Vänsteralternativet till den döda papegojan

Vänstern finns inte, skrev Fredrik Virtanen i Aftonbladet för inte så länge sedan. På direkt förfrågan om vad i h-e han menade blev svaret – en smajlis. Inte behöver en ledarskribent motivera sig för folk som varit hans försvarare!

     Ännu en vänstersosse, Göran Greider med både ETC och Dalademokraten till sitt förfogande, skriver att det inte finns några alternativ.  

     Båda två borde ha förmågan att se till det som finns och skaffa sig alternativ.

     Att man inte biter den hand som föder en är mänskligt. Vem gör något så dumt i arbetslöshetens Sverige? Men att uttrycka sig korkat ingår inte i yrket. Säkert står det i befattningsbeskrivningen att man bör ha viss insikt.

I veckans pappers-Flamman (hittar inte i nätupplagan) står det om tre vägval som regeringen inte har prövat:

-        Betala inte EU-avgiften

-        Höj skatterna

-        Gör temporära undantag i regelverken för att underlätta för kommunerna

Tre vänster-förslag, alltså. För övrigt kommer det tredje förslaget från flera kommuner som skulle ha klarat av sitt flyktingmottagande om tillfälliga ändringar gjordes i exempelvis bygglag och skollag, istället för tillfälliga uppehållstillstånd. Svaret till kommunerna var ett nja, innan regeringen valde väg och tillslag.

     Med andra vägval hade det fungerat utan så kallat andrum. Men det börjar låta som att det är livsrum som snart är på tal, och den dagen, mina medmänniskor, kommer det att vara tunt med alternativen!

Idag finns det ännu alternativ. Visst står det regeringen fritt att förkasta vänster-förslag, och vi som hoppats på något mer får stå för vårt misstag. Att regeringen var värre än vi trodde har hänt förr.

     Det ger inte frispel till insiktsfulla skribenter att bara skita i alternativet. Inte om de vill stanna kvar på nivån insiktsfulla skribenter.

    

Vänstern finns här, i verkligheten. Vi är alternativet. Om än vi är små, finns inget annat. De enda solidariska, de enda med ryggrad.

     ”Ni kan inte regera” brukar det heta. Nej tacka fan för det! Ska en regering bete sig som den nuvarande kan vi absolut inte regera.

     Vi kan annat. Förhandla, till exempel. Vi har just fått med den bisarra regeringen på att höja biståndet.

     Utan oss hade det inte ens blivit en tumme.

Vi har varit med ett tag nu. I många år har vi gått ut efter fullmäktigemötet när besvikna socialdemokrater kommit fram och sagt, vad bra att ni säger allt detdär som vi inte kan säga…

     Alla ni som ens tänkt den tanken – ta in en tanke till: Bli vänster.

     Enda alternativet.

     Idag en tumme, imorgon hela vanten!

Till socialdemokrater som fortfarande hoppas att arbetarpartiet ska uppstå ur askan som fågel Fenix – beklagar, men det ni har att göra med är en stendöd papegoja*.

* Tack Fredrich L för uppslaget!

Konkreta frågor i abstrakt kräk-situation

För oss som växte upp i ett socialdemokratiskt land – ett land som vi gillade, ett styre som vi lärde oss protestera mot – är det idag ofattbart att socialdemokratin skulle välja dagens inriktning.

     Detta har sagts många gånger. Väl identifierade är socialdemokratins svek, dess ideologilöshet, dess krypande för de rika, dess fasa för konfrontation. 

     Dess klassavund, helt enkelt. Klassavund vet vi vad det är och kan hantera. Har haft en släng av den. Den var ovärdig, men begriplig.

     Hösten 2015 valde socialdemokratin också bort internationalismen och solidariteten. Det betyder mindre i strikt marxistisk betydelse, men mer i ljuset av humanism och mänskliga rättigheter. 

     Det vi såg som svagheter: ideologilöshet, svek, fjäsk och fasa, samlades till en stämpel på deras totalt tomma identitet.

För oss som överraskades av Miljöpartiets uppdykande, dess dansanta riksdagsentré och senare stadigt stigande stöd fanns faktiskt en del glädjeämnen på vägen. Miljöpartiet bar under en period upp socialliberalismen. De ville varje individs bästa, de var antirasister, de var internationalister, de hade för inte alls länge sedan en vision om öppna gränser.

