Med viss beklämning ser jag
att det gångna årets läsning inte gav så mycket. Som om det mesta skulle vara
läst. Envist försöker jag med svenska romaner som fått beröm men nej, det går
inte hem hos mig. Weithz’ Vintersystrarna var bara en såndär bok som man undrar
varför någon ansträngt sig att skriva; ointressanta människor som författaren
själv verkar ha svårt att förstå sig på. Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande
var tråkigt pretentiös och påståelig, och att kalla den kärleksroman är
vilseledande varubeteckning eftersom ingen egentligen älskar någon. Hassen
Khemiris Allt jag inte minns började engagerande på ett direkt och berörande
språk, men tappade bort sig själv i synvinkelvindlingarna.
Då läser jag hellre om John Irving! Hans
senaste, Avenue of Mysteries, var faktiskt inget vidare eftersom författaren
återanvände sina egna teman igen och igen, tuggade och tröskade dem så att
läsaren slutligen tror att det är ett medvetet skämt, en nyckelroman av
Irvingska romanfigurer. Den vacklande handlingens platta fall bekräftar denna
tro – men risken finns också att Irving börjar bli senil. Då läste jag om Son
of the Circus, Until I find you och In one person; alla tre stora Irving-verk
Lika gärna läser jag om de gamla
flickböcker som jag har ett försvarligt antikvariat av. I somras blev det
mycket Sandwall-Bergström eftersom jag äntligen fick Kulla-Gulla-serien
komplett.
Men den krävande och stimulerande läsningen
dröjde. Hittade studier om både Jane Austen och ”Claque” Wärnlöf, och de var
bra men kom inte med något nytt. Det gjorde inte JK Rowling heller, även om jag
självklart njöt av att återförenas med magiker i The Cursed Child.
Men en välkommen ny röst är Antje
Jackelén i sin utmärkta bok Samlas kring hoppet. Hon är en intellektuell
kristen som utöver hoppingivande dialog skriver teologiska artiklar som man får
anstränga sig för att hänga med i. Också Caroline Krooks Tankar om Herrens hus
var läsvärd, även om hon kunde ha uppehållit sig ännu närmare Storkyrkans
interiör. Det är Jackelén som sagt – angående stöd till utsatta kristna i
världen – ”Vi hjälper dem inte för att de är kristna. Vi hjälper dem för att vi
är kristna.” Mer behöver egentligen inte sägas om biståndet som imperativ.
Först i slutet av året läste
jag Jonssons & Willéns antologi Austere histories. Bitvis svår, bitvis angelägen
postkolonialism: hur migrationen påverkas av koloniala mönster, hur fast vi är
i kapitalets världsbild.
Ännu starkare intryck gjorde Tamas’ Det
svenska hatet. Han skriver nästan alltför journalistiskt skickligt, eftersom också
motbjudande skeden i nutidshistorien får något av thrillerspänning. Det är iallafall
alldeles nödvändigt att vi försöker förstå att fascismen är på ingående, så att
vi kan göra något åt det.
Men nästa år, eller åtminstone en gång
till i livet, hoppas jag få upptäcka ett författarskap som för mig känns nytt!
Så som jag under alla år av läsande upptäckt (i någon sorts kronologisk
ordning) CS Lewis, Dan Andersson, Salinger, Heinrich Böll, Anais Nin, GG
Marquez, Selma Lagerlöf, Austen Brontë Gaskell, Irving, Sir Terry…
De böcker jag själv skrivit är också
väldigt bra. Kontakta mig för info.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar