Historisk återblick på ahistorisk dag

Sedan år 2005 har nationaldagen 6 juni varit helgdag. Innan dess firades nationaldagen på Skansen, i skolor, av idrottsföreningar och andra. Men det räckte inte till för konservativa borgare som länge velat göra dagen till helg. På 90-talet fick de med sig Socialdemokraterna på detta, och även Vänsterpartiet ställde sig positiva eftersom man såg möjligheten att sekularisera en av kyrkans helger. När reformen var färdig för beslut år 2004 röstade dock V nej, tillsammans med Miljöpartiet, efter viss intern diskussion.

Här följer information om bakgrunden till nationaldagsreformen, hämtad ur debattartiklar som jag skrev i Flamman och Invandrare & minoriteter år 2004.

6-juni-utredningen

När 6 juni-utredningen tillsattes var uppdraget att lösa genomförandet av ett redan fattat beslut. En helgdag skulle införas – men hur skulle det ske utan att näringslivet skadades? Eftersom resultatet var givet bestod utredningen (SOU 2004:45) mest av ekonomi och jämförelser av hur olika datum skulle slå.

     Enligt SOU var ingen av de företrädda remissorganisationerna ”särskilt intresserade eller entusiastiska” över riksdagens beslut att göra 6juni till helgdag. Men det fanns ett beslut som prompt måste genomföras.

Därför krävdes en motiverande brödtext. Men istället för normal utredningsprosa presenterades en serie antaganden om vad vi svenskar kanhända tänkte och kände. Det främsta motivet till helgdagsfirandet var ”en nationell identitet”. Visserligen erkände utredarna att detta fenomen är svårt att definiera, men de påstod ändå att en nationell identitet ”blir allt viktigare” för oss, svenskarna som de talade för. Och på grund av identitetens föreställda betydelse borde vi ”hitta tillfällen att fira det vi är stolta över i Sverige”.

     Som exempel på gemensam källa till stolthet föreslogs idrotten, föräldraförsäkringen eller mångkulturen. Också språk, historia, kulturarv och samhällssystem räknades upp som delar av den ”nationella identitet” som antas skänka oss denna ”stolthet”.

     Utredningen gav inga förklaringar till vad som gör dessa företeelser svenska, eller vad vi svenskar, enskilt eller kollektivt, har utfört för att åstadkomma dem. Att de är svenska och att "vi" är stolta var underförstått.

     Detta är samma sorts rent intuitiva resonemang som man kan finna i Sverigedemokraternas program.

                                                                                                                             

Utredningen menade också att den nya helgen rentav kan vara ett led i integrationspolitiken, eftersom människor med rötter i andra länder ”behöver stärka den nationella identiteten för att forma sin framtid i Sverige”. Man ansåg att  nationaldagsfirandet var ett sätt att verka för ”stoltheten över att leva i Sverige”. Där fanns också med en mening om att Sverige behövde en festdag eftersom alla andra länder har det. På ett ställe beklagade utredningen att det under en tid skulle ha varit ”fult” att använda den svenska flaggan. Några belägg för påståendet fanns inte.

Arbetstid och religion

Den arbetsfria dagen gavs till svenska folket i utbyte mot annandag pingst. Det var aldrig en fråga om att belöna det svenska folket med åtta lediga timmar! Den viktigaste, och svåraste, uppgiften för utredningen var att beräkna hur den nödvändiga helgdagen skulle göra minst skada för näringslivet. Den nationalistiska aspekten av det hela beaktades överhuvudtaget inte utom i den korta motivtexten, som ju var positivt nationalistisk.

Innan beslutet fattades om att instifta en ny helgdag (som det kallades, fast det var fråga om att byta ut en helgdag) fanns en oro för att ledigheten på 1Maj skulle ifrågasättas. Dock vågade sig utredarna inte på den dagen. De skrev defensivt att det blivit något av en folklig tradition att fira våren denna dag. Inte ett ord skrevs om att 1Maj är arbetarrörelsens internationella högtidsdag.

     Huvudutredare var Anita Gradin, socialdemokrat.

När flera tänkbara dagar värderats stannade utredarna för att annadag pingst var den som kunde bytas ut, eftersom aktiva kristna remissgrupper, däribland katolikerna, angav synpunkten att trettondagen för deras del var en mer omistlig dag för kyrkligt firande.

     Eftersom annandag pingst var en fast dag (måndag) och nationaldagen är rörlig, innebär det att den då och då kommer att infalla på lördag-söndag. Vilket i sin tur innebär att vi måste arbeta mer, inte mindre. Kärnan i V:s argumentation mot, var att vi aldrig kommer att ställa upp på en arbetstidsförlängning; två dagar på sju år.

På www.nationaldagen.se finns ingen information om utredningen eller beslutsfattandet. Där står bara att dagen sedan år 2005 är arbetsfri helgdag och en massa förslag om hur den kan firas.

