torsdag, januari 24, 2008

Blir’e nå kul da?


Jo, Feministiskt forum ser ut att bli kul.

Var? Funkisbunkern! (ABF-huset i Stockholm)
När? 9-10 februari

Vad? Dussintals seminarier, diskussion, propaganda och kultur.
Om vad? Jämställdhet och feminism i olika delar av världen från Finland till Palestina.

Av vem? Exempelvis Katarina Lindahl, Gudrun Schyman, Stefan Carlén, Tiina Rosenberg, Yvonne Hirdman, Maud Eduards... plus feministiskt självförsvar med Ung Vänster och Phiel-Fridungers dokumentär om lesbiska män i Johannesburg Sydafrika.

Med vem? Unga, gamla och medelåldriga feminister av kvinnligt, manligt eller mellan-kön med bi- hetero- homo- preferenser. Ifrågasättare, kontaktsökare, politiker, slipstenar, hustomtar, kelgrisar och varför-inte-typer. Samt en och annan anti-feminist, det kan ju också vara roligt.

Mer då?
Hela programmet hämtas på olika platser i Stockholm: ABF-huset Sveavägen 4, RFSL Sveavägen 59, Vänsterpartiet Kungsgatan 84, Ung Vänster Gamla Lundagatan 2, Hallongrottan, Bergsundsgatan 25

Men nu ä jag int 08!
Utan laddar istället ner programmet på http://www.feministisktforumsthlm.se/


Vi kanske ses?

onsdag, januari 23, 2008

Entydigt kan vara enfaldigt

Får tag i departementspromemorian "En individuell utvecklingsplan med skriftliga omdömen" från Utbildningsdepartementet. Till och med myndighetstexten vanpryds av illa underbyggda påståenden, till exempel "den information som ges upplevs ofta som otydlig" eller "många föräldrar uttrycker att de vill ha information om..." När undersöktes detta? Hur många föräldrar? Vilken upplevelse? Jag betvivlar inte att det kan vara riktigt, jag efterlyser bakgrunden.

"Det är naturligt att informationens anpassas till betygssystemets steg ju högre upp i årskurserna eleverna kommer". Men är det nu så att barnens kunskapande ska utvärderas med början i vad de bäst behöver? eller från vad några vuxna känner som bekvämt och naturligt?
Vad de känner och upplever är ofantligt ointressant!
Det är barnen som ska ha omdömena. Men promemorian är i likhet med borgerlig skolpolitik överlag hopkommen utan hänvisning till barnens bästa. Det är ju deras jäktade föräldrar som röstar, och dem kan man uppenbarligen inte belasta med några mer krävande kognitiva operationer.

Genomgående i betygsdiskussionen är formuleringar som denna: "... göra informationen tydligare genom en mer betygsliknande utformning". Här sammanfattas elegant en synen på information somg år ut på att den inte behöver vara gedigen, bara den är effektiv. Inga resonemang med pro & con, utan en enkel symbol; 3 eller G eller + eller BA. Detta är pinsamt symptomatiskt för den kunskapssyn de borgerliga idag har antagit. Möjligen var de bättre förr. Innan de skulle anpassa sig till sin egen inskränkta uppfattning om arbetarväljarna.

tisdag, januari 22, 2008

Världens bästa Cullberg

Ännu en jubilar – Birgit Cullberg. Länge Sveriges enda stora koreograf, tillika med eget balettkompani. Hon som kände sig som flickan utanför; känslig, artistisk, passionerad. Hon som en gång avhånades som så kallad sandalpadda av de tåtrippande ballerinorna, men långt senare bjöds in för storartade huskoreografier på Kungliga teatern. Hon som förnyade den nordiska danskonsten, uppfann tevebaletten, fick en premiärdansör och en världskoreograf till söner och tidigt insåg den dramatiska kapaciteten hos Alhanko.

Därför blir jag lite ledsen när jag läser att hennes verk inte längre dansas i särskilt hög grad längre. Går tiden så fort? Måste avantgardet hamna i glasmonter? Men jag drar mig till minnes att Cullberg aldrig var djup. Seriös, men inte svår. Hennes verk bygger på det nära personliga. Ilska och humor är nära ytan, du behöver inte famla eller gräva. Tolkningen kräver inga längre analyser. Som Cullberg själv sa om Fröken Julie: ”den handlar om klasskillnader och erotik”. Jo, det var så sant.

