Frankrikes jaså

Det kloka franska folket är inte kloka. Var det inte alldeles nyss som de satte unionsivrarna på plats genom att rösta nej till det överstatliga fördraget? Nu låter de parlamentet rösta igenom det nya förslaget utan reaktioner. Frågan om det medborgerligas karaktär i Europa är abstrakt i jämförelse med bankkris och prisökningar.

Med en träffsäker formulering skriver SvD att nej-sidan aldrig hämtade sig från segern. Nej – eller var oförmögna att använda den. Socialistpartiet måste vara handlingsförlamade eftersom de tar en grundlagsändring med ett jaså. Som om intet och ingenting vore viktigare än att lämpa sin kandidat över tröskeln på Elyséepalatset.
Det är ingen fruktbar politisk inställning. Men tyvärr kanhända en som väljarna delar.

Tidningen Libération skriver: ”Än en gång ger EU-anhängarna intryck av en sluten elit. Det trista intrycket blir att de är rädda för folket”. Mais oui.
Då är den redaktören ändå anhängare av fördraget! Men en som vill ha acceptans bland folket – inte apati. Denna hedervärda inställning bara understryker nödvändigheten av en folkomröstning i Sverige.

Fritt i France!

Den franska regeringen experimenterar med fritt inträde på statens museer. I det landet gillar nämligen borgarna kultur! Fann nyheten hos Röda raketer. Glöm inte att läsa kommentarerna!

Nation, litteratur, president och andra storheter

Att en roman feltolkas för att användas som slagträ i en valkampanj kan bara hända i Frankrike – är vad jag skulle vilja säga om jag trodde på nationella egenheter. Min beundran för det franskt rationella och litterära existerar i sig, oberoende av om dess föremål existerar. Ja tyärr, på precis samma sätt som de svenska nationalisterna hyser en uppriktig kärlek till ett diskutabelt och möjligen imaginärt objekt.

Det var Jeana Jarlsbo som i fredagens SvD skrev om hur Rouauds roman Ärans fält av den franske presidentkandidaten Sarkozy utnämndes till en illlustration av fosterlandskärleken.
Rouaud själv betackade sig förnärmat. Enligt honom är det ”betydelsefullt för varje människa att känna till sina egna rötter, men idag finns inte längre någon nationell identitet utan flera - - vi måste få ett slut på dessa identitetsavgränsningar.”
Jag har inte läst Rouaud, men får lust att göra det. Jarlsbo sätter in romanen i ett intressant dagspolitiskt sammanhang, även om hon inte kan avhålla sig från att dra in den europeiska identiteten också; om nationell identitet kan diskuteras den europeiska förutan?
Naturligtvis ”kan” den det, om man finner det meningsfullt. Liksom man ”kan” diskutera europeisk identitet. Och diskutera dem var för sig eller tillsammans. Ty man kan diskutera absolut allting!
Sen återstår att se om frågeställningen var meningsfull.

En fråga jag tror är meningsfull är varför franska presidentkandidater år 2007 gör sig mödan att omtolka litterära mästerverk i nationalistiska anda. Liksom den europeiska unionens kulturministrar för cirka femton år sedan valde att omtolka stackars Beethoven i ”europeisk” anda.
En sån diskussion skulle visa att nationalism och unionsskap inte står i motsättning till varandra utan är exempel på samma jävla anda.

Åter till presidentvalet i världens mest rationella land. Sarkozy säger (enl Jarlsbo) att en nationell identitet mest är en fråga om ”ett ideal, ett sätt att vara och tänka”. Alltså ungefär så som Sverigedemokraterna avsvär sig frågan så fort den blir komplicerad och påstår att svenskhet är något som alla vet vad det är och känner igen.
Bara så pinsamt irrationellt. Varmed min frankofili ligger ute i regnet.