söndag, juli 09, 2017

Aldrig mer Almedalen?



Almedalen är över för i år. Sällan har en vecka känts så lång med sina mer eller mindre nödvändiga politiska utspel. Media gjorde som vanligt sitt bästa att göra någon sorts tipstolva av det – om A säger B, kommer då C att samarbeta med D så att det påverka regeringsbildningen? När hela skiten i år endast handlade om en sak: Varför tillåts nazister medverka?
Det beryktade minglet då? Både media och privattyckare tjatar på om drinkar och småprat som om det vore en nationalangelägenhet - men även om det är lite onödigt att näringslivet smörjer in sig hos ännu fler publiker så angår småpratet faktiskt bara dem som är där.

Var fascisterna befinner sig angår däremot oss alla. Åkesson höll ett tal om den korporativistiska nationen. Den tänkta gemenskap där alla tänker ”svenskt” och ingen tänker klass (utom de rika förstås, de kan fortsätta tänka klass när de fattiga passiviserats). Om eller när Sverigedemokraterna kommer till makten (när, Kinberg-Batra?) kommer organisering på klassmässig grund att förbjudas. Det underlät Åkesson att säga, men själva meningen med hans Sverige liksom med Hitlers Tyskland är att alla är nöjda. De som i klassfrustrerad perversion inte är nöjda med enhetslösningarna som går ut över mångfalden, måste ges andra uppgifter.

Var nazisterna befinner sig angår också oss alla, och efter årets Almedalsskiva verkar det vara fler som förstått att nazister inte har något att göra i demokratiska sammanhang. Att de inte tänker låta sig påverkas, att de inte är där för att föra dialog, att de är kriminella och att de är stolta över att rätta sig efter helt andra värdeskalor än dem vi kan ha som minsta gemensamma nämnare i en borgerlig demokrati.
     Frågan är hur de någonsin kom så långt som att vara på plats utan att mötas av avsky. Somliga lägger skulden på myndigheternas naivitet, andra på strömningar av fascism inom poliskåren, åter andra skyller på klicktokiga media, och alla förklaringarna har sitt värde. Samtidigt får vi inte glömma att såväl nazism som rasism bortdefinierades efter andra världskriget.
    
När lägren befriades och plågan för vittnena var som mest akut fanns två val att göra. Antingen se det som det var: detta är den europeiska bristen på civilisation dragen till sin spets, på detta har vi byggt våra imperier.
     Eller buteljera det som skett under etiketten De Andras Oförklarliga Ondska som Aldrig kommer tillbaka.
     Vi vet alla vilken slutsatsen var. Vi vet att en övervintring har skett. Vi ser uppvaknandet idag. Läs gärna Vera Oredsson som sedan 1938 har hållit på sin rätt.