söndag, maj 01, 2022

Hälsning från orten på 1 Maj

 

Nog har vi väntat på att få demonstrera, det märktes i ett mestadels soligt Stockholm där Vänstern samlade omkring 25000 pers på ett tåg som inte bara gick mellan utan sträckte sig mellan Medborgarplatsen och Kungsträdgården. 


Detta var ett starkt, sant plakat. Det är när människor är hoppfulla som tryggheten växer - och när tryggheten är stark är det lättare att känna hopp. Bristen på framtidshopp är det sorgligaste och den värsta riskfaktorn i miljonförorterna. Ett av de starkaste talen kom från den unga kvinna som berättade hur man i förorten sörjer sina döda, försöker stötta familjer och varandra, försöker bygga hopp nedifrån än en gång, trots att man känner sig oönskad av majoritetssamhället. 

En stark och vacker 1 Maj, årets största högtid!

torsdag, januari 13, 2022

När S-regeringen kastar pengar omrking sig har de fattiga knappt nån el

Först trodde man inte det var sant. Regeringen tänker ge bort pengar till privatpersoner! Kommuner och regioner har gått på knäna i flera år, barnfattigdomen ökar, en pandemi pågår vilket skulle motivera slopade karens- och sjukavdrag, företagarna behöver pengar för att kunna behålla personal – och regeringen beslutar ge bort pengar till privatpersoner som köpt för mycket av en begärlig vara, nämligen elenergi. 

När fattiga människor behöver ekonomiskt bistånd går de till socialtjänsten. Som då i första hand säger: Sälj bilen, eller Byt till billigare boende.

Välbeställda villaägare går av den orsaken inte till socialen. De vill inte riskera att bli av med sommarstället, båten, ena bilen eller så. Därför klagar de hos regeringen. Att klaga står förstås envar medborgare fritt, de utförsäkrade har klagat i åratal – det är därför det som nu inträffat är otänkbart. Vi har en socialdemokratisk regering som kunde varit hur högerledd som helst: ty den struntar i de fattiga och ger, utan att att alls verka inse det skamliga, pengar åt de rika så att de kan betala för sig. 

När räntorna går upp, får vi då regeringens pengar för att betala nya bilen? Eller ska bostadsbidraget framöver gå till dem som har vräkigaste boendet? 

Dessutom ser det ut som att regeringen ger högern rätt, liksom ber om förlåtelse för att de tagit för mycket betalt för elen – vilket de inte har gjort! Elpriserna hanteras av Marknaden, det vill säga energibolagens vinstkrav. Ett system som de borgerliga tycker är förträffligt, men inte vill betala för. Och då ställer Socialdemokraterna upp!

Det går mycket väl att tänka sig en statligt reglerad energianvändning och -prissättning, men det vill de borgerliga, dit vi nu måste räkna S, inte ha. De vill ha statens pengar – utan att staten ansvarar eller beslutar. Bara går efter och tröstar medelklassen.

Det hastiga beslutet om pengaregnet har tycke av panikåtgärd, och var i förväg så oföreställbart att det nu inte går att säga om det är mest grymt eller mest pinsamt. Skamligt är dock ett ord som täcker in bådadera.

lördag, januari 01, 2022

Dags igen: Läsupplevelser under gångna året

 Den största litterära händelsen under förra året var förstås att Helena Duroj gav ut sin första roman, Hundra år av hemlängtan. Publicering är en stor, känslig och kostsam process under vilken författaren är fullständigt ensam med sina hundratals sidor av väl övervägda ord och skiljetecken. Blir det en hållbar helhet? Ja, Hundra år av hemlängtan är underbar läsning och det är sorgligt att den inte uppmärksammats alls. Ett ord läsarna har gemensamt är ”närhet”; den som läser boken tycker sig vara där, i byn och huset, i de människornas värld.  

     En vän och kamrat som också publicerat under året är Ali Esbati. Man kan fly ifrån en galning… är en sann, otäck och sorglig berättelse om massmorden på Utöya och vad som sedan hände. Samhället valde att bortse från det reella fascistiska hotet, att transformera det till formlös, galen ondska. Kan vi inte se politik ens när den skjuter ihjäl oss har vi mycket att oroa oss för.

     Katastrof och politik som dödar finns också känsligt beskrivet i Jasim Selimovics Sarajevo. I självupplevd romanform får vi en smärtsam inblick i hur psyket fungerar under belägring, hunger och konstant hot. Tungt men klargörande.  