     Men hösten 2015 tappade Miljöpartiet all respekt de genom välvilligt tuvhoppande trots allt gjort sig förtjänta av. De satte stämpeln under det vi länge misstänkt: att ingen fråga är viktigare än regeringsfrågan.

Politik och poesi erbjuder här några andra frågor. 

     Våndan över vad som pågår i Sverige och varför hittills respekterade politiska krafter bär sig åt som kräk, den är till dels abstrakt. Men de frågor som följer här är helt konkreta. Du kan ställa dem till det parti du röstade på. Du kan ställa det vill vilket parti i ditt lokala fullmäktige du vill. Enkla frågor, inspirerade av Politism. Får du svar kommer de att vara  motsägande.

     Du inte bara kan, du bör ställa dem.

1. Hur hade vi klarat flyktingkrisen om hela Sverige hade varit med och tagit emot människor i lika stor utsträckning?

1b. Vad har ditt parti gjort för att åstadkomma det?

2. På vilket sätt minskar Migrationsverkets börda när de får mer att göra?  

3. Är det bättre för det svenska samhället att polisen prioriterar gränskontroller framför brottsbekämpning?

4. Vilken bedömning gör ditt parti av möjligheten att andra EU-länder kommer att erbjuda skydd i större utsträckning, nu när Sverige gör det i mindre? Har ditt parti hört tecken på det från exempelvis Storbritannien, Nederländerna och Spanien?

5. Tysklands inrikesminister och Frankrikes premiärminister talar om att EU som helhet skulle sätta stopp för asylimmigration. Hur bedömer ditt parti möjligheten att EU tvärtom ska ta ett större gemensamt ansvar?

Chock och skam, en regerings moraliska sammanbrott

Regeringens chockbesked: 
- Medicinska kontroller. Som medicinarna själva inte tror på.

- Tillfälliga uppehållstillstånd. Som saboterar uppehållet och uppehället genom att man som flykting pressas ut i ytterst osäkra villkor. Gäller även ensamma barn!
- Identitetskontroller på alla transportmedel. Just de papper som en asylsökande vanligen inte har.
- Försvårad familjeåterförening - helt i strid med Barnkonventionen - och högre försörjningskrav - dvs endast rika familjer kan leva i samma land.

Dessa orättfärdiga förslag är vad regeringen har att komma med, en svag regering med grått utmattat tonfall. Denna svaghet hos de styrande är till en del folkviljans reella uttryck, till en del resultatet av utpressning från andra partier, och till en del självvald passivitet och ängslan för opinionen.
     Den vann, opinionen som talar om strömmar och volymer, om hot mot samhället, om att välfärden bryter ihop (pga migranter, inte pga utarmning), om kulturskillnader som problem, om terror (men bara när den riktas mot vita). När Margot Wallström började prata ”systemkollaps” borde vi ha förstått vartåt det skulle gå. Eller när biståndsbudgeten gick till flyktingmottagande, hellre än att höja skatten.

 

Den andra opinonen, den som hela hösten osjälviskt arbetat för att ge de asylsökande ett humant och värdigt mottagande, den har regeringen aldrig brytt sig om.

”Refugees welcome”-rörelsen. De som tagit emot asylsökande i sina hem, de som suttit och lyssnat på jagade människor under långa nätter, de som tömt sina garderober på filtar och kläder. Barn som ger bort nallar. Denna solidariska opinion fick på sin höjd en klapp på axeln. Inget strukturellt eller ekonomiskt stöd för att orka fortsätta med en hållbar organisation, inga anställningar av volontärer, inget seriöst försök att finna boenden i slott eller kojor.

Det var viktigare för regeringen att lyssna in sina fiender och försöka tillfredsställa dem. Som om detta vore möjligt. Som om fascisterna någonsin skulle ge sig innan landet är flyktingfritt. Regeringen har öppnat dörrarna för en radikalt rasistisk politik, om fascisterna får en mer formell makt efter nästa val.
     Att fd socialdemokrater väljer att idag ge fascisterna informell makt genom att överta deras problembeskrivningar och lösningsförslag är ofattbart. Låt dem drömma om det under de mörka, kalla nätter som ska komma.