Denna säsong recenseras Fröken Julie som något lätt bedagat och alltför freudianskt. Å andra sidan, vem sa att Freud är för gammal?
Baletter måste dansas, och om det inte någonstans finns ett kompani som någon gång sätter upp Månrenen, Adam och Eva, Revolt eller Fröken Julie, går dansvärlden miste om några av sina mästerverk.

måndag, januari 21, 2008

Forntid åt föräldrar eller bildning åt barn?

Vad det verkar enkelt att skriva ledare i SvD. Merit Wager presterar idag en helspalt generaliseringar och passivformer om vad ”man” har gjort och vad som ”anses” om barn och betyg, utan att ens närma sig motståndarens argument. Ogenerat blandar hon ihop begreppen förväntningar, krav, press och uppmuntran till en enda värdefull fostran som ”av någon outgrundlig anledning” förvägrats svenska barn. De som nu ska lyckliggöras med betygsliknande omdömen.

Jag anser att vi pedagoger måste anstränga oss bättre att nå fram, att utvecklingssamtalen måste dokumenteras, och att barnen ska vara delaktiga och ansvariga vid utarbetandet av hur målen ska nås. Det jag nu sagt skulle kunna få skriftliga omdömen som resultat, även om jag är generellt kritisk mot standardiserade formulär när det gäller bildning och utveckling. Jag ser också problem när det gäller risken för godtycke, och svårigheten att hålla en rågång mellan kunskaper och egenskaper.

De problemen finns redan inbakade i betygssystemet. Mindre med dagens system än tidigare, men dock. Det är en av nackdelarna med betyg. Flera nackdelar är att de inte mäter vad de avser att mäta, att de styr den undervisning som pedagoger och studerande ska planera, och att de i sin trubbighet säger mycket lite om lärandeprocessen.

I Finland har betygsskalan varit densamma i över hundra år, säger Wager uppskattande. Då känner föräldrarna känner igen sig och förstår, eftersom de själva och även deras föräldrar hade samma system.
Men finns det något annat samhällsområde där någon på allvar kan framhålla att det är en värdefull service att konservera farfars vanor och ovanor?

I Sverige är vi många som vill se en smula utveckling inom skolväsendet åtminstone sådär vart hundrade år. Föräldrarna orkar säkert hänga med på det. Men bara om lärandet och tänkandet lyfts fram, på bekostnad av reaktionärt flum.

söndag, januari 20, 2008

Väntrummet


Väntrummet

det minsta finns i djupet
under luckan i
sinnenas adventskalender

du draggar förgäves när
isarna ligger snöblött över
minnenas murmelsömn

vid nyårets nymåne
andas insjön en aning
Då är du i väntrummet


ur Manifestation -04

lördag, januari 19, 2008

Viktorianskt frisinne mot värdekonservativa

Merete Mazzarella skriver nästan alltid klokt och välformulerat, denna gång i ”Mer än bara väninnor*” om hur ”etiketter som hetero- och homosexualitet kommer till korta för att beskriva de intima relationer kvinnor emellan som var vanliga i det viktorianska England.” Det viktorianska England märk väl, när kvinnoben inte fick synas, och -kön inte anas. Att få reda på om dåtidens kvinnor älskade med varandra är i det närmaste omöjligt. Och hur viktigt, när det står utom allt tvivel att de älskade varandra.

Mazzarella beskriver svärmisk vänskap, livslånga partnerskap, flört och dramer. Många av kvinnorna var gifta och hade barn, vilket inte hejdar känslosam utlevelse via brev eller besök. Sällan har det queera framställts så hedersamt vardagligt! De etiketter vi envisas att avkräva varandra verkar bara petimäteraktigt löjliga.

Mazzarella avslutar: ”...högaktuell med tanke på dagens diskusison om samkönade äktenskap och de farhågor som fortfarande finns att de ska utgöra ett mot allt vad familjeliv heter”.
Kristdemokrater – är det för djärvt för er att gå i lära hos viktorianerna?

* recension av Sharon Marcus: Between women: Friendship, desire and marriage in Victorian England

fredag, januari 18, 2008

Badkultur..?