Vi går över till udda böcker. En av dem var Joakim Landahls Stad på låtsas, en bok om Norra Latins berömda eller beryktade sommarhem, pojkstaden, där ”kamratuppfostran” och tuffa lekar ansågs dana manliga karaktärer. Det är inte fascism, inte riktigt. Det är inte pedofili , faktiskt inte. Det är bara väldigt, väldigt besynnerligt. När jag själv gick i Norra Latin var pojkstaden sedan länge omgjord till vanligt seglarläger, och den evige kurator Bruce bemödade sig med karaktäristisk frenesi att locka dit vid dethär laget ointresserade ungdomar.

     Två udda böcker som hör hemma i fantastik-genren är Erin Morgensterns Night circus och Starless sea. Också vana besökare i fantastiska världar häpnar och hänförs av Morgensterns tätt sammanhållna atmosfär av estetik och melodram.  

Något som intresserar mig ofantligt förutom litteratur är hus. Helt enkelt: hus. Varför de står där de står och ser ut som de gör, hur de påverkar sina boende. (Ja, hela Hundra år av hemlängtan har ett hus som huvudperson!) Henrik Berggren har skrivit New York, om stadens historia. Även om man som jag bara varit där en vecka för tjugo år sedan är det lätt och fascinerande att följa med i megastadens utveckling, vad som byggdes och varför och vad som sas och skrevs om det.

     Stockholm är en stad om vilken mycket sägs på ren slentrian. Som att det skulle vara ”världens vackraste huvudstad” eller tvärtom fult för att ”allting är rivet”. Att inget av detta stämmer kan man förvissa sig om genom Fredric Bedoires Stockholms byggnader. Foto för foto går Bedoire igenom stadsdel för stadsdel, gata för gata, hus för hus. Här berättas om arkitektens syfte (många byggdetaljer att hoppa över), hur syftet genomförts och vad som är värt att se närmare på. Plötsligt fick jag lust att åka till Stockholm för att gå och titta på hus som jag sett hundra gånger, men aldrig riktigt sett.

Nå, läser jag aldrig vanliga romaner? Inte så gärna, men visst nämnde jag väl Hundra år av hemlängtan!

     Vidare har vi Delia Owens Crawdads. Detta var mitt första försök med ljudbok, i översättning. Fina naturskildringar, men platt. Det gav bara precis så mycket att jag ville läsa boken i original, och upptäckte då att den är nästan lika bra som reklamen sagt. Naturskildringen är enastående, personskildringen hygglig.

     Sen under året, inspirerad av netflix-serien Borgen, upptäckte jag Hanne Vibeke Holsts  magttrilogien. Kronprinsessen och Kongemordet är avklarade, nu väntar jag på att få Dronningeofret som fjärrlån så jag kan fortsätta fördjupa mig i kvinnoöden inom fiktiv men autentisk dansk politik.

     Gott nytt år!

söndag, november 07, 2021

Leve Rinkeby, ett halvsekel av början

Rinkeby, världens by… 50-årsjubileum, det är stort det. I femtio år har Rinkeby stått som exempel på miljonprogrammet, förorten. Ett halvsekel som modernismens sista utpost!

Detta firas i traditionell stil – självklart har förorten tradition! – med sång och dans från en scen på torget. För länge sedan var det Rinkebyfestivalen, en dygnetrunt-orgie som samlade folk från hela stan. Den finns inte längre. Det gör inte heller posten, arbetsförmedlingen och stadsdelsförvaltningen. Så mycket har berövats orten, och det märks. Fattigdomen, kriminaliteten och hopplösheten har ökat.

Men idag är det jubileum med svenska flaggor, ansiktsmålning, bullar… allting på torget. Torget har alltid varit dit man går när det är något. Där festar man, där handlar man, där demonstrerar man. Det är på torget det rör sig. Behöver du få tag i någon i Rinkeby går du till torget; förr eller senare ses ni.

Pratar med en av frivilligaktivisterna på träffpunkten, den som förut var restaurang Anadolu där poesitävlingarna hölls. Först tycker jag det är tråkigt att Anadolu är borta. Sedan inser jag att det är själva tecknet på en ort med historia: ”allting är före detta något” sa en inflyttad om Hedemora, som har över 600 år att jubilera. Nu börjar saker bli före detta något också i Rinkeby. Det är när tiden går, som minnena växer.  

Som sagt: pratar med en av frivilligaktivisterna. Pratar om vågorna, befolkningsvågorna. Först kom svenskar och finnar, klafsade i lervälling på nybyggena. Sedan kom gästarbetare från Jugoslavien, Turkiet, Grekland. Sedan kom flyktingarna från Kurdistan, Chile och Eritrea, sedan Bosnien, sedan Somalia. Många andra folk och språk kom och gick. Denna ut- in- och omflyttning har karaktäriserat Rinkeby, orten som alltid börjat om från början.

