I stolthet och gemenskap

På 1 Maj gick många demonstrationer i stolthet och gemenskap på olika platser i Sverige, dock inte i Hedemora. Men dagen efter firar vår lilla stad Sotarens dag med internationella gäster ur sotarskrået!

Tyskland, Estland, Danmark med flera medverkar med sotare, utöver de svenska. Till fioltonerna av Gärdebylåten paraderar de i stolthet och gemenskap längs Åsgatan, proffsigt svartklädda och med branschens fanor. Godis delas ut till barnen, och regnbågsfärgade rökfacklor får oss att hosta.

Varför nu detta? Dels för att det är roligt. Dels för att betona skorstensfejarmästarnas viktiga insats. Ett svårt och riskfyllt arbete utför de ”för att folk ska kunna helt enkelt bo i trygghet” som någon sa. Men varför i just vår lilla stad? Därför att här finns Sveriges enda sotarmuseum!

I småstäder händer inte så mycket, så det var många människor som kantade gatorna för att titta. En sotarparad är en stor grej. Den sprider lite av det vi så väl behöver i dessa otrygga tider – stolthet och gemenskap.

En dag känns det lite bättre...

1 Maj, arbetarrörelsens internationella helgdag, är viktig. Det har framgått inte minst av en del avundsjuka högertokar i soc-medier. Även vanlig borgarmedia (som man numera inte får säga?) gillar också att påpeka att det minsann inte är så många gamla socialdemokrater ute och går.

Därför är det bra att Vänstern finns, och visar att det är dags att byta regering. Det lär ska ha varit 30 000 i Stockholm. Så många kan vi inte ståta med i denna landsända, men cirka 50 pers i Sandviken syns och hörs rätt bra när vi tågar nedför Hyttgatan och sjunger Internationalen.

Rakt igenom det Erskine-ritade bostadsområdet går vi, och i det härliga vädret är det många barnfamiljer ute och tittar och vinkar. En hel del ungar passar på att följa med, när det nu händer något hemma på deras gård.

Vi har levande musik på trumma, sax och fiol. Vi har tal både om situationen i Palestina och om kollektivtrafiken i Österfärnebo och Ockelbo. Det blir diktläsning av brukets författare Karin Nilsson. Och naturligtvis får vi ett utmärkt tal av riksdagsledamoten från länet, Samuel Gonzales Westling, om det aktuella kritiska läget och behovet av maktskifte för ett rättvisare Sverige. 

Varje år känns det lite bättre en dag. Den dagen är Första Maj.

 

LÅT DEM STANNA!

 

Vänsterpartiets kongress stannar upp när vi får besök av en rad unga människor som ångestfullt går och väntar på utvisningsbeslut. Ett par har redan fått det; ”ska skickas iväg till Bangladesh där jag aldrig varit”. Andra ska avsluta sina gymnasiestudier innan det människofientliga beslutet kommer. Dessa unga känner bara till Sverige. ”Örebro är mitt liv, Vivalla och Brickebacken, det är min skola, mina gator, mina vänner. Men hur länge till?” De har bildat ett nätverk med hjälp av Vs Leo Ahmed som stöd. Samtliga partier har kontaktats men endast Miljöpartiet vill hjälpa till. De övriga kallar dem för aktivister, säger att de driver propaganda när de ber för sin existens.

- Paragrafen eller ryggraden? Kristersson, det gäller mitt liv! Vad ska avgöra - paragrafen eller ryggraden? har en ung man diktat.

Vs migrationspolitiska talesperson Tony Haddou har så långt det bara går försökt hjälpa alla de unga människor det gäller. 

Som du säkert sett i media har frågan aktualiserats i riksdagen vid flera tillfällen. Men regeringen kommer med halva löften och förhalningar som drar ut på tiden. Avsikten är inte att rädda ungdomarna, utan att få tyst på opinionen. Och medan tiden går skickas flera unga människor bort från vårt land, sitt land. 