Giselle, public service och en sista fråga

Teveprogrammet En balettt går i arv lät som att det vore en redogörelse för hur en traditionell balett har hållits vid liv i 150 år och instuderas i ett nutida balettkompani. Det var en missuppfattning. Visst var programmet bra, med fina repetitionsbilder. Men det började med upplysningen om att en dansares ben och knän värker, och det visste vi. Jag menar: det visste också den genomsnittliga tevepublik som faktiskt stannar på kanalen.  

     När det handlar om balett börjar man alltid från nollpunkten. Utgår från att ingen förstår och ett fåtal är intresserade. Förklarar att det är svårt att dansa, men att det finns människor som tilltalas av sagor som uttrycks i rörelse. Och så vidare.

     Det är tur att vi som var intresserade redan från början har bilderna att se på. Ty dans är bild. Men det är också kulturhistoria, och av den får vi oss inte mycket till livs.

Teve visar så många program i så många timmar som så många är intresserade av; alla möjliga matcher till exempel. Inte är det någon som börjar om från början där, för att förklara för oss andra att man kan få ont i tårna om läderbollen är hård. Eller vad som är så speciellt med en uppgörelse i straffområdet. Antingen vet man det, eller behöver inte titta.

     Det går att göra teve för eller om udda intressen, det visas i exempelvis Antikrundan med dess trevliga småprat om gamla konst- och hantverksföremål. Men i balett börjar man från noll. Är det möjligt att teve fortfarande tror att den breda publiken inte skulle ha förstått att balett gör ont i tårna?

     Den så kallade breda publiken kanske någon gång skulle tycka det var kul att höra lite mer om hur nördarna tänker.

Exempelvis: ”vit balett” eller ”vit akt” är ett begrepp inom den lyriska 1800-talsbaletten. Då föddes den vita tyllkjolen, ”tutu”, som idag är en stereotyp.

     Svansjön, den så kallade största baletten, innehåller vare sig den första eller den bästa vita akten. Svansjön är en på tok för lång paradbalett med två vita akter, istället för en.

     Giselle – som visades efter dokumentären* – är ett i det närmaste perfekt verk från 1841. Den innehåller en rustikt bondsk akt med pantomim, romantik, spänstiga pas de deuxer och en vansinnesscen, och en vit akt med utsökt ekvilibristiska spöknummer.

     Att den endast tar två timmar är en fördel i sig, jämfört med den mer än tre timmar långa Svansjön. Det som förmedlas via konst ska inte smyckas med onödiga uppvisningar. Å andra sidan är även de ”etniska” numren i Svansjön ett tidsdokument, numera.

Musiken till Giselle skrevs av Adolphe Adam och är ett mästerverk i sitt slag. Det är inte tal om annat än att Tjajkovskij skrev bättre musik, också till baletter. Men Adam skrev lysande balettmusik, fjädrande och glidande.

     Koreografin till Giselle anses välbevarad efter Perrot och Coralli som skapade den för sin tids stora dansös Carlotta Grisi. Svansjö-koreografin har genomgått många förändringar och endast Petipas bravurnummer återstår av det förmodade originalet.

     Det är här den intressanta dansdokumentären kunde ha skapats. Hur bevarade och återskapade man en balett innan man kunde filma? Det finns teckningar, skisser, notationer över steg, men balett bevarades på 1800-talet genom en sorts apostolisk succession; dansaren instuderade sin roll med en lärjunge som gjorde sina ändringar och instuderade med nästa lärjunge. Då liksom idag reste dansare världen över för att träffa en mästare eller repetitör som ger den bästa versionen.

Idag görs moderna iscensättningar av gamla baletter. Giselle har gjorts i en hjärtskärande version av Mats Ek, och Svansjön har gjorts av oräkneliga. Idag görs också seriösa försök att gå tillbaka till källorna – till skisserna – och försöka rekonstruera brottstycken av vad den dåtida publiken faktiskt såg. Med levande ljus vid rampen och dansare som inte hade något som helst skydd mot skador.

Teve behöver inte göra program för oss elitnördar, vi som som kollar in hur fördelningen av ballonné, ballotté och jeté understryker rollfigurens gradvisa förändring eller hur ett balansnummer på tå påverkar uppsättningens rytm. Men teve borde vid dethär laget sluta särbehandla en av konstarterna genom att göra den obegriplig - det enda publiken ska fatta är att det är jobbigt - och istället göra vederhäftiga danshistoriska dokumentärer.

     I vår publika service kan det väl inte spela en så ofantligt stor roll på vilket sätt man sabbar tår och knän.

Du som förväntar dig en politisk vinkling i Politik och poesi får följande att fundera på: I Giselle dödas Hilarion, medan Albrecht får leva, vilket kan uppfattas som att fel person bestraffas. Är detta en ren klassfråga, eller hör det ihop med uppkomsten av den romantiska kärleken i motsättning till resonemangspartier? Varsågod välj, men se baletten först. 

*här Med Natalia Osipova i en fantastisk prestation i andra akten

Vietnam är nära. Inte.

Det är 70 år sedan det stora kriget slutade. Och 40 år sedan det lilla kriget slutade. Medan mer eller mindre historiekunniga fajtas om rätt tolkning av det stora kriget har det varit häpnadsväckande magert i spalterna om det lilla. 

