Paulo Freire hundra år! Den store latinamerikanske pedagogen, kristen socialist, dog 1997, men hans teorier och framför allt praktiker lever, det blev tydligt under ett panelseminarium som Mångkulturellt centrum förtjänstfullt erbjöd.
Under det sena 70talet hade vi Freires De
förtrycktas pedagogik som kurslitteratur på Lärarhögskolan. Medvetandegörande! Lära i och av sitt
sammanhang! Att en metod för vuxna analfabeter inte var direkt omsättningsbar med
förortsungar upptäckte vi så småningom. Men tanken… det var någonting med
själva idén om att möta och bekräfta, se och förklara… och ikväll förstår jag
att den tanken hållits levande i synnerhet inom folkhögskolor och bildningsförbund samt i förortens självorganisering.
Vid ett besök i Sverige blev Freire djupt imponerad just av bildningsverksamheten som till och med fick stöd av det allmänna! – men han ansåg att vi inte
använde möjligheterna fullt ut.
Idag riskerar Sverige att få en regering
som minskar stödet till folkbildningen. Det är lätt att se varför. En pedagogik
som iståndsätter de förtryckta att förstå hela sammanhanget, det är inget som
de nationalkonservativa önskar.
- Medvetandegörande, conscientizacão, kritiskt
medvetande, är ett kärnbegrepp inom Freires pedagogik och står för ett ”medvetenhetsskapande
som leder till handling”, som en i panelen förklarar det. Lärarna på
Lärarhögskolan kunde själva inte förklara och sa att det var oöversättligt,
förmodligen därför att de inte kunde föreställa sig medvetande som agent, inte kunde
ta in detdär mellanledet -som-leder-till- och så handling på det! Det
blev för mycket för hyggliga uppsaliensare som med goda resultat lotsat
akademikerbarn igenom grundskolan.
Medvetandeskapandets kedja förklaras idag av
att se – benämna – sätta i relation till det samhälleliga sammanhanget –
förstå – handla.
Andra viktiga ståndpunkter hos Freire är
- att deltagarna är subjekt och att också
läraren lär genom dialogen som förs
- att ett ständigt samspel sker mellan
individ och omvärld, och att den kontext som finns också erkänns, vilket gör
situationen mindre alienerande
- att ingen neutral undervisning finns; du
måste antingen ta kampen mot förtrycket eller gå med på det
Visst finns kritik att rikta mot Freire.
Han har en alltigenom västerländsk kanon av tänkande män, och han tar inte upp
något om kvinnliga arbetares erfarenheter. En av hans mest värdefulla slutsatser
är ändå: solidariteten måste vara praktisk! Det räcker inte att åka ut
till verkstan, förorten, flyktinglägret eller bruksorten och bara prata med folk
På 2020-talet är orättvisor och exkludering
mycket starkare i Sverige än på 1970-talet, så Freire är mer aktuell än någonsin.
Men då väcks samtidigt frågan i dagens panel: Hur ska sådana metoder kunna
användas i en grundskola som är uppbunden av kursplanekrav, mätning,
dokumentation och betygssättning på små barn? Stämningen i panelen och i salen
fördystras. När de förtrycktas pedagogik verkligen behövs hindras den, inte som
på Freires tid av godsägare och kravallpolis, utan av vårt lands mer förfinade sätt
att klistra in ungarna i exceltabeller och anmäla till Skolinspektionen om tio
minuter matematik gått åt till att exempelvis lägga moraliska aspekter på
skattesatser.
Freire ville inte vara guru, han ville att
vi skulle göra, handla, använda. Men i den betryckta stund som uppstår är det
gott att en i publiken kommer med ett Freirecitat: Var och en av oss kan ta ett
pedagogiskt ansvar i de situationer där vi befinner oss.
Kanske var det var vi gjorde, då när vi gick ut som nyexaminerade så kallade progressiva pedagoger.