Två kommentarer till senaste Flamman:
Per Sundgren får avsluta kulturdebatten. Han är besviken över att arbetarklassen inte deltar i det offentligt finansierade kulturlivet och menar därför att vi måste tänka ”nytt”. Se till kulturens innehåll – det låter skrämmande, men Sundgren menar snarare mottagarna; att vi ”i högre grad såg alla medborgare som skapare av både kultur och kulturpolitik”. Jaha – och även som mottagare av kulturstöd? eller ska medborgarna rösta om vem som ska få det? Nej nej nej. Jag har bloggat om detta flera gånger och börjar känna mig tjatig vid dethär laget: Stöd går till verksamhet som behöver det. Inte till verksamhet som flest gillar.

Sedan var det Ann-Charlott Altstadt om barbröstat badande. Vi delar i allt väsentligt uppfattning, och jag är särskilt förtjust i meningen: ”Därför måste kommersiella intressen låtsas som om man bryter tabun på löpande band, samtidigt som man istället ständigt rekonstruerar förbuden.” Här blir det tydligt att varje uppvisning och nakenchock bara höjer hindren för oss andra, vi som inte är ute efter att klä av oss och visa upp oss utan bara vill slänga oss i sjön! För Altstadt blev det så svårt att hon har klätt på sig igen, vilket var trist att höra.
Det är inte vi kvinnor som ska anpassas, inte tänkande människor som ska ge sig. Krinolinernas tid är förbi. Här ska badas!

torsdag, januari 17, 2008

Monster- eller butlerpolitik

Sjukpenningen föll från 80% till 77.6% på två år, medan kravet ökar på den sjuka. Nu ska hon hitta ett jobb som hon klarar av. Det innebär att den som är långtidssjukskriven kan tvingas lämna sin anställning för att ta ett annat jobb var och vad som helst. Det i sin tur är en urholkning av LAS. Det menar bl.a. SKTF.

Hör ni hundspannet gläfsa: Bra! Klart man hellre jobbar! Den som fuskar är en klenis, den som är klen fuskar! Låt dom jobba, jobba, jobba, jobbajobba, jobbbbbb... Den som faktiskt kan tänka sig att vara långtidssjuk från sin kvalificerade anställning hellre än visstidsanställd vfsh (va-fan-som-helst) betraktas som en myglande latmaja, och detta trots att hon har gjort rätt för sig, vilket är ännu ett favorituttryck hos dem som själva gärna slarvar med skatter och avgifter.
Klart du hellre jobbbbbbar sa direktörn, veckla ut fallskärmen.

Men var finns de, alla de där jobben som sjuka människor ska utföra? ”Jobb på sin nivå, jobb man klarar av” som alliansarna säger. Vem erbjuder dessa lämpliga anställningar?

Jag blir ibland uppringd av förhoppningsfulla arbetssökande eller –förmedlare som undrar: Behöver ni inte någon som kokar kaffe? Som dammar av datorerna eller skottar snö eller reparerar personalens bilar eller... JOOO! För min del behöver jag en privat butler! Men vår samhällsekonomi bygger inte på en uppsjö av udda reservjobb där man kan träna sig fram, prova på och ta en dag i taget. Varje personalbudget är så slimmad att bara de friskaste kan komma ifråga, så brutalt är det inrättat.

Först nedrustades den offentliga sektorn. Vi blev av med det tunna skyddsnätet, det skikt som utmålades som en dammsamlande byråkrati där folk fyllde papperskorgarna bara för att tömma dem igen. Sedan kommer Allians för Kapitalism och säger att sjuka människor ska börja vända papper ”på sin nivå”. Var då? Har ett näringsliv med frispel nu återskapat alla de udda jobben? – har de rentav tänkt betala för att få dem utförda?

Nehej. Glöm det. Tja, det skulle väl vara friska människors butlerbehov då. Men det vill dessa monster på höjden av sin fräckhet att staten går in och skattefinansierar.

onsdag, januari 16, 2008

Trevligt och skattebefriat

Från överklassboken jag recenserade igår har jag hämtat några generaliseringar:

¤ Överklassen tror att de kan umgås med alla människor, fastän de i själva verket bara umgås med varandra.
Några av de intervjuade påpekar svårigheten för dem att lämna Östermalm. Hur de ser till att barnen går i varandras skolor, reser till samma ort på sommaren och helst gifter in sig med varandra också. Men hur ska de då träffa alla de där människorna de tror att de är uppfostrade till att umgås med?