     Ändå var det för fyrtio år sedan en arketyp, den stora sagan; David mot Goliath, barnet som dräpte jätten.

     Det lilla Vietnam besegrade supermakten USA. Men det var efter ett långt, barbariskt krig som för min generation gjorde världsordningen plågsamt tydlig.

 Några tidningar nämnde krigsslutet. De parade ihop foton från turistparadiset Vietnam med svartvita klassiska, eller på nutidssvenska ”ikoniska”. Några tidningar skrev en halv spalt om hur bra det gått för Vietnam sedan de ”fick fred” – det stod inte att de efter oerhörda uppoffringar segrade. I andra tidningar konstaterades liknöjt att kriget ”kritiserades av många”. Det stod inte att den som kritiserades var supermakten USA som bedrev ett smutsigt angreppskrig mot civilbefolkningen, och att alla vi många som då protesterade kallades kommunistyngel – och sedan fick rätt.

     Med glädje ser jag att Flamman har en artikel om det nutida Vietnam med minnen från kriget. Men texten finns inte på nätet.

Ni som är unga nu kan inte föreställa er vilken djupgående verkan detta satans krig hade på oss som var unga då.

     Se på de ”ikoniska” bilderna*. Den nakna flickan med brinnande napalm längs armarna och fången som skjuts i huvudet är allt utom ikoner! De är bara fixeringar av krigets grymhet, två bilder i massan som vi matades med, till frukost med tidningen eller kvällen med nyheterna.

     Vi vaknade och somnade med det svinaktiga kriget pågående i ett litet land långt borta som ändå kom att bli så nära oss därför att vi delade – inte särskilt mycket, nej – men vi delade en motvilja mot kolonialism och imperialism och utsugning och makaber grymhet och vapen som tekniska landvinningar och profitpotential, liksom en förkärlek för solidaritet och socialism.

”Vietnam är nära, utanför ditt fönster / blåser vinden rök ifrån Haiphong

Vietnam är nära, nära som ett löfte / om att förtryckarna ska störtas från sin tron en gång”**

Vietnam kom nära. Det berörde så många. Så småningom den socialdemokratiska regeringen, även om det tog ett tag. Eftersom krigsförbrytelserna mot civila var så nära i dåtidens svartvita teve förstod vi inte hur vanliga borgerliga hyggliga människor kunde mena att detta var ett lämpligt sätt att motarbeta kommunismen. Men det menade de, och jag har inte hört att de gjort avbön för sitt stöd till terror?

    

Läs om bombmattorna över Hanoi julen 1972***, den bittraste jul av alla jag upplevt och den vidrigast förbittrade kristna jul som är föreställbar. USA siktade mot utrotning. Men som vid alla terrorkrig biter sig civilbefolkningen, i detta fall mestadels buddister, kvar i sin inrotade dröm om att hålla ut.

     Terror matar fanatism. I Vietnams fall visade det sig vara av godo, ty tre år senare vann detta lilla land ett storkrig.

     Det kändes overkligt, även om vi bara väntat på det och även om de vid det laget hade världsopinionen på sin sida. Också hemmaopinionen i USA hade påverkats, så till vida att man inte ville se fler yankees dö för abstrakta ideal.  

Några av oss går fortfarande i demonstrationståg och ropar KROSSA USA-IMPERIALISMEN. 

     Kanske är vi precis så rostiga som ni tycker, ni som nu är unga. Eller så har vi fortfarande rätt.

Vi hade dock fel ifråga om Vietnams idolstatus. Inte blev där så underbart som vi för en stund vågade tro, vi på andra sidan jordklotet. I Kjörlings Flamman-artikel står det: ”Vietnam fick den otacksamma rollen att skapa det idealsamhälle som många unga i väst hoppades på.” En förtvivlat intelligent och sann mening, i det att den avslöjar att också vi antiimperialister var fast i koloniala tänkesätt och trodde att små fattiga länder skulle ha förutsättningar att göra det som demokratiska välfärdsstater inte klarade.  

     Men vi hade och har rätt om USA-imperialismen.

     Ni som är unga idag har bara vant er vid den.

    

USA svor på att aldrig mer föra krig på ett sådant sätt, för att slippa förlora. De förfinade sin vapenarsenal, skapade tänkande robotar. Hellre det än döda yankees!

     De betalade givetvis inte något krigsskadestånd till det lilla landet. Vietnams  kemiskt förstörda åkrar var omöjliga att odla i åtminstone tjugo år efteråt.  

Befria Södern! sjöng vi då. Jag kan fortfarande det mesta av den texten, liksom den tidigare citerade. De betydde så mycket. Men det är förfluten tid.

     Idag heter det: En annan värld är möjlig. 
     Det är just det vi fortfarande hoppas! Men då måste vi krossa USA-imperialismen.

     Vilket är omöjligt. Det var bara så att detdär lilla landet gjorde det omöjliga för fyrtio år sedan.

* Bildgoogla napalmskador respektive polischef Hanoi
** Melodi Theodorakis, text Maria FNL-grupp
*** Det räcker med att googla julbomb så kommer flera resultat