Vänsterpartiet, hundra år av solidaritet

170513. Vänsterpartiets hundraårsdag!

Det var år 1917 som internationalister och pacifister lämnade det Socialdemokratiska partiet och bildade Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti. Under hundra år har det, liksom alla partier, utvecklats och ombildats. Vi har lärt både av historien och av nya teorier. Stommen är kvar: av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov. Rättvisa genom solidaritet.

Det är faktiskt inte rättviseidealet som skiljer oss från andra partier. Olika ideologier kan vara abstrakt överens om att rättvisa är bra, och sedan definiera begreppet helt olika. ”Det ska vara rättvist, lika för alla” sa borgarna i Stockholms stad när ett nytt förslag om olika skolpeng efter områdenas socioekonomiska status debatterades. En annan borgerlig uppfattning är att rättvisa är när var och en får det hen förtjänat: den som är rik får mycket och den som är fattig får litet. (Be någon annan förklara det.) Nu för tiden går det till och med att höra tankar om att rättvisa är att svenskarna får sitt först och de andra får det som råkar bli över.

     Som sagt, rättvisa i sig är inte det som utmärker Vänsterpartiet och gör det värt att fira hundraårsdagen. Det är solidariteten.

Solidaritet innebär att hjälpas åt, att dela med sig, att samla för det gemensamma bästa. Ordboken definierar det som att hålla ihop inom gruppen, så som arbetarrörelsen i sin början praktiserade solidaritet med och inom klassen. Men idag betyder det också att se utöver gruppen, att vara solidarisk med fattiga gamla och utsatta barn utan att tjäna på det själv.

Solidaritet är det som utmärker Vänstern helt enkelt därför att borgarna aldrig har förstått den. För det första vill de helst tjäna på vad de gör. För det andra kan de verkligen vara snälla och hjälpsamma, eftersom det ger en behaglig personlig känsla. Men solidaritet handlar inte om känsla, utan är ett ställningstagande. Är du övertygad om det rätta i att betala skatt gör du det även om restskatten känns mycket obehaglig. För det tredje villkorar alltid borgarna sitt medlemskap i samhället. De ställer upp så länge de själva tycker att ändamålet är passande, men om det går för långt eller blir för dyrt eller inkluderar fel människor kan de säga upp sin del av avtalet.

     Solidariteten är inte personlig eller humörbetingad. Den är ett gemensamt åtagande för folkflertalets bästa.

Fascismen växer idag, därför att borgarna har vunnit ettpar omgångar i den ideologiska kampen. De har lyckats göra solidariteten omodern och obegriplig. Jaget är förvisso en rik källa att ösa ur, men när jaget förtrampas under ovärdiga livsvillkor blir fascismen farligt lockande. I den må du uppgå i nationens kropp, där det utnötta jaget alls inte behövs.

     Genom praktiserad solidaritet kan vi vara både jag och vi. En värdig individ som arbetar för folkflertalets bästa, också när det inte är lönsamt eller givande.

Förra veckan firade vi Vänsterpartiet, hundra år av solidaritet. Vi har inte vunnit. Vi har bara inte låtit oss besegras. Det är mycket värt i tider som dessa.

Denna underbara bok gav vi ut i samband med födelsedagen. Beställ den från Leopard förlag.