Ta ansvar, socialdemokrater!

Förstärkning och bekräftelse är vad det handlar om i den politiskt-mediala världen.

Någon säger ”ta människors oro på allvar”, och inom kort förstår alla precis vilken oro det gäller (oron över utlänningarna) och börjar ta den på allvar. När man istället kunde ha valt att ta på allvar den både vanligare och mer relevanta oron för att bli arbetslös, utförsäkrad eller förklarad oduglig.

Någon säger ”vad människor vill ha är lag och ordning” – vilket är en helt rimlig önskan, för övrigt, som inte många är emot! – och vips så är de på, de borgerliga partierna, en allians dit socialdemokratin gör sitt bästa att bli tillhörig, och travar repressiva förslag på varandra. Från att sätta in militären till att dra in försörjningsstödet.

Arbetsmarknadsminister Johansson sa det till och med själv: Det är inget stort problem att immigranter inte lär sig svenska. Men hon ville ändå lova att den ringa procenten ska bestraffas! Ty Johansson tror att det är en klok taktik att låta som alla andra borgerliga partier och ge alla oroliga svenskar ännu en chans att få se någon annan sate sättas dit. Så som Alliansen gjorde i fusk-valet – ja, de fuskade inte i själva valet, men de lovade att jaga och klämma åt alla som fuskar. Såklart att ”människors oro” dämpades då, när de fick känna sig lite duktiga av att ha fyllt i alla blanketterna rätt så de skulle få behålla sjukpenningen ännu en tid medan ”fuskarna” råkade illa ut. Det gick nästan att skapa en sorts folksolidaritet på så vis: hederliga mot fuskare.

     Idag går gränsen mellan etniska svenskar och resten. Och en efterklang av ”fuskar”-resonemanget ekar här.

     De borgerliga och S vill med alla medel skapa en sorts folksolidaritet av vi mot dem, där oroliga människor ska låta sig lugnas av att någon annan åker dit.

     De borgerliga har aldrig velat att solidariteten omfattar hela arbetarklassen med udden riktad uppåt, mot dem som lever gott på andras arbete, mot de sviniga ärkefuskare som gömmer våra skattepengar i miljardärsparadis. Hur socialdemokratin hamnade på samma linje är delvis oförklarlig.

En förklaring är att de suttit vid makten för länge, är bästisar med storfinansen och byter styrelsepositioner som samlarbilder. 

En annan förklaring är den om förstärkning och bekräftelse. De tror faktiskt att det går att vinna ett val genom skyddande likhet – någon hjärnkraft att tala om har väl inte funnits inom S sedan Palmes tid.

Den delvisa oförklarligheten ligger i förhållandet till immigranterna. Det gigantiska kvaddandet av all logik som krävs för att sparka bort ”vi bygger inga murar” och kasta in dagens stängsel- och strafftänkande. Vad var det som hände? I vems skalle började det spöka?

Socialdemokratin brukar berömma sig av att ”ta ansvar”. Finns det INGEN kvar där i bunkern på Sveavägen som kan göra det?

Media har redan bestämt att vi kommer att få ett rasse-val i september. Istället för att ta ansvar hänger de fegt på, de som tidigare var ett arbetarrörelseparti.

Finansministerns lättvindiga behandling av dörrar och mänskliga rättigheter

Finansminister Magdalena Andersson är någon sorts socialdemokrat. Inte den sorten som

vill se alla barn växa upp i ett välfärdssamhälle som med solidarisk skattefinansiering ger möjligheter också till arbetarklassen. Inte heller är hon är den sortens socialdemokrat – många sorter är det nu för tiden – som menar att skattehöjningar är otänkbara men begränsning av strejkrätten är fullt tänkbar. Nej, Anderssons sort är den som frenetiskt vrider sig efter rätt kodord för att dra till sig väljare som vill behålla Sverige svenskt. Fast just det säger hon inte, det skulle låta som 80-talets skinnskallar.

     Andersson är finansminister och borde låta som en sådan. Korrekt, saklig.

     Men hon lyckas inte. Behovet av kodord är starkare.

”Vi ska inte ha svängdörrar in i Sverige” skriver Andersson på sin fejsboksida. Ändå vet hon förstås att Sverige aldrig har haft det så. Immigrationen har alltid varit reglerad och kontrollerad. Det var visst Gustav III som tillät judar att bosätta sig i landet, en lättare liberalisering. Under andra världskriget var judar inte längre välkomna. Med andra ord; en välbevakad portgång.

     Men Andersson säger förstås inte svängdörrar av okunnighet. Hon säger det med potentiella väljare i sikte, sådana som tror att gränserna står öppna, och istället för att förklara att de har fel håller hon med dem. Det är bara ett av många sätt att ljuga sig till regeringsmakt.

     ”Regeringen både kan, vill och kommer att ta itu med integrationsproblemen” skriver Andersson innan hon går över till nytt stycke: Brottsligheten.