Det är ett starkt och berörande ögonblick. Kongressen stannar upp. Några gråter. Vad finns det mer för oss att göra? 

Bara ropa så det ekar: LÅT DEM STANNA! LÅT DEM STANNA! LÅT DEM STANNA!

PÅ DIN SIDA, tredje dagen

Idag diskuterar kongressen frågor som på olika sätt har beröring med risken för korruption, t ex sänkt partiskatt eller karenstid för att övergå till arbete som lobbyist. I riksdagen verkar partiet både för lägre arvoden och regler för att skilja ”klägget” och politiken åt. Ombuden röstar för att partiskatten ska vara oförändrad, en stor del av vår trovärdighet vilar i den. Partistyrelsen påpekar att det är deras uppgift att se till att förslagen också går att genomföra och att detta är ännu viktigare nu när vi vill regera. Det är riktigt, men riskerar också en anpassning till befintliga system!

Vi får en hälsning från Vänsterns studentförbund som påpekar det orimliga i tt regeringen satsar ungefär hälften på humaniora som på natur och teknik, ämnen som anses ge direkt utdelning för företagen. Men vad blir det av oss som folk om vi rustar ner bildning, språk, historia och kultur? ”Vi är studenter, men också socialister” säger de, och lovar solidaritet med studenter världen över som drabbas av krig eller diktatur. ”Låt motståndet gro i varje lärosal, för maktskifte 2026!”

Hälsningar via film inkommer också från PRO som varnar för ålderismen i samhället, och från ROKS som varnar för konsekvensen av att skyddade boenden och kvinnojourer läggs ned.

Vänstern ska verka för att lagen om förolämpning av tjänsteman ska rivas upp. Det är en lag som slår mot de svaga och maktlösa i samhället. Att kränka och hota folk är olagligt i alla händelser.

Vår ordförande Nooshi Dadgostar uppmanar oss i sitt slutord att hjälpas åt att byta ut den mest illa omtyckta regeringen i Sveriges historia och tillsammans bygga ett Sverige som håller ihop. Hon drar de viktigaste sakfrågorna igen:

- miljardärskatt

- kortare arbetstid

- frysa hyrorna

- högkostnadsskydd i tandvården

”För den privilegierade känns jämlikhet alltid som förtryck. Men kamp lönar sig, det har arbetarrörelsen lärt oss!”

Sedan är det dags att sjunga Internationalen.

På din sida, idag med

Från kongresshallen

Nooshi Dadgostar väljs om till partiledare under starka applådåskor. Inga medtävlare om posten fanns!

Vänsterkongressen fortsätter med debatt om valplattformen. Troligen är det först här på plats som det går upp för oss alla att partistyrelsen och de ombud som skrivit motioner nästan alltid delar politisk ståndpunkt! – det som skiljer åt är tyngdpunkt och fokus, prioritering av valfrågor, formuleringar och konkretionsnivå. Därför förs diskussionerna i konstruktiv anda, rentav respektfullt. De som väntat sig interna strider blev besvikna.

Frågan om regeringsmedverkan har blåsts upp i media, som om det vore en fråga om vilka som vill regera och vilka som inte vill. Men givetvis vill alla som håller på med politik få makt att förändra. Vad diskussionen handlar om är hur hårt V ska binda upp sig för det i valplattformen eller – och det är huvudfrågan: Var finns den starkaste förhandlingspositionen? Kan man uppnå mer om man står utanför? Nej, partistyrelsens Daniel Bernmar är tydlig med att vi inte ska ”upprepa 2018!” Det var det året det skapades ett januariavtal som uteslöt Vänstern, som ändå skulle vara med och backa upp, eller ”vara dörrmatta” som uttrycket lyder idag. Han medger att det visserligen ofta gått uselt för vänsterpartier internationellt som varit med och regerat – men det har gått helt uruselt för partier som aldrig regerat.

Det ena ombudet efter det andra går upp och stöder partistyrelsens tydliga linje om regeringsmedverkan. Oavsett riskerna är detta ett parti vars aktiva brinner för att gå ut och valkampanja med självförtroende för detta uttalade mål.

