Under år 2022 läste jag 146 böcker. Det tråkiga är att nästan hälften av dem fått beteckningen d för dålig. Vilket delvis men inte helt är ett subjektivt omdöme. Det blir svårare allt eftersom åren går att hitta intressant och rolig läsning – så mycket är ju läst. Även om jag gärna läsere om gammalt som jag har glädje av. Till exempel Strandberg Bergmark Elfgrens Cirkel-trilogi som är suverän. Men under året fann jag en för mig ny fantastiktrilogi, Grossmans om The Magician. Tänk dig själv om du som vuxen upptäckt att barndomens längtan till Narnia skulle besannas! Det, och en hel del därtill, är vad Magicians handlar om.
Årets bästa roman? Omläsning av Jane
Austen. Eller Kirsten Thorup på danska. Jag läste hennes Jonna-tetralogi i
översättning när den var ny, nu är det som att få lite av 70-talet tillbaka.
Thorup skriver så rasande bra så det gör liksom ingenting att vi i böckerna
möter ganska tråkiga och delvis osympatiska personer. Gång på gång frågade jag
mig hur hon lyckas skriva intressant om så ointressanta människor? En mer udda
roman var Leila Slimanis Ett annat land, om ett en familj i 1950-talets
Marocko. Inte heller här har vi att göra med särskilt trevliga människor, men
de lever också under rätt otrevliga villkor.
Bästa facklitteratur? Peter Englunds Onda nätters
drömmar, där vi följer ett antal människors dokumenterade upplevelser under
november 1942. Under den perioden kom krigets vändpunkt – men det visste ju
inte de! De kommer nära, om än geografiskt spridda över världen, de väcker
rädsla och hopp och inte minst förståelse. Boken kommer att bli en klassiker.
Mindre omtalad men lika stark är Harald Jähners Vargatider, om Tyskland från
fredsslutet och tio år framåt. Vardagsliv, ekonomi, underhållning. Ett långsamt
hopp om framåtskridande och ett mödosamt förträngande eller hanterande av det
som varit.
Det finns flera böcker utgivna som ur olika
vinklar behandlar dramat inom Knutbysekten, inte endast mordet på Fossmos
hustru(r) utan den följande tiden av upptrappad misshandel i kretsen runt
Waldau. I Knutby inifrån berättar fd pastor Gembäck själv om den brutalisering
och radikalisering han var delaktig i, och i Knutbyflickan av Linnea Kuling tar
vi del av det som kanske är svårast att smälta; hur barnen i den innersta
kretsen av sekten formades och vad de underkastade sig i tron att det var
riktigt. Det må låta som sensationsmakeri, men att försöka förstå
sektmentalitet och hur den kopplar greppet om sina medlemmar kan vara viktigt.
Knutby var en trång krets, men mekanismen i den slutna gruppens påverkan har en del att göra med fascismens framväxt, så som den skildras i Gellert Tamas´Den avgörande striden och David Baas´Segra eller dö. I alla sekter finns in- och utdefinieringen av människor, faktaresistens och beroendet av tillhörighet – och dem kan politiken begagna sig av, bygga strategier på, och växa av.