     Det är inte en tillfällighet. Det är en strategi, en klumpig, motbjudande sådan. 

”Vi har stramat upp migrationspolitiken” skryter Andersson. Ordvalet kan diskuteras. Vänstern och Fi anser att de har strypt den, vilket är vad Mp också skulle ha ansett om de inte varit medskyldiga.

     Men Europarådet är inte lika nöjda. De kräver att Sverige upphör med den tillfälliga asyllagen som stiftades 2015. De vänder sig mot de rättsosäkra medicinska åldersbedömningarna och mot restriktionerna för familjeåterförening. Den mänskliga rättigheten att få leva med sin familj har ett starkt skydd i internationella konventioner – detta är vad svenska lagar idag går emot, detta är Anderssons uppstramade politik, den som ska blidka rasisterna att återvälja henne.  

När detta skrivs visar nyheterna hur Andersson knackar dörr för att prata politik med så kallat vanligt folk. Enligt Tv4 är det 300000 möjliga väljare som Socialdemokraterna laborerar med.

     Att ettpar hundratusen röster väger tyngre än att hålla sig till sanningen om dörrars konstruktion kanske är förståeligt.

     Men att dessa röster är viktigare än mänskliga rättigheter och internationella konventioner - för ett så kallat socialdemokratiskt parti - det är skrämmande.

Knacka gärna på hemma hos mig, Magdalena Andersson. Jag kan visa dig skillnaden på en svängdörr och en liten dörrspringa, om du förklarar för mig hur socialdemokrater av din sort står ut med era egna strategier

Hur blev Kamprad folkhjälte?

Trodde verkligen inte att det fanns så mycket att säga om I Kamprad. Varken positivt eller negativt. Har blivit enormt överraskad av såväl sågningar som hyllningar. Att karln var folkkär – vem trodde det? Att hans företag var det, ja – att alla (utom den yppersta överklassen som köper finare grejer) kan relatera till Billy och sexkantsnycklar och alla små skruvF och mutterD som ska hållas reda på, det visste jag, och att en massa bara vagt nationalistiska människor blir lite lättrörda när de ser den stora feta loggan på ett stort fett varuhus i utriket, jo det var begripligt. Men mannen bakom affärerna, hur blev han folkhjälte?

Av allt dumt jag hört den senaste tiden:

·        - ”Han gav så många människor arbete”. Gav han bort det, utav sin godhet? Var det inte så att han såg till att de anställdes för att utföra ett uppdrag? Vari ligger det helgonlika i det? Hade han inte anställt en käft hade han stått där i Småland, ensam med en nyckelsats.

·      -   ”Han möblerade folkhemmet”. Det gjorde han ta mig faktiskt inte. Det gjorde folket själva, möblerade sina egna hem. Det är till och med väldigt svårt att få hem en IKEA-anställd för att skruva möbler om du inte kan själv. Att företagets ägare skulle komma hem och möblera tycker jag är lite mycket begärt, så varför hyllas han för det? Jo, för:

·      -   ”Han gav vanligt folk råd att köpa snygga möbler”. Absolut. Numera har vi kanske förstått att det beror på att vanligt folk i andra länder får så satans låg lön att det blir just den marginalen över för vanligt folk i Sverige. Iallafall blev. Med ökande klassklyftor är det inte alls säkert att vanligt folk kan gå till IKEA, snarare blir det Myrorna eller Erikshjälpen.

·     -    ”Han var en unik entreprenör”. Entreprenör ja, men inte så unik. Skicklig entreprenör, ja. Men det finns flera. Kamprad är den som tjänat ihop flest miljarder. Är det det som är det berömliga? Antagligen, för…

·        - ”Han är miljardär” har jag hört sägas, som om det vore ett skäl. Expressen ansåg till och med att vad Sverige behöver är fler miljardärer. Jag kan nu inte se det hjältelika i att tjäna miljarder, framför allt inte om man smyger undan ett antal av dem i skatteparadis och stiftelser. Snygg gloria – näe.

·       -  ”Nazism, det var bara ett misstag i ungdomen”. Finns olika uppfattningar om det. En uppfattning är att han hyllade nysvenska rörelsens ledare Per Engdahl i hela sitt liv.

Det kan vara respektlöst att skriva taskiga saker om folk som just har dött. Men fanns det någon som trodde att det skulle leda till mordhot – just av de nazister som Kamprad eventuellt gillade? Är inte mordhot den ultimata bristen på respekt?

     Och att stora tidningar som Aftonbladet och Expressen går in i debatten och läxar upp de skribenter som är kritiska mot Kamprad, vad står det för om inte ett makalöst kryperi inför näringslivets toppar.

     Har media inte viktigare saker att ägna sig åt? Till exempel, högerextremisters mordhot mot ”vanligt folk” som man i hyllningarna säger sig måna så om.