Shoah. Och vad händer sedan, d v s nu?

Vi ser Shoah. Den bästa filmen om Förintelsen, enligt ytterst trovärdiga källor. Och när den som aldrig velat se en film med bara intervjuer sitter och gör just detta i timtal, verkar omdömet stämma.

Skönhetsfel finns, sedda i efterskott. Att en fransk intellektuell samlar en grupp bönder framför kameran och jobbar upp dem till antisemitism är i och för sig att avslöja rasism, men också att avslöja sitt eget klassförakt. Scenen är obehaglig och oförglömlig, men vi ska komma ihåg vem det är vi föraktar; kanske farmor?

     Det märks också att Lanzmann inte är antirasist på 10-talet. Han ställer nämligen frågor om folkgrupper som om de vore kategoriserbara: Hur var de? Vad tyckte ni om dem?

     Så säger vi inte idag. Men för filmens skull är jag fullt beredd att acceptera att man sa så då, med de bästa av intentioner.

Däremot förvånar kvinnan i filmen som trettio år efter kriget talar om Arbeits-Juden som om det vore ett giltigt ord.  

     När jag var barn sa man ”neger”. Nu säger jag det inte längre, eftersom det inte är ett giltigt ord.

     Det är möjligt att lära om. Det går att sluta säga neger och Arbeits-Juden, om man tycker det är motiverat. Hon levde i närheten av ett dödsläger, men för henne innebär Arbeits-Juden fortfarande några som överlevde lite längre.

Shoah öppnar för flera viktiga frågor. En som inte handlar om ordval eller vilken sorts antirasist vi är, utan en som råaktuellt gäller vårt samhälle idag och imorgon, är frågan om möjligheten av en upprepning. 

Endast två ord skiljer meningen ”De får inte leva bland oss” från ”De får inte leva”. Men, som det påpekas i Shoah, tog det tusen år av lagstiftning för att gå från det första (som inte heller det är acceptabelt) till det andra.

     Den fråga som plågar oss idag blir då denna: 

Innebär Förintelsen och dess efterkväde ”det får inte hända igen” att det faktiskt inte går att genomföra igen på samma sätt (utan måste ske via omvägar så som ekonomisk utsugning och olyckliga skeppsbrott) – eller innebär det faktum att det redan har hänt att den livsviktiga tröskeln sänktes, så att det går lättare att genomföra än en gång?

Historien lär oss att det som skett en gång, kan ske igen.

Diskursen säger att industriell massförintelse är omöjlig att upprepa.

    Med all respekt för såväl historia som diskurs är vi djupt oroliga över vad som kommer att göras.

Medborgarnas oro måste hanteras!

Oron ökar. Både i Haninge och i mitt hjärta.

I Haninge är människor rädda för att ensamkommande flyktingar ska våldta deras barn. I mitt hjärta växer skräcken för tvingas leva under en fascistisk regim.

Om tidningen skriver någorlunda riktigt kan det vara så att tämligen normala medborgare i Haninge, av alla normala kommuner, idag inte finner det på minsta vis gränsöverskridande att offentligt vädra rasistiska uppfattningar.

     De skulle givetvis aldrig gå med på att det är rasistiskt att tro att flyktingar våldtar barn och begår diverse andra brott. Det är ju rädsla de luftar, en känsla som de är i det närmaste grundlagsskyddade att hysa. Och kommunen gör självkritik för att de inte har ”hanterat” medborgarnas oro.

     Vem som gjort folk så rädda går media inte närmare in på. Av ren självbevarelsedrift.

     Nu är det inte alls konspirationsteoretiskt att komma att tänka på rubriken: ”Ensamkommande pojkar avstängda från badhus” – som inne i artikeln visade sig handla om barn som inte kunde simma!

Varför blev rasismens problembeskrivning gängse rubriksättning?

     Därför att den säljer. Och medias uppgift i kapitalismen har alltid varit att peta lite i myrstacken för att få se på hets.

     Media är inte rasismen. De bär den däremot förträffligt.

Men vi är några fler medborgare här i landet, ja också i Haninge. Vi som inte blivit migrationsrädda, vi som fortfarande går och ältar vår gamla rädsla för fascismen, den som antas ha knalldött 1945. Hur tänker vi då? Vad är vi rädda för? 

     Inte är det väl en fascistregering vi har bara för att den stänger gränserna för att visa att den kan… att den kan bete sig lika hotfullt som fascisterna?

