Valdag för 35 år sedan. Poetisk berättelse.

910915

Ett riksdagsval då Vänsterpartiet tappade stort, Miljöpartiet åkte ur riksdagen medan Ny Demokrati kom in, och en invandrarfientlig folkomröstning ägde rum

Jag var glad på morgonen

den morgonen

när det var dags igen

som så många år förut

dags igen, en dag till

som så många år förut

ganska glad

 

Fridfullt och hyfsat

även vädret

Killarna körde förbi,

en minibuss med fanor, mackor, mikar, verktyg

gled runt rondellen med visst eftertryck

killarna vinkade

jag var ganska glad.

De var på väg till Acke

för att hjälpa honom sjukhusrösta

men det visste jag inte

då

på morgonen

 

Skolgård i morgonsol

flaggan hissad

så jag vägrade

höra på några dumheter.

Ian har ett knivskarpt intellekt,

sa en kvinna helt förutan det.

Nej Ian

hans proselyter

deras dumheter

avfärdades

av mitt knivskarpa intellekt

Deltagande med miljöpartisten,

inget ont gjort,

stod där under flaggan

till ingen nytta

 

När jag var liten

gick mina föräldrar och röstade

lite finklädda

När jag såg dem från fönstret

såg de ut som

Medborgare.

En vacker söndag med flaggan i topp

Mest dramatiskt

den morgonen

att se pensionärerna

lite finklädda

ta sej uppför skoltrappan

 

Där kom en liten man

ganska allmän man

medborgare i rock och hatt.

Han sa,

Är inte Acke här?

Acke brukar vara här

när jag går och röstar.

Han var besviken

för på valsöndagen

ska ju Acke stå på plats

som så många år förut

Han var besviken

och ensam

och kände sej dum när han förstod

 

att tjugofyra valdistrikt

fördelade på fjorton skolor

fördelade på fyra tretimmarspass

fördelade på tjogtalet kamrater

inte nödvändigtvis placerar Acke just här

när en allmän man i rock och hatt

ska rösta i allmänna val.

 

Känner du Acke?

Ganska väl, ja.

Men han måste vara gammal,

gick det upp för mannen

Han kanske är död?

Nej inte död

bara gammal.

Inte talade jag om

att Acke, inlagd på strålbehandling

inte alls står på plats

Inte talade jag om sorg och död

denna rasande vackra söndag

inte heller om att Acke

inte ens kunde rösta själv

för det visste jag ännu inte.

Det var fortfarande morgon

och vi talade inte

om strålar och knivar,

använde våra intellekt på så vis

Det verkade rimligt

 

Acke är bra han

en bra kompis,

sa mannen

och det var rätt

Acke var kvinnosaksman

långt innan kvinnorna hunnit ifrån kaffekoket

Acke lämnade plats för ungdomen

långt efter det att ungdomar

helt kommit att saknas bland kamraterna.

Ledare, aldrig framhävande sig själv

allmänt respekterad

allmänt vald

före pensioneringen

 

Vi jobbade ihop

sa mannen

Det var på fyrtiotalet.

Han var ju metallare han, smed,

jag var röris

men det gick bra

jobba ihop, det var kul.

Kör han med sitt ekens-snack fortfarande?

Kunde snacka, Acke

jag kallade honom Söderamrisen

han kallade mej Lappjävel

jag är från Sollentuna

Ja det var på skämt

vi skämtade sådär ser du

Det var kul

det var på fyrtiotalet.

 

Tänker ofta på det

sa mannen,

man är ju inte med längre

som på fyrtiotalet

Tänker tillbaka gör man

det var kul

Sa jag, vi jobbade ihop

Acke och jag

facket och politiken

och allt

Det var dom åren det

det var kul

Vet du, han hör illa Acke

enda felet på karln

bullrade väl för mycket omkring

 

Det vet jag.

Min morfar

på sextiotalet

i fullmäktigesalen

satt och väste åt Acke, alltmer irriterad

och Acke ropade VAA?

och morfar morrade Skaffa hörlur!

och Acke ropade VADÅ?

h-ö-r-lur

VARFÖR DÅ?

Som jag kan slå dej med!

röt morfar

i fullmäktigesalen.

Det var kul ibland

ännu på sextiotalet

 

Mormor var aldrig medlem

i Partiet,

Kommunisterna,

som hon viskade

ifall grannarna skulle höra

en smula skamsen

över att rätt var rätt.

Familjen var

på kommunisters vis

så kunniga och högljudda.

Första valsöndagen sedan morfar dött

gick hon ensam och röstade

det var trist

men sedan ringde kamraterna,

Partiet,

bjöd på soppa i lokalen

som så många år förut.