     En exceptionell tid kräver exceptionella beslut, tycks de anse. Men den exceptionella tid vi idag lever i är ändå inte mer exceptionell än att den allt mer börjar likna den allra värsta tiden.

     Varför inte lära av historien? Varför alltid fatta de mest ovärdiga besluten?

Det är första advent på söndag.

Flyktingbarnet är på väg till oss.

Skäms inför barnets ansikte!

Kolonialismens draksådd i rädslans tid, eller Låt oss inte skapa fler fanatiska mördare

När man inte själv vet vad man tänker är det bra att läsa på: 
 
Mattias Gardell skissar en bakgrund till IS-Daesh, hur ”staten” fungerar, vilket samhälle de drömmer om och vilka idéer som ligger bakom. En bärande idé är att likhet är grunden för social harmoni, och att tillhörighet hänger på fullständig anpassning.
     Det vill säga, en stor likhet med Sverigedemokraternas och andra fascisters idéer om den monolitiska staten eller nationen som individerna ska underkasta sig.
     Terrordåden kan, säger Gardell, utföras med den långsiktiga kalkylen att ”väst” ska slå till hårt och urskillningslöst mot muslimer och mörkhyade, så att de känner sig allt värre utsatta och därmed lockas att delta i IS-Daeshs bygge. Visst låter det sökt? Alla vet väl att islamister bara är ute efter att mörda kristna? Men de mördar också muslimer och andra som kommer i vägen. 
     Själva meningen med terror är att skapa fruktan och förvirring. De här fanatikerna vet att ”väst” aldrig kommer att ge sig. Men vad fanatikerna faktiskt kan uppnå är, som Gardell skriver: om muslimerna upplever att de saknar vänner kan några av dem lika gärna förena sig med fienden.  

Somar al Naher visar detsamma; islamisterna är inte främst ute efter kristna, de hatar alla progressiva krafter. Rörelsen är konservativt fascistisk, med religionen som verktyg eftersom den dels skapar enighet, dels är ett maktmedel med tanke på den djupa respekt många känner för den. 
     Den oförsonliga kamp som många skribenter gärna beskriver är i själva verket kampen mellan demokratiska och totalitära värderingar. I Syrien attackerar IS-Daesh i första hand områden som utropat sig fria från Assad-regimens grepp. I Paris var målet det mångkulturella, judiska och/eller progressiva.

     Det är demokratin och friheten som terroristerna vill krossa, och inget gör dem gladare än om progressiva krafter vänds mot varandra.

Per Björklund skriver om olika faktorer som driver människor till att bli fanatiker. Exempelvis deras upplevelse av åratals krig, förtryck och flykt. Men för borgare är det innerligen motbjudande att medge att "radikaliseringen" så gott som alltid äger rum mot bakgrund av upplevda eller reella orättvisor. Borgarna kallar det för ursäkter, bortförklaringar eller att ”gulla med” mördare. Alla knep är tillåtna för den som vill undvika att se sin egen värld i ögonen: kolonialismens rovdrift, kapitalismens befästningar.

     Saudi-Arabien sprider en reaktionär ideologi i syfte att behålla enväldet över oljerikedomarna. De har kraftigt stöd från Förenta Staterna (och vapen från Sverige). Den europeiska unionen bidrar genom att spela ut folkgrupper mot varandra och envist försvara Israels koloniseringspolitik. Och i vilken förort som helst växer det upp frustrerade unga män utan andra försörjningsmöjligheter än kriminalitet. Varför skulle de inte lockas av något som ser ut att ge värdighet? Också nazismen lockade de förödmjukade, de som trodde den skulle ge dem självrespekt genom våld mot utpekade undermänniskor.

Nu mindre än någonsin anstår det oss att bagatellisera de orättvisor immigranterna och deras barn upplever. Varje förnekande kan råka stärka förhoppningen om att det skulle finnas något bättre i det egenrättfärdiga våldet. Vi kan inte hålla oss med kategoriska gruppbeskrivningar och tillskrivna uppfattningar längre. Vi måste verkligen och med all rätt värna det samhälle där vi lärt något om demokrati och solidaritet.

     Att detta är en rädslans tid är ingen ursäkt. Vad rädslans tid kräver av oss är mer demokrati, mer solidaritet och humanitet.