Är det någonting Rinkeby har lärt ut åt sina trogna så är det att börja om från början. Och också i ett oavbrutet nybygge skapas traditioner, minnen och före-detta-platser, vilket är ett fantastiskt bevis på ihärdigheten och kärleken hos kvarvarande rinkebyiter.

Inte så att det är särdeles myspysigt i denna by. (Det brukar inte vara det i byar.) De som bott här länge är de som är argast, eftersom de ser vad som gått förlorat. ”De tog ifrån oss allt” ryter de och går på råttjakt mellan sandlådorna där barnen ska leka.

Jag är en av dem som lurat en rinkebygeneration. Vi lärare på 80-talet sa, ”om du bara lär dej svenska och är duktig i skolan ska du se att du får ett bra jobb”, och de lärde sig svenska och var duktiga i skolan men några jobb fick de inte, och där bröts en av alla tänkta överenskommelser. Fler har det blivit. ”Om du går med i en förening, om du går in i politiken, om du startar ett företag…” och det gjorde de, men det dög inte ändå. I Rinkeby har såväl föreningsaktivitet som företagsamhet varit hög och intensiv, är säkert fortfarande. Men det räckte inte. Dels för att en del av befolkningen byts ut i cykler, dels av en annan orsak som förefaller tydlig, fastän så svår att ringa in…

Det är inte aktiva, skapande, engagerade människor som behövs. Det är inte att leva med hjärtat. Det är inte vänskapsband över hela jorden. Det är inte människor som är beredda att börja om varje dag, från början.

Det är konsumenter som behövs för att hålla samhället igång, konsumenter av såväl marknadens som politikens färdiga paket. Rinkebyiterna har alltid varit för fattiga för att kunna sätta sprätt på den tunga konsumtionen, och av olika skäl röstar de i alltför låg grad för att kunna sätta sprätt på Stockholms stadshus; det behövs fler än 16000 hjärtliga entreprenörer för att levitera den kolossen.

Det pratas en hel del om det på torget, under jubiléet. Men mest pratas det om hur gulliga barnen är, hur duktiga de indiska dansarna är, hur häftigt det är med en äkta operasångerska, hur fina festivalmärkena är och hur pass sambosa duger till lunch.

Och frivilligaktivisten och jag pratar vidare om hur fantastiskt allting var förr – fastän media skällt ut Rinkeby sedan det byggdes – och om hur allting borde bli, och vi behöver inte ens börja om från början för att komma dit, för idag finns nämligen 34 punkter att utgå ifrån. 

Föräldrar och nattvandrare har överlämnat 34 punkter till ointresserade politiker i Stockholms stadshus. 34 punkter som handlar om välfärd, trygghet, förebyggande arbete, tålamod och tillit. 34 punkter som kommer från människor som vet hur det är och vill bidra till att göra det bättre. Dessa punkter är vad Rinkeby vill, precis nu.

Förorten firar halvsekel. Det är stort.

Så stort att en hel miljonstad inte kan begripa det.

fredag, september 17, 2021

De förtrycktas pedagogik, ett verktyg på Paulo Freires hundraårsdag

Paulo Freire hundra år! Den store latinamerikanske pedagogen, kristen socialist, dog 1997, men hans teorier och framför allt praktiker lever, det blev tydligt under ett panelseminarium som Mångkulturellt centrum förtjänstfullt erbjöd.

Under det sena 70talet hade vi Freires De förtrycktas pedagogik som kurslitteratur på Lärarhögskolan. Medvetandegörande! Lära i och av sitt sammanhang! Att en metod för vuxna analfabeter inte var direkt omsättningsbar med förortsungar upptäckte vi så småningom. Men tanken… det var någonting med själva idén om att möta och bekräfta, se och förklara… och ikväll förstår jag att den tanken hållits levande i synnerhet inom folkhögskolor och bildningsförbund samt i förortens självorganisering. Vid ett besök i Sverige blev Freire djupt imponerad just av bildningsverksamheten som till och med fick stöd av det allmänna! – men han ansåg att vi inte använde möjligheterna fullt ut.

Idag riskerar Sverige att få en regering som minskar stödet till folkbildningen. Det är lätt att se varför. En pedagogik som iståndsätter de förtryckta att förstå hela sammanhanget, det är inget som de nationalkonservativa önskar.