Det fanns en värme

sa mormor

En värme

Man hör till

hos Kommunisterna

 

Mannen i rock och hatt

hörde ingenstans till

och hade inte blivit kallad lappjävel

och hade inte haft kul

sedan fyrtiotalet.

Han var besviken

och kände sej dum när han förstod

att han var ensam.

Man ska ju iallafall rösta

sa han

Har inte varit med på länge nu

men alltid röstat på Acke

Vi jobbade ihop

Fast han är visst inte heller med

nu längre

 

Vi har många andra bra kamrater

sa jag.

Vet jag väl

enda partiet

bara bra folk här,

Kommunisterna.

Klart som fan jag ska rösta

Men det var något särskilt

domdär åren

 

Han gick in

medborgare med rösträtt i allmänna val

en strålande vacker söndag

då han skulle rösta på Kommunisterna

som inte finns

och på Acke

som var på sjukhus.

Acke hörde till

men hörde inte

och jag var en kommunist som inget hörde

om Ian

och allt det flaggblåa

 

Det var morgon långt in på eftermiddagen

och jag hann tänka,

Tänk om de har rätt

om vi inget annat har

än dom där åren

och respekten

Tänk om vi saknar vision om

en ny framtid

en ny marknad

en ny demokrati – nej

 

Tänk om vi stannat

hann jag tänka

innan en latino kom med sina barn

Tystlåtet artig, tog valsedlar av alla,

men viskade,

Jag röstar på er!

 

Inte ekens-kis eller lappjävel

men svartskalle

Där är vår rörelse

internationalismen

öppningen i svart och rött

Morgon dygnet runt!

hann jag tänka

 

en rasande vacker söndag

strålande vacker

ett strålande ras

 

Kräftgång på teveskärmen

liksom i Ackes kropp på sjukhuset

liksom för förnuftet

intellektet

avskuret med kniv

från det blågula land som vi älskat

och ville dela

också de här åren

som inte är så kul

som på åttiotalet

 

Ur Möjligt land, 2001

Rösta bort fascismen, det är ännu möjligt

Framåt vår-sommar 2023 skickade jag ut upprop om en antifascistisk motkraft. På bara några månader hade nya Tidö-regeringen brakat loss med förändringar som borde drivit oss ut på gatorna i protest. Men tystnaden låg tung över landet. Det var som att vi stannat upp, kanske i chocken över att Tidö gjorde just vad de sagt att de skulle göra.

Jag mejlade vänstermedia, fackförbund, samfund, kulturföreningar, immigrantföreningar, frivilliga hjälporganisationer, studieförbund, forskargrupperingar, enskilda journalister och kulturpersoner. Jag fick två svar: tidningen Syre ville ha en artikel, någon förening svarade att de redan var igång.

Naturligtvis var det många som var igång. Det var också en del av min poäng med texten. Vi måste dela det som görs! Utdrag ur mejlet: Insatserna som görs ”är lokalt och på eget initiativ, vilket är alldeles utmärkt, bortsett från att andra inte får reda på det. Media är inte intresserade av något annat än SDs agenda. Ett skäl till bristen på protester är att humanism framstår som udda. Då behöver vi bättre än någonsin tryggheten i att vara flera!”

En annan poäng i min text var att misstro är ett bärande element i fascismen. Detta faktum har nu förstärkts under tre år med Tidö. Människor i Sverige har visserligen, statistiskt sett, en stark tilltro till varandra och sina myndigheter, men misstron ser ut att öka. Utdrag ur mejlet: ”När institutionerna förefaller skumma, när medmänniskorna verkar vara ute efter fördelar som jag skulle ha haft, när brottslingar ser ut att leva gott men mormor inte får vad hon behöver, då stärks det auktoritära, inåtvända, bestraffande styret. Ett styre vars illusion av ordning och gott uppförande döljer det våld som krävs för att hålla somliga människor borta.”

Detta att visa tillit är idag något av en liten motståndshandling i sig.  

Mina mejl och mina upprepade blogginlägg gjorde ingen nytta. Inget konstigt med det! En ensam individ kan inte bygga rörelse (utom Greta, signe henne!), därför vädjade jag till mottagarna att använda sin plattform för att samla en bred, antifascistisk motkraft. Någon sådan kom inte till stånd. Jag vill verkligen betona att många gör bra saker! Men det sker var för sig, Den kritiska massan saknas.

Ett folk som går till val utgör, milt talat, kritisk massa. Låt nu se att det blir av! Var en av dem som röstar bort Tidö, var en av dem som röstar för humanism och solidaritet. Rösta Vänster.

Rädda demokratin - vad tycker riksdagspartierna?

Fjärde juli. En gång i tiden dagen för stora anti-imperialistiska demonstrationer. Idag är detta glömt. Nej då, det har varit demonstration i solidaritet med Palestina, och det är mycket bra. Men USA med sin vettvilling till president är idag vår partner i militäralliansen.