     Bortsett från att den tävlan i sig har fascistiska drag är det så att fascismen...

- karaktäriseras av stark nationalism och enhetstanke

- alltid styrs med hård hand uppifrån, men göds av massans känsloutbrott

- erbjuder enkla problem och lösningar; kampen mellan oss och dem

- uttalar tron på lugn och ordning, men hetsas fram av spontana våldsyttringar och upprätthålls av planerade sådana

- växer i tider av social orättvisa när mittenpartierna blir alltmer lika varandra

Den som känner igen ett eller flera av dessa fascistiska drag idag har all anledning att vara rädd.

    Och vem, ack vem i kommunhuset eller regeringen ska visa sig vuxen att ”hantera” vår oro?

Mörkret efter Köln eller führer Diskurs

När blev folk tokiga? Nu betyder Köln inte längre en tysk storstad med gotisk kyrka. Det betyder ”sexuella övergrepp av en hjord araber”. Eller möjligen ”en tragisk händelse bland många fler som gjorde att män fick upp ögonen för en avart av manligt beteende”.

     Några veckor efter ”Köln” (inte staden utan fenomenet) påtalas en aktuell våg av sexuella trakasserier i badhuset, en lavinartad ökning.

     Vid närmare påseende var det tidigare två anmälningar, nu tio. Under ett år. Det bra att det anmäls, det är illa att det är tio, men som lavin..?

Problemet är så komplext, framhålls det i nyhetssändningen. Gång på gång upprepas: det är så komplext.

     Vad farao är det för komplexitet i att minst tio män beter sig som pittsorkar och inte borde få vistas på badhus? Inte förrän en bra bit in i programmet förklaras det komplexa, och då mest i förbigående. Ty nu efter ”Köln” vet vi ju redan vad det handlar om. ”Det är ju både dethär med jämställdhet och etnicitet” säger man i teve.

     Vad farao har de tio pittsorkarnas etnicitet för betydelse? Spelar ingen roll vad det är för färg på handen i brallan, som en medbloggare skrivit.

     Men etnicitetens inverkan förklaras inte alls i nyheterna, vi är ju efter ”Köln” och förutsätts veta. Verkligheten är skriven innan den kommer på nyhetsplats. Men via internet går det att få reda på att ensamkommande pojkar går på badhuset utan medföljande personal från boendet. Och de ensamkommande pojkarna ”har inte förstått” att man inte får tafsa och andra ”svenska värderingar”.

     När blev folk tokiga? Är det så att Svenssons grabbar medvetet bryter mot svenska värderingar, medan unga muslimer inte skulle begripa de enklaste umgängesregler? 

     Det finns inte en ”etnicitet” där tafsande är accepterat, utom hos de rara bonobo-aporna.   

Åter till simhallen, som förklarar att de inte har full koll hela tiden på vattenrutschbanor och träningsbassäng och omklädningsrum och övervakningskameror. Ska man titta i kameran har man för lite folk vid bassängerna och vice versa.

     Eftersom de inte har full koll och polisutredningarna pågår finns det faktiskt ingen utom führer Diskurs som vet vad som hänt. Innan någon är ställd till svars kan det vara vilka uslingar som helst.

Men låt oss anta att det stämmer. Ensamkommande lever under osäkra villkor, de kan få ett överslag och gå över alla gränser. På boendet finns det då inte tillräckligt med personal för att följa dem - och på simhallen inte tillräckligt med personal för att ha full koll.

     Problemet med personalbrist för offentliga tjänster är i viss mån komplext, men knappast etniskt.

Media mörkar! Ja ta mig tusan! Något är det som mörkas, och det är ekonomin, borgerlig utsugning och utförsäljning, tjänstesamhället som inte klarar av att tjäna oss folket, eftersom det vi får hålla till godo med är det som blev över efter skattesänkarfestivalerna. Detta är det som ständigt mörkas!

     Istället ska vi, folket, snacka skit om varandra. Om vem som gjort vad och vad hen hade för hudfärg. Vartenda problem ska förvridas och komplexas tills vi inte längre vet vad vi pratar om, var det kön eller kriminalitet eller sex eller flyktingar?

     Allesammans viktiga frågor i sitt sammanhang. Men inte i det sammanhang som går ut på att skylla samhällets brister på någon annan än dem som tagit våra gemensamma tillgångar.