- Medvetandegörande, conscientizacão, kritiskt medvetande, är ett kärnbegrepp inom Freires pedagogik och står för ett ”medvetenhetsskapande som leder till handling”, som en i panelen förklarar det. Lärarna på Lärarhögskolan kunde själva inte förklara och sa att det var oöversättligt, förmodligen därför att de inte kunde föreställa sig medvetande som agent, inte kunde ta in detdär mellanledet -som-leder-till- och så handling på det! Det blev för mycket för hyggliga uppsaliensare som med goda resultat lotsat akademikerbarn igenom grundskolan.

Medvetandeskapandets kedja förklaras idag av att se – benämna – sätta i relation till det samhälleliga sammanhanget – förstå – handla.

Andra viktiga ståndpunkter hos Freire är

- att deltagarna är subjekt och att också läraren lär genom dialogen som förs

- att ett ständigt samspel sker mellan individ och omvärld, och att den kontext som finns också erkänns, vilket gör situationen mindre alienerande

- att ingen neutral undervisning finns; du måste antingen ta kampen mot förtrycket eller gå med på det

Visst finns kritik att rikta mot Freire. Han har en alltigenom västerländsk kanon av tänkande män, och han tar inte upp något om kvinnliga arbetares erfarenheter. En av hans mest värdefulla slutsatser är ändå: solidariteten måste vara praktisk! Det räcker inte att åka ut till verkstan, förorten, flyktinglägret eller bruksorten och bara prata med folk

På 2020-talet är orättvisor och exkludering mycket starkare i Sverige än på 1970-talet, så Freire är mer aktuell än någonsin. Men då väcks samtidigt frågan i dagens panel: Hur ska sådana metoder kunna användas i en grundskola som är uppbunden av kursplanekrav, mätning, dokumentation och betygssättning på små barn? Stämningen i panelen och i salen fördystras. När de förtrycktas pedagogik verkligen behövs hindras den, inte som på Freires tid av godsägare och kravallpolis, utan av vårt lands mer förfinade sätt att klistra in ungarna i exceltabeller och anmäla till Skolinspektionen om tio minuter matematik gått åt till att exempelvis lägga moraliska aspekter på skattesatser.

Freire ville inte vara guru, han ville att vi skulle göra, handla, använda. Men i den betryckta stund som uppstår är det gott att en i publiken kommer med ett Freirecitat: Var och en av oss kan ta ett pedagogiskt ansvar i de situationer där vi befinner oss.

Kanske var det var vi gjorde, då när vi gick ut som nyexaminerade så kallade progressiva pedagoger.

lördag, juli 31, 2021

Socialdemokratin saboterar samhällsklimatet - svek samt signalpolitik! - solidaritetens slut

Hur har det blivit rumsrent, allmänt accepterat? är det många som frågar sig. Hur kommer det sig att rasistiska känslor inte bara yttras, utan ska tas hänsyn till? Hur kommer det sig att folk kan begära ”svensk läkare” och att vissa regioner bemödar sig om att erbjuda det? Är det så att rasismen växer, eller har den alltid funnits och kan nu bli synlig? – ibland utan att folk ens förstår att det är rasism.

Det finns flera förklaringar. En av dem, kanske inte den största, men en viktig därför att den förefaller så svår att tro, är socialdemokratins svek.

År 2015 då massor av människor sökte sig till tryggheten i Sverige svängde regeringen helt om och beslöt att det måste bli ett stopp. Miljöpartiet gick med på det under tårar, och har därefter inte gjort något väsen av sig. Socialdemokraterna däremot har vuxit in i sin nya roll av flyktingbekämpare, och idag faktiskt stoltserar Morgan Johansson (på twitter) med den låga prognosen för asylsökande; Sverige "har tagit sig igenom flyktingkrisen" (och då är det inte ens Sverige som har flyktingkris utan krigsdrabbad befolkning!) Inlägget adresserades till M och SD, som trodde att antalet asylsökande skulle öka. Han ville visa att de hade fel. Ingenting i det han sa tyder på något intresse för flyktingarna. Det är enbart potentiella regeringsinnehavare han tänker på.

Ändå påstår han att Sverige ”tar ansvar för människor som flyr”, eftersom vi ju fortfarande tar emot kvotflyktingar! Johansson föreställer sig att lågt mottagande ger bättre förutsättningar för integration - men de få som tas emot får tillfälliga uppehållstillstånd, något som uppskjuter och försvårar varje människas försök att känna sig tillhörig och delaktig. 

När socialdemokratin, som trots allt många människor fortfarande tänkt rösta på, intar en flyktingfientlig position, då är det fritt fram för alla! Även om man inte uppskattar allt regeringen gör, är den ändå Regeringen. Det inger respekt, en respekt som ministrarna kan och bör använda för att påverka opinionen. Det är vad Johansson gör; han påverkar. Och inte i humanistisk riktning! Men själv tror han att han snor tillbaka röster från SD.