¤ Överklassen tror också att deras speciella uppfostran gör saker ”trevliga”. Andra människor har inte trevligt. Eller, värst av allt, är inte trevliga.
Uppfostran är bra. Jag kan vara ganska noga med sådana saker. Till exempel att inte huvudlöst slänga tokiga utsagor omkring sig.
Den oförskämda och ouppfostrade överklassen har gjort sig en bild av arbetarklass, som verkar bygga på Anderssonskans Kalle. Elaka ungar, busliv på gården, kärringar som gapar på sina latoxar och fyllbultar till män. I den mån de överhuvudtaget reflekterar över hur andra människor lever, ser de i arbetarklassens livsstilar en skränande måsflock i slagsmål om fiskrenset. (Det som blivit över efter deras kalas på gösfilé, alltså.)

Är detta deras otäcka godnattsaga? Den som varje kväll bekräftar filmen om dem själva, så att de aldrig mer ska behöva lämna biografsalongen...

¤ Slutligen till den insiktsfulle herre som säger:
”Nu kan vi inte gnälla längre, när arvsskatten och gåvoskatten är borta och ingen skatt på näringsverksamhet. Och ingen förmögenhetsskatt på jordegendomar heller. Nu är det bara lite fastighetsskatt.”

Tyvärr är citatet enastående. Går inte att generalisera om. Men värt att komma ihåg.

Maning för Mana!

Danstidningen fick tidskriftsstöd. Liksom Ord & Bild. Bra!
Men - stoppat stöd till Mana? Strypning av uppkäftig antirasistisk tidskrift som kan vara en populär ingång i postkoloniala studier, varför det?
Därför att innehållet ogillas, förstås.

Jag hittade det hos Esbati, här.
Föreningen Sveriges kulturtidskrifter har fattat vartåt det bär hän och skriver här.
Läs också Manas eget inlägg i Sydsvenskan, här.
Är det definitionen på tryckfrihet inom en demokrati? Att man får skriva alla de saker som på förhand godkänts som demokratiska?

tisdag, januari 15, 2008

Svinga gaffeln med överklassen!

Överklass, skulle det vara nåt att skriva om det? skulle min morfar ha sagt. Visst är det! Men Susanna Popova gör det inte. I hennes intervjubok ”Överklass” (recension här) återges sagespersonernas yttranden utan kommentarer från den journalist hon ska föreställa vara. Vilket är tacknämligt med tanke på det naiva förordet.

I bokens tio intervjuer resonerar 30-60-åriga överklasspersoner om sin klasstillhörighet. Givetvis med olika uppfattningar, men förbluffande samstämmigt, och därtill med ekon från Annette Kullenbergs intervjuer på 70-talet: Att vara överklass är att vara vänlig mot alla och visa fint bordsskick.

Bordsskicket har en så överväldigande betydelse att överklassen är formligen besatt av det och gör varje måltid till en upprepad bekräftelse på avgrunden gentemot oss andra. Vilket liv...

Det som skiljer från 70-talet är att Popovas intervjuoffer har fattat att även makt och pengar är viktiga. Man kan bara inte lalla fram i världen med ett överseende leende och snygg gaffelföring, det krävs några miljoner också. Vanan vid miljoner, som någon konstaterar, för det är vanan som ger säkerheten och det är säkerheten som ger denhär förmågan att kunna ta folk, dvs att vänligt få andra att lyda.

Japp, där satt den! Det är så man kan tro att klassmedvetenheten faktiskt har ökat! Men nej, det är nog snarare så att sensibiliteten för vem som är tillhörig bara har blivit lättare att uttrycka. Popova ser på överklassen som en utestängd grupp vars erfarenheter aldrig får komma till tals, ty hon rasar fortfarande mot 70-talets ned-med-allt! – som dock endast utgjorde en parentes i vårt historiska kryperi inför överheten. Det gick henne förbi att makten under namnet management gjordes åtråvärd på nytt, likaså att börshajarna under 90-talet höll på att ödelägga överklassens bankväsende, något som den gamla fiiina överklassen inte kunde undgå att notera. Kanske har de fått ett större behov att visa sig nu, när bratsen spyar över hela Stureplan. Herregud, bordsskicket!