Demokratin får större och större brister över hela världen. Inte bara USA sysslar med nedmontering av mänskliga och samhälleliga rättigheter. Också vår egen rasistregering är inne på den vägen.

Organisationen Civil Rights Defenders lämnade 25 förslag för stärkt demokrati till våra riksdagspartier. Hur deras svar fördelar sig är intressant att veta, och det kan du läsa här:

https://crd.org/sv/25-forslag-for-demokratin-sa-svarade-partierna/

Stöd Civil Rights Defenders, eller hitta på något ännu bättre sätt att rädda demokratin!

Midsommarbesluten - rättsosäkerhet, otrygghet, människoförakt

Det blir allt svårare att leva i Sverige. För sjuka och arbetslösa iallafall. För miljardärer går det däremot allt lättare. Men om vi ser till människor med ursprung i andra länder blir det i det närmaste omöjligt.

Vi gläder oss åt Midsommar, en urgammal nordisk högtid som för några av oss är den viktigaste på året. Att komma med dåliga nyheter till jul betraktas allmänt som dålig smak. "Luciabeslutet" stod under många år för när S & M försämrade asylpolitiken (1989). Nu har vi fått Midsommarbesluten, men de beskrivs i media endast med ”riksdagen beslutade i en omröstning att…”

Tre Tidö-förslag har röstats igenom, tre förslag som medför stora förändringar i den svenska migrationspolitiken:

- permanenta uppehållstillstånd ska på sikt upphöra

- människor med ursprung i annat land måste uppvisa god vandel (infödda får bete sig som de vill)

- människor på flykt ska anges till myndigheterna

I stort sett samtliga remissinstanser och inom området kunniga experter har kritiserat förslagen för att vara rättsosäkra. Föreningar och frivilliga och vi som kallas vanliga människor har protesterat mot att förändringarna minskar den nödvändiga tilliten i samhället och förstör människors möjlighet att leva i trygghet. Skyddet för mänskliga rättigheter gäller inte längre alla.

Ett annat ohemult förslag, det om fängelsestraff för 13-åringar drogs tillbaka. Regeringen tänker återkomma med ett förslag som gäller 14-åringarna istället. Och vissa yrkesgrupper, däribland skolpersonal, undantogs från angiverilagen.

Regeringen backade, om också bara en smula. Varför? – Jo, tack vare protesterna från civilsamhället. ”Vanliga människor” stod inte ut med tanken på barn i fängelse. Samvetsgranna yrkesutövare stod utanför riksdagshuset och skrek ”vi anger inte!” Det gjorde hela skillnaden!

Utan engagemang stannar Sverige. Utan engagemang låser vi in oss i en bunker av människoförakt. Regeringen kallar oss ofta för extremister – men det vi verkar för är rättssäkerheten och likheten inför lagen. Begrepp som för ettpar år sedan inte var extrema, utan norm.

Protester lönar sig. Engagemang ger mod att uthärda. Gemensamt arbete skapar tillit istället för förakt. Detta sammantaget kan kallas en antifascistisk motkraft.

- - -

Fakta till texten har hämtats från Civil Rights Defenders. De välkomnar fler som säger ifrån genom Backa Demokratin.  Gå med här. 

Nationalistiska övertagande-dagen

I flera år – från en artikel jag fick införd i  Invandrare och Minoriteter (-04) och framåt – bloggade jag återkommande om nationaldagsfirandet och hur det kom sig att denna dag gjordes till helgdag. Det verkar som om jag är den enda som ännu kommer ihåg den triviala smörja till utredning som det nationalistiska projektet vilade på.

Här några citat från Politik och poesi i detta ämne:

”Krampartade påbud om identitet och stolthet hör hemma i helt andra ideologier än dem som de stora partierna säger sig företräda.” (-09) Det här var innan partierna stod för sin nationalism, vilket framkommer också i detta citat: ”De som försvarar nationaldagen gör det med det bakvända motivet att den inte alls behöver vara nationalistisk! Men den heter som den heter, och det tog knappt en kvart efter beslutet att göra den till helg innan extremisterna marscherade, med all rätt stolta! Det var de som drev opinionen så långt att de fick sin egen dag tillslut.”(-10) Sverigedemokraterna var ett försumbart parti på den tiden nationalhelgdagen trummades igenom, och ändå..: ”Partiet som påstår sig vara tystade och utstötta fick sin egen helgdag innan de ens var i närheten av en maktposition, fick den därför att de maktbärande partierna tyckte att svenskhet och stolthet var en bra kombination.” (-11) Året därpå återgav jag ett samtal jag överhörde mellan några gymnasister som kom ihåg hur dagen varit förr: ”- Det var så roligt på skolan den dagen, vi fick en massa priser och sluta till lunch.  - Vi samlade in pengar som skulle skickas till Röda Korset på nationaldagen! - Nu blir det ju inget festligt. Det är ju bara som en tråkig söndag. - Dom enda som firar är väl dom som tycker det är überstort att vara svensk... - Jag fattar inte varför vi inte kunde fira som vanligt. Nu har det blivit typ creepy!” Firat hade man alltså gjort! ”Vad vi hade var en trevlig flaggdag när vi stod på idrottsplatser och skolor och sjöng för Sverige. Vad vi fick var en nationell helg istället för en kristen, eftersom riksdagens majoritet ville att vi skulle vara lika stolta över vårt land som alla andra. Alltså, en dag då man skulle vara stolt över att Sverige gör som alla andra, eller stolt över att nationalisterna fick avgöra vad som var viktigt?” (-21) ”När nationaldagen inrättades som helg var ett av skälen till det att svenskarna behövde en särskild dag att vara stolta över sig själva och landet. Märk väl – inte glada och tacksamma. Stolta. Men vilken anledning finns att vara stolt över var föräldrarna födde en, eller över en natur som skapades ur istiden och klimatväxlingarna?” (-13) ”Enligt utredaren hade vi inte ’fått’ vara stolta över svenskheten (oklart vilket hindret var) fast vi hade så mycket att stoltsera med (här fanns en liten uppräkning). Detta var en socialdemokrats ord. Nationalism finns inom alla partier.” (-20)

Det var nationalism rakt igenom. Endast V och MP röstade emot, och det var inte självklart. För Vänsterpartiets del var det mest väsentliga den arbetstidsförlängning som förslaget innebar. Nationalismen tog ingen riktigt på allvar på den tiden. Denna giftiga men förförande ideologi har lett till mer omotiverat mördande och godtyckligt avhumaniserande än de flesta andra emotioner-förklädda-till-tanke. Ändå tog man den inte på allvar, och jag skrev om den i över tjugo år och togs heller inte på allvar.

Kriget som gjort slut på alla krig, trodde man 1918. Aldrig mer! utropade man 1945. Och i början på 2000-talet trodde att det gällde något kosmetiskt, bara en röd dag i almanackan… Inte förrän idag, när SD (nästan) regerar, ser jag för första gången på 20 år reaktioner och ifrågasättanden. Det är bra.

Det är bra sent.

I stolthet och gemenskap

På 1 Maj gick många demonstrationer i stolthet och gemenskap på olika platser i Sverige, dock inte i Hedemora. Men dagen efter firar vår lilla stad Sotarens dag med internationella gäster ur sotarskrået!

Tyskland, Estland, Danmark med flera medverkar med sotare, utöver de svenska. Till fioltonerna av Gärdebylåten paraderar de i stolthet och gemenskap längs Åsgatan, proffsigt svartklädda och med branschens fanor. Godis delas ut till barnen, och regnbågsfärgade rökfacklor får oss att hosta.

Varför nu detta? Dels för att det är roligt. Dels för att betona skorstensfejarmästarnas viktiga insats. Ett svårt och riskfyllt arbete utför de ”för att folk ska kunna helt enkelt bo i trygghet” som någon sa. Men varför i just vår lilla stad? Därför att här finns Sveriges enda sotarmuseum!

I småstäder händer inte så mycket, så det var många människor som kantade gatorna för att titta. En sotarparad är en stor grej. Den sprider lite av det vi så väl behöver i dessa otrygga tider – stolthet och gemenskap.

En dag känns det lite bättre...

1 Maj, arbetarrörelsens internationella helgdag, är viktig. Det har framgått inte minst av en del avundsjuka högertokar i soc-medier. Även vanlig borgarmedia (som man numera inte får säga?) gillar också att påpeka att det minsann inte är så många gamla socialdemokrater ute och går.

Därför är det bra att Vänstern finns, och visar att det är dags att byta regering. Det lär ska ha varit 30 000 i Stockholm. Så många kan vi inte ståta med i denna landsända, men cirka 50 pers i Sandviken syns och hörs rätt bra när vi tågar nedför Hyttgatan och sjunger Internationalen.

Rakt igenom det Erskine-ritade bostadsområdet går vi, och i det härliga vädret är det många barnfamiljer ute och tittar och vinkar. En hel del ungar passar på att följa med, när det nu händer något hemma på deras gård.

Vi har levande musik på trumma, sax och fiol. Vi har tal både om situationen i Palestina och om kollektivtrafiken i Österfärnebo och Ockelbo. Det blir diktläsning av brukets författare Karin Nilsson. Och naturligtvis får vi ett utmärkt tal av riksdagsledamoten från länet, Samuel Gonzales Westling, om det aktuella kritiska läget och behovet av maktskifte för ett rättvisare Sverige. 

Varje år känns det lite bättre en dag. Den dagen är Första Maj.