Detta har pågått länge. Redan med det så kallade Luciabeslutet om asylpolitiken år 1989 förändrades stämningen. Mottagandet hade problem med för låg kapacitet, och på vissa orter förekom protester. Socialdemokraterna i regeringen räknade med att en stramare politik skulle hejda dessa reaktioner – men det blev tvärtom! De som inte ville ha något flyktingmottagande överhuvudtaget kände att de fått en godkäntstämpel. Fritt fram!  Samtidigt förändrades den politiska debatten, fick en ny gemensam utgångspunkt: det var nu flyktingarna som var det största problemet. (Tack till Ali Esbatis bok Utöya för resonemanget!)

Så som 1989, så idag.

Signalvärdet i regeringsbeslut får inte underskattas. S tror att de drar röster från SD, när de i själva verket visat att det är helt okej att tycka som SD. Människor som är i stånd att hysa deltagande med sina medmänniskor på flykt riskerar att invaggas i tron att de nog klarar sig lika bra någon annanstans. Dessa inhumana signaler är Socialdemokraternas bidrag till vad de kallar för ”integrationen”!

Ett integrerat samhälle kan inte och kommer inte att bygga på en politik där orättvisor och otrygghet ökar medan människor söndras, sorteras, delas, splittras, körs ut, hålls tillbaka, sugs ut och föraktas. Låt oss återgå till solidariteten! Märkligt nog finns en och annan klok person kvar inom socialdemokratin, så försök få ministrarna att lyssna på dem. Det är visst kongress i det stora partiet i höst. 

lördag, juni 12, 2021

Stolthet och nationalism

I år blev det inget inlägg om nationaldagen. Vilket berodde på datorstrul. Inte på minsta vis har min motvilja mot denna påtvingade helg mildrats. I korthet: vad vi hade var en trevlig flaggdag när vi stod på skolor och idrottsplatser och sjöng för Sverige, vad vi fick var en nationell helg istället för en kristen, eftersom utredaren ville att vi, liksom alla andra, skulle vara stolta över vårt land.

Lite svårt det, just den dagen. Stolt över att Sverige vill göra som alla andra länder? Stolt över ett Sverige där man låter nationalisterna avgöra vad som är viktigt?

 Stolthet är för mig en känsla förknippad med något jag åstadkommit. Detta kan diskuteras, det är möjligt att en abstrakt känslomässig stolthet ryms inom begreppet, men med min definition av stolthet är det en orimlighet att vara stolt över AIK, Sverige, månlandningen eller föräldraledigheten. Jag har inte på minsta vis bidragit till dem. Med den definitionen blir orsakerna till stolthet inte så omfattande. Mina böcker är jag stolt över, och för vissa arbetsplatser har det varit bra att ha mig på plats. Barn har jag inga, annars måste de vara den djupast tänkbara källan till stolthet.

Detta kan vara ett skäl till nationalismens lockelse. Den som inte åstadkommit så mycket kan ändå unna sig den behagliga duktighetskänslan bara för att hen kommer från Sverige! Den inte så lilla haken är att så kan ju alla känna det, från Nordkorea till Narnia. Ska det bli någon substans i den stoltheten måste man hitta på något som enbart det egna landet kan skryta med. Och då är vi genast inne på nationalism.

 Jag tycker om Sverige. Huvudsakligen för att jag är van vid det. De flesta tycker nog bäst om det land där de är födda och/eller har vuxit upp, och också de som tvingas fly är fästade vid det land de är vana vid. Den känslan unnar jag var och en överallt i vår värld. Att ha ett hemma, en plats att tycka om, i värsta fall bara en saknad.

Men jag är ytterst skeptisk till en abstrakt stolthet över platsen, eftersom den antingen förorsakas av eller ofrånkomligen drar med sig nationalism.

Och vad nationalism drar med sig vet vi. Man dör av den.

Sedan ska jag bekänna: jag är inte konsekvent, ty jag är stolt över att härstamma från gammal bondestam. Ja minsann! Inte är det nåt märkvärdigt, och inte har jag gjort nåt för det, men känslan finns där ändå. Därför kan jag förstå de Sverige-stolta, trots allt. Men det finns två sätt att förhålla sig till det:

Antingen kräva att alla andra ska respektera mitt sentiment (bondska förföräldrar, AIK eller landområdet Sverige) och vifta med flaggor över något som antas vara bäst. Eller att med en dos självironi avnjuta känslan utan att tillmäta den någon som helst praktisk eller politisk betydelse.

Det andra alternativet var vad den gamla flaggdagen var bra till.

Den nya helgdagen är inte bra till någonting.