När vilken tjåsig bussförare som helst kan få i sig en varmkorv prydligare än de där ungarna hinner säga Moët & Chandon, då är det dags för det verserade skiktet att träda fram. Om än anonymt och allmänt formulerat. Popova hjälper dem gärna med det.

Är du verkligen intresserad av överklassen? Läs då Annette Kullenbergs banbrytande studier!

måndag, januari 14, 2008

Val eller flytt

Vårdvalet drar igång i det borgerligt styrda Stockholms läns landsting. Enkelt skulle det kunna betyda att jag får vård där jag befinner mig, till exempel på en vårdcentral nära arbetsplatsen. Men alliansen gör aldrig någonting för att förenkla för medborgarna.

”Med vårdvalsreformen är det fritt fram för privata vård-givare som blivit auktoriserade av landstinget att öppna mottagning”. Syftet är alltså att få fler företag att konkurrera med varandra – om oss. Ersättningen till vårdgivarna kommer att betingas enbart av antalet patienter. Alltså: det är slut med extramedlen till vårdcentraler i socialt utsatta områden.
Just de vårdcentraler som har intensiv besöksfrekvens av utslitna människor som inte riktigt vet vad det är för fel, och vars besök tar dubbelt så lång tid om de inte kan språket. Just de vårdcentraler som hittills kunnat satsa på förebyggande och uppsökande arbete.

Vårdvalet är därför inte ett val för dig och mig. Det är borgarnas val att flytta vården från de fattiga till de rika. Detta understryks av att husläkarmottagningarna kommer att bli ”mycket ojämnt fördelade över länet. Av totalt 37 mottagningar som aviserat att de ska öppna under 2008 ligger mer än var tredje i innerstan.”

De största omställningarna inför reformen har varit igång en tid. Personal har sagts upp, av dem är en majoritet undersköterskor; ”något fler från Hallunda, Fittja, Tensta, Rinkeby och Jordbro, som haft de största omställningarna”. En verksamhetschef i Botkyrka konstaterar: ”Vi har den sjukaste befolkningen, men får en 30-procentig minskning i ersättning från landstinget.”

En pensionerad läkare i Danderyd och medicine doktor i socialmedicin ”kallar reformen ett hastverk och tycker att politikerna blandar ihop begreppen vårdbehov med vårdefterfrågan.” Väl formulerat! Men politiker är inte en homogen kast. Blanda inte ihop höger- & vänsterpolitik.

Alla citat ur SvD!

söndag, januari 13, 2008

Män som hatar kvinnor

...är tyvärr inte så sällsynta. En del män säger upp oss när vår näsvishet gått för långt. Andra män torterar oss i källaren, och det är den senare kategorin som Stieg Larssons debutbok behandlar förskräckande väl. Men jag kan inte förstå det allmänna hallelujat om denna kriminalroman.

Maxad reklam i metron i Paris: ”Översättningen av den svenska kriminaltrilogin här! Maintenant!” Det var då jag förstod att jag måste läsa Larsson. Men till och med Paris kan ha fel.

Jag träffade aldrig Larsson under hans Expo-tid, men alla visste vem han var. När han dog stod hela det anti-rasistiska Sverige i tyst minut. Det är alltså med största respekt jag närmar mig hans deckar-debut. Men vad får jag? Hundra sidor karlar och pengar (båda ämnena finns på topplistan saker-som-minst-intresserar-mig). Sedan tvåhundra sidor sidospår som vi ska tro eller förledas tro är viktiga; ett genrekrav. Framåt sidan 300 blir det nagelbitarspänning med släktkrönika och sadism, och Larsson öser på med perverst skräckel. Men... angår den här familjen mig, noga taget? Och redan vid pass sidan 450 är vi tillbaka på pengar och karlar, nu med tillskott av datorer. Hur kul är det, i hundra sidor till?

Så mycket onödig text trodde jag var yrkesmord för en slipad journalist. Fråga mig inte hur många gånger de sätter på kaffepannan. Eller hur många gånger han plockar åt sig en cigarrett ur hennes paket. Eller hur många vändor ut och in i sovrummet/köket/farstun han travar för att se att allt är i sin ordning. Fråga mig inte, för jag grindräknade inte på kladdlapp, men borde ha gjort det.

