idag är inte arbetarrörelsen stark. Solidariteten är i det närmat sönderslagen av borgerliga utförsäljningar, och vänstern anklagar sig själv för att inte ha kommit ut med rätt berättelse. Idag skulle borgarna mycket bekvämt kunna resonera som i 30-talets Tyskland, fast tvärtom. Då sa de, låt Hitler ta hand om kommunisterna så tar vi hand om Hitler sedan. Det lyckades inte. Idag borde de säga, låt vänstern ta hand om fascisterna så tar vi hand om vänstern sedan. Men de säger det inte, trots att det mycket väl och dessvärre skulle kunna lyckas. Istället överväger de kommande regeringssamarbete med fascister och kallar det demokrati; en företeelse som de uppenbarligen inte heller har förstått.

Borgarnas pissminkar till medlöpare i media har i alla fall förstått en sak: det är inte de svaga de ska ge sig på denhär gången. Det sköter fascisterna så bra själva. Medlöparna ger sig på de goda!

     När du säger något klokt eller medmänskligt är det ”godhetssignalering”. Vilket antyder att du skrytsamt håller upp (falska) ädla känslor för att få poäng. När du talar om FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna kallas det utopi, poesi eller – efter 70 år och över 200 internationella undertecknanden – för ”kontroversiella uppfattningar” som i demokratins namn måste få motarbetas.

    När du hjälper en annan människa i nöd uppfattas det som att du köpt dig en må-bra-biljett Det bygger på uppfattningen att i grunden är vi alla egoister, en i och för sig legitim uppfattning som går igen i vissa moralläror men som verkligen inte kan utmålas som generell sanning.

     FN-deklarationen har helt enkelt fler underskrifter än egoistmoralen. 

     Låt oss komma ihåg det.

De som idag i tal och skrift hjälper fascismen är inte nödvändigtvis fascister själva. Men vad hjälper det? Fega egoister gör världen ont även om de är oorganiserade.

     Det enda som hjälper är att organisera godheten. En solidarisk arbetarrörelse. Humanistiska lagtolkare. Frisinnade liberaler. Gröna världsförbättrare. Kristna människovänner. Vilka som helst hyggliga människor kan inte längre bara  tycka bra saker för sig själva. Vi behöver inte prompt gå ihop med varandra, bara med några andra!

”Sörj inte. Organisera!” sa Joe Hill, vilket citerades många gånger efter katastrofvalet i USA.

     I lika mån gäller: Frukta inte. Organisera!

     Eller ur evangeliet: Ängeln sa till dem, Var inte rädda.

     Vi har orsak att sörja. Det finns skäl att vara rädda. Men vi har ingen som helst anledning att inte gå samman för mänskliga rättigheter.