Giselle, public service och en sista fråga

Teveprogrammet En balettt går i arv lät som att det vore en redogörelse för hur en traditionell balett har hållits vid liv i 150 år och instuderas i ett nutida balettkompani. Det var en missuppfattning. Visst var programmet bra, med fina repetitionsbilder. Men det började med upplysningen om att en dansares ben och knän värker, och det visste vi. Jag menar: det visste också den genomsnittliga tevepublik som faktiskt stannar på kanalen.  

     När det handlar om balett börjar man alltid från nollpunkten. Utgår från att ingen förstår och ett fåtal är intresserade. Förklarar att det är svårt att dansa, men att det finns människor som tilltalas av sagor som uttrycks i rörelse. Och så vidare.

     Det är tur att vi som var intresserade redan från början har bilderna att se på. Ty dans är bild. Men det är också kulturhistoria, och av den får vi oss inte mycket till livs.

Teve visar så många program i så många timmar som så många är intresserade av; alla möjliga matcher till exempel. Inte är det någon som börjar om från början där, för att förklara för oss andra att man kan få ont i tårna om läderbollen är hård. Eller vad som är så speciellt med en uppgörelse i straffområdet. Antingen vet man det, eller behöver inte titta.

     Det går att göra teve för eller om udda intressen, det visas i exempelvis Antikrundan med dess trevliga småprat om gamla konst- och hantverksföremål. Men i balett börjar man från noll. Är det möjligt att teve fortfarande tror att den breda publiken inte skulle ha förstått att balett gör ont i tårna?

     Den så kallade breda publiken kanske någon gång skulle tycka det var kul att höra lite mer om hur nördarna tänker.

Exempelvis: ”vit balett” eller ”vit akt” är ett begrepp inom den lyriska 1800-talsbaletten. Då föddes den vita tyllkjolen, ”tutu”, som idag är en stereotyp.

     Svansjön, den så kallade största baletten, innehåller vare sig den första eller den bästa vita akten. Svansjön är en på tok för lång paradbalett med två vita akter, istället för en.

     Giselle – som visades efter dokumentären* – är ett i det närmaste perfekt verk från 1841. Den innehåller en rustikt bondsk akt med pantomim, romantik, spänstiga pas de deuxer och en vansinnesscen, och en vit akt med utsökt ekvilibristiska spöknummer.

     Att den endast tar två timmar är en fördel i sig, jämfört med den mer än tre timmar långa Svansjön. Det som förmedlas via konst ska inte smyckas med onödiga uppvisningar. Å andra sidan är även de ”etniska” numren i Svansjön ett tidsdokument, numera.

Musiken till Giselle skrevs av Adolphe Adam och är ett mästerverk i sitt slag. Det är inte tal om annat än att Tjajkovskij skrev bättre musik, också till baletter. Men Adam skrev lysande balettmusik, fjädrande och glidande.

     Koreografin till Giselle anses välbevarad efter Perrot och Coralli som skapade den för sin tids stora dansös Carlotta Grisi. Svansjö-koreografin har genomgått många förändringar och endast Petipas bravurnummer återstår av det förmodade originalet.

     Det är här den intressanta dansdokumentären kunde ha skapats. Hur bevarade och återskapade man en balett innan man kunde filma? Det finns teckningar, skisser, notationer över steg, men balett bevarades på 1800-talet genom en sorts apostolisk succession; dansaren instuderade sin roll med en lärjunge som gjorde sina ändringar och instuderade med nästa lärjunge. Då liksom idag reste dansare världen över för att träffa en mästare eller repetitör som ger den bästa versionen.

Idag görs moderna iscensättningar av gamla baletter. Giselle har gjorts i en hjärtskärande version av Mats Ek, och Svansjön har gjorts av oräkneliga. Idag görs också seriösa försök att gå tillbaka till källorna – till skisserna – och försöka rekonstruera brottstycken av vad den dåtida publiken faktiskt såg. Med levande ljus vid rampen och dansare som inte hade något som helst skydd mot skador.

Teve behöver inte göra program för oss elitnördar, vi som som kollar in hur fördelningen av ballonné, ballotté och jeté understryker rollfigurens gradvisa förändring eller hur ett balansnummer på tå påverkar uppsättningens rytm. Men teve borde vid dethär laget sluta särbehandla en av konstarterna genom att göra den obegriplig - det enda publiken ska fatta är att det är jobbigt - och istället göra vederhäftiga danshistoriska dokumentärer.

     I vår publika service kan det väl inte spela en så ofantligt stor roll på vilket sätt man sabbar tår och knän.

Du som förväntar dig en politisk vinkling i Politik och poesi får följande att fundera på: I Giselle dödas Hilarion, medan Albrecht får leva, vilket kan uppfattas som att fel person bestraffas. Är detta en ren klassfråga, eller hör det ihop med uppkomsten av den romantiska kärleken i motsättning till resonemangspartier? Varsågod välj, men se baletten först. 

*här Med Natalia Osipova i en fantastisk prestation i andra akten