Det hör till saken att jag inte är någon deckarläsare. Jag valde Män som hatar kvinnor för att det var Stieg Larsson, och även för att den ansågs ha en samhällskritisk udd. Det är nu det blir det en smula alarmerande. För om det är samhällskritik att vara emot ekonomisk brottslighet, då har ekobrotten ätit sig långt in i consensus! Varenda journalist borde rycka upp sig och göra något åt det – göra något annat än att applådera Larssons mediokra romandebut.
Samhällskritiken gjorde han på Expo. Tack för den!

Män som hatar kvinnor av Stieg Larsson (bokrecensioner)

lördag, januari 12, 2008

Problematiskt badande

När jag yrkar på bad utan behå rekommenderas jag passligt nog en artikel om dem som inte får bada alls. Stark och Hagberg skriver om de flickor ("muslimska" givetvis) som inte kan få sitt nödvändiga simkunnighetsintyg därför att de inte får bada i könsblandade badhus.

Artikeln beskriver hur ett inslag i Rapport tog upp problemet utan att egentligen göra det. ”Den självklara frågan – varför kan ni inte gå till stranden? – den kommer inte. Vi, tv- tittarna, förväntas förstå att det är självklart varför det inte går.” Detta är riktigt pinsamt för Rapport. Här har man verkligen gått i fällan alla-vet-väl-hur-dom-beter-sig (och-särskilt-mot-sina-döttrar!) Stark och Hagberg är inte heller nöjda med den tillfälliga lösning som presenteras från en annan skola; att ha könsseparerade badtider. ”Ingen problematisering” förekom, så det verkar sannerligen ha varit ett halvhjärtat nyhetsinslag.

Men nu blir istället S&H lite problematiska. Ovanstående tevenyhet tar de som ett tecken på att den feministiska kampen skulle ha avstannat, att Sveriges undertecknande av bl.a. CEDAW ”inte gäller längre” och att kravet på rätt till den egna kroppen ”inte gäller” för flickor av annorlunda etnicitet.
Vad får S&H detta ifrån? Såväl krav som konventioner gäller. Frågan är hur, var och i vilka steg kampen ska utkämpas.

S&H skriver: ”Antingen sätter vi klackarna i backen och ropar: vi tänker inte ta ett enda steg bakåt, det är framåt som gäller, eller så gör vi halt och lägger ner Jämo och skrotar jämställdhetslagen. Det är bara att välja.”
Men tack och lov behöver vi inte välja mellan så huvudlösa förslag.

I mitt arbete förs diskussionen i varje aktuellt fall. Utgångsläget är att ungen ska bada (eller vad det nu gäller) som alla andra. Men föräldrarna kan vägra, eftersom de bestämmer över sitt barn. Då kan skolan svara att jahapp, här blir det inget idrottsbetyg här nu inte! Detta myndighetsbemötande är korrekt i sig, men har den nackdelen att det orättvist drabbar barnet senare i livet. Därför menar jag att skolledare bör söka andra utvägar. En del familjer accepterar heltäckande simdräkt med långkalsonger, andra föredrar könsseparerade simtider. Det är inte den bästa lösningen, eftersom frågan så att säga är under pågående förhandling. En förhandling som utgår från barnets behov - och barnet har behov av att kunna simma, av att ha en trygg skolgång, och av ett framtida slutbetyg i idrott.

Därför undrar jag vad S&H vill uträtta med tricket klackarna i backen? Om de menar att vi som politiker ska driva ett krav på att minska föräldrars oinskränkta makt över sina barn, kan jag sympatisera med uppfattningen. Men som politisk fråga skulle det kosta mycket mer, än att upprört upprepa FN-konventioner.

fredag, januari 11, 2008

Barbröstat

Äntligen! Bara bröst i badhus. Iallafall i Sundsvall. Och bara om ingen klagar. Men ändå!

Första gången ilsknade jag till när jag var nitton år och jobbade i parkleken. Vid fikat i skuggan slet min nästan lika unge kollega av sig t-shirten med orden ”fan va hett”, satt där sen med svett och grus i porerna. Bredvid honom satt jag i lika äcklig t-shirt. Det var de åren behåar slängdes eller brändes, och att bada utan var självklart. Men jag insåg förstås av mig själv och utan att fundera på det, att gränsen gick vid fikabordet. För att vi tjejer har en kroppskonstitution som tydligen skulle driva en värld till vanvett.