Kirsti Bergstö, ordförande i norska SV, håller ett fint tal. Bland annat säger hon: Jag förstår inte varför Socialdemokraterna i Sverige är så sura? I Norge säger sossarna, ni gör oss bedre!

Senare på dagen är det debatt om partiskatten; ska den sänkas eller inte? Det påpekas att partiskatten är något av det finaste vi har för vår trovärdighet. Även med en rimlig sänkning kommer Vänsterns politiker att ha de lägsta politikerlönerna av alla partier. Något beslut i frågan kommer inte, förrän det är dags att packa ihop för kongressfest i Frimurarlokalen!

På din sida

 

(foto från storbild)

"På din sida” är temat för Vänsterpartiets 46e kongress som drar igång i kongresshallen i Örebro. Partiledaren Nooshi Dadgostar nämner i sitt inledningstal några viktiga punkter ur valbudskapet: 

- frys hyrorna

- sätt stopp för bankernas miljardvinster

- sänk matpriserna

Hon påpekar att ”att jobba hårt räcker inte idag för att köpa mat, för att bo, eller till en semester eller barnen fritidsaktiviteter” och inskärper att vår uppgift är denna: ”gör HOPPET normalt igen!”

Sedan debatteras det som ska bli vår valplattform inför valet 13 sept. Media har haft höga förväntningar på att det ska bli strid om hur vårt krav på regeringsmedverkan ska formuleras (nota bene – ingen är emot att regera; det gäller hur hårt det ska drivas) men än så länge handlar det om annat. Hur ska klimatfrågan drivas och betonas? Kan vi lyfta enprocentsmålet för biståndet? Kan vi driva Nej till Nato och DCA?

Ett lyft kommer när ABF-chefen Eneroth håller ett brandtal om folkbildning, den som Tidö-regeringen försöker ta död på. Det är också gripande när Fristadsfonden presenteras. Det är Vänsterpartiets fond för att ge juridisk hjälp åt flyktingar, och dit går kongressinsamlingen för i år – som ”en motståndshandling mot asylpolitiken”. Slutligen får vi veta att en miljon underskrifter har samlats in till medborgarinitiativet inom EU, Justice for Palestine. Målet med namnuppropet är att få EU att upphäva associationsavtalet med Israel. Övrigt på den internationella sidan är hälsningar från gäster från bland annat Norge, Polisario och New York.

Kvällen kommer att bli lång. Fortsatt debatt om valplattformen står på programmet. För att göra HOPPET normalt igen. 

Viceordf Ida Gabrielsson

För en human migrationspolitik - början till antifascistisk motkraft

I helgen anordnades demonstrationer för en human migrationspolitik i mellan 30 och 40 städer runt om i Sverige. Arrangör var Skiftet, en frivilligorganisation som mobiliserar människor som försvarar ett rättvist, hållbart och demokratiskt Sverige.

Du vet själv hur det ser ut: Ungdomar och unga vuxna utvisas just som livet börjar. Familjer trasas samman. Ännu fler kommer att få se sin tillvaro slås i stycken om regeringen rycker undan deras permanenta uppehållstillstånd.

I Borlänge var vi ca 150 pers som gick från Sveatorget till Kupolen. Unga och gamla, infödda och hitflyttade. En av dem som talade var en 17-årig pojke som tillsammans med två yngre syskon ska skickas till ett land han lämnade vid fyra års ålder och där han inte behärskar språket. Han vill gärna bo kvar hemma, gå ut skolan och skaffa ett jobb. Tack.

Äntligen påbörjas något av det Politik och poesi drömt om sedan 2022. Äntligen genomför vanligt folk någonstans i Sverige enkla manifestationer för sina medmänniskor. Äntligen ser vi solidaritet och humanitet på torgen.

Kan det vara ett myrsteg mot den antifascistiska motkraft som var nödvändig redan för fyra år sedan?