Utvecklingen har därefter tyvärr lämnat bystbefrielsens tid, och idag är jag nästan ensam om bara bröst på stranden. I synnerhet de yngre kvinnorna klär på sig allt mer, och gäller det cancerrisken kan det väl vara klokt med en tröja i solgasset - oavsett kön. Men vem vill simma med en förbannad gummisnodd om överkroppen?

Att man måste vara påklädd i simhallen – om man inte är man - begriper till och med en övervintrad sextioåtta som jag. De minderåriga har numera baddräkt till och med i bastun. Vem har fått dem att vilja det? Det verkar finare, har jag fått höra. Som i FIN FLICKA. Skrämmande.

Vad det gäller badstranden påpekade en bekant att det vore en annan sak om jag var tjugo år och skitsnygg, för ”då kan man ju visa upp sig”. Men barbröstat badande är raka motsatsen till uppvisning. Det handlar om tillfredsställelsen av att glida genom vattnet som den man är. Dummare är jag inte än att jag vet att bröst är erotiska, men det kan hår och händer också vara. Och tänker man på sex, är till och med snöflingorna erotiska. Tänker man inte på sex tror jag man klarar ett besök i simhallen även om KVINNOR finns där med våra bröstvårtor och tånaglar.

Därför gratulerar jag kvinnorna i Sundsvall, hoppas att modet svänger många gånger igen, och att de fina flickorna släpper garden i vattenrutschbanan.

torsdag, januari 10, 2008

Vad kuvade Pär tyckte mera, eller tycktes mena

I en kvällstidningsbilaga hade Pär Ströms avslutning eventuellt varit på sin plats. Men detta skulle föreställa brännpunkten i en välrenommerad konservativ morgontidning, vars prenumerantstock merendels betraktades som läskunniga, och här får grabbhalvan slänga ur sig saker som vore de argument, exempelvis:

”Män påstås vara djur” – vilket en enda person har yttrat i ett bekant teveprogram. Pär använder passivform för att få läsaren att tro att han syftar på en vedertagen jargong i vilken han är väl införstådd.
”En feministisk grundtes är att män konspirerar för att hålla kvinnor nere...” – Nej, de feminismer jag känner till använder inte dylika konspirationsteorier. I synnerhet inte som GRUNDTES, milda makter. Jag tror att Pär menar mäns omedvetna inbördes lojalitet, och tror att han menar att den inte finns, och tror vidare att han menar att kvinnors låga löner och representation är helt slumpartade alternativt nonexistenta.
”...inom ramen för nåogt underligt som de kallar ’patriarkatet’” – Men patriarkat är inte något tillfälligt tillmäle, utan det vedertagna begreppet inom en teoribildning. Dock en som Pär inte förstår utan bara finner underlig, vilket är precis på nivå med Pärs favoritargument: ”Jag har sett många män som... Jag har lyssnat till många upprörande berättelser...” Jag trodde jag slarvsyltade detdär i en tidigare blogg. Men Pär läser inte Politik & poesi, medan jag dessvärre läser SvD med dess två par i Pär; killen vars empiri består i att andra killar talar till honom.

Avslutningsvis vill Pär ha ”sann jämställdhet”, och lurar det inte något unket redan i ordet ”sann”? De flesta politiker av blå-röd kulör brukar nöja sig med jämställdhet. Den som börjar leta efter högre sanning har farligt lätt att halka. Vi som läsare kan bara försöka gissa vad Pär tänker – och varför skulle vi, strängt taget, göra det?
Därför att SvD inte anser det mödan lönt att hitta bättre antifeministiska skribenter. Och därmed ligger de pyrt till. Det vill säga, imorgon får vi som inte riktigt har förstått relativitetsteorin fritt utlopp för hur ”underlig” vi finner den.
Nej, kom igen. Diskutera feminism på dess egen nivå. I vilken annan fråga accepterar SvD sådana dillerier som ”mansgrisar, kvinnogrisar”? Mansgris var ett uttryck som användes på 70-talet och inte var roligt ens då.
Kan vi få ett enda intellektuellt argument, och kan det gå ut på någonting annat än att kvinnor också är taskiga? För det är precis vad en av feminismerna, nämligen likhetsfeminismen, beredvilligt intygat, gång på gång.

onsdag, januari 09, 2008

Gratulerar, de Beauvoir!


Simone de Beauvoir jubilerar och ska med värme hyllas för sin insats. Kan du bara ett enda citat från henne är det förmodligen det viktiga, det ojämförligt viktiga:
Man föds inte till kvinna, man blir det. Glöm det aldrig.
För övrigt betyder de Beauvoirs livsstil mer för mig än hennes tunga böcker. Ett liv i Paris med kaféer, förälskelser, argumentation om allting och möjligheten att förändra världen med sin penna och tankeskärpa... så hade jag velat ha det.
Men vad ska följande mening (ur SvD) föreställa? ”Simone de Beauvoir förklarade krig mot patriarkatet men blev själv offer för en våldsam passion.”
Ska nu vi feminster beskyllas för att vara mot passion också? Är patriarkatet passionerat? Betyder ett motstånd mot offerrollen att man gör anspråk på att stå över livet? Det var ingen vidare födelsedagspresent till en mångbottnad personlighet som de Beauvoir.
Lika njuggt förminskande är de spekulationer som i olika sammanhang återkommer om att Simone ”egentligen” ville ha barn som ”alla kvinnor”, och att hennes förhållanden med unga flickor skulle ”avslöja” henne i det fallet... Tja, det kan ju vara sant, fast inte jag tror på det. Poängen är att ingen av oss vet. Kanske inte ens Simone själv.

Ska du läsa något om henne, välj bort Claudine Monteils De som älskade friheten. Att Monteil kände familjen gör henne inte synsk, och hennes påhittade dialoger och situationer är bara beskäftiga, dessutom skriver hon (eller översätts) illa. Däremot är Åsa Mobergs Simone och jag alldeles utmärkt! Den tar upp vad Simone gör med oss andra. Hur hon påverkar tänkanden och ideal ifråga om levnadssätt, familjeuppfattning, valmöjlighet. Att ha sådant inflytande på sin hundraårsdag, är stort.
Mes félicitations, madame!

Fotot är lånat från Sartre.blogspirit.com

tisdag, januari 08, 2008

Fritt i France!

Den franska regeringen experimenterar med fritt inträde på statens museer. I det landet gillar nämligen borgarna kultur! Fann nyheten hos Röda raketer. Glöm inte att läsa kommentarerna!

Lycka eller loskor?

Tack skönhetsrådet, som inte vill glasa in Sergels torg. Lika lite som demonstranter och musikanter vill det, eller marknadsförsäljare eller ens fastighetsägarna. Inte för att torget är någon skönhetssyn. Men det är en plats för alla.

Jag minns när det var färdigbyggt, med fria talares tribun och klotterplanket upp mot Brunkebergstorg. I den sittvänliga trappan mot Drottninggatan hölls modsen. Utanför dörrarna mot tunnelbanan var det negrer som sålde knark (jo, man sa så på den tiden). Någon vacker plats var det inte, men Ulf Lundell har i en rapp poetisk bild skildrat hur loskor och duvskit yr över de svartvita plattorna.

Stället hade omedelbar dragningskraft. I det rivna Klara, i den brutalt omdanade staden, skapade 08-or utan hemortsrätt sin egen mötesplats, grinig och uppkäftig som vi själva. Den ska inte in bakom glas och ram, vi behöver inga fler misstag av hysterisk sanering. Pamparna får ståkuk lika hög och bländande som pinnen i fontänen när de gläfser om att ”sätta Stockholm på kartan” – men snart är kartan och så Plattan de enda ställen där denna identitetslösa stad existerar.

ur Olle Adolphsons Lyckodrömsvals:
”Kom lapplisa, kasta blocket min syster, och dansa med gasande förstadsbilister
från Järva och Märsta, från Rågsved och Farsta, från Tyresö, Boo och Trångsund!
Och kom ni med, alla nedlagda bönder och bortlagda jobbare, dansa och glöm
att vi släpas omkring och blir fösta som boskap i lyckoplanerarnas dröm
...”

måndag, januari 07, 2008

Moralkaka

Fick mess från en väninna sent igår kväll:
"Såg KÖER MED KRAVALLSTAKET hela vägen ml NK och Östermalmst. REAN börjar. HAR folk inga LIV? Har iofs inte ja heller. Men ja har inte et liv på et mer MORALIST HÖGSTÅENDE sätt."

Moralism kan ha sina poänger...