Alarmism, borgare och fascism

Sverigedemokraterna är inte ett parti som står upp för folkflertalet! (se länk till Ung vänsters artikel). Sd röstade ner vartenda budgetförslag med solidarisk inriktning som nuvarande regering la. När det påpekas att de röstat emot de pensionärer de sagt sig värna behöver de inte bry sig, eftersom de minsann tänker rösta ned även nästa och nästnästa budget. Alla budgetar som inte går in för minskad invandring ska bort. Endast immigrationen är viktig för dem, och därför vågar de använda sin vågmästarposition till att spela kaos med landets ekonomi.

Trots detta påstås det allmänt att det var regeringen som var ansvarslös. Om detta är Alliansen och Sd överens. De menar att det är statsministern som, genom att föra den politik som han lovade i valrörelsen, har framkallat regeringskrisen!

     På så vis spelar Alliansen med i kaos-spelet. De kan och kommer att sänka alla budgetar som inte går in för att säkra företagarnas vinster. Med stöd av fascisterna kör de den enda vägens politik. Det har kallats ”alarmistiskt” att göra historiska jämförelser – likafullt finns det stora likheter med hur borgerligheten på 1930-talet förhöll sig till A. Hitlers parti. ”Låt Adolf krossa kommunisterna så tar vi hand om Adolf” var vad de trodde, innan den tyska demokratin mördats. 

Den av solid kunskap tämligen ointresserade Björklund har kallat regeringskrisen för ”ett haveri för vänstern”. Visst skulle det ha varit det, om regeringens budgetförslag mötts av massiva demonstrationer och strejkhot. Men så är inte fallet! En stor del av medborgarna gillar regeringens förslag om återställd a-kassa och lägre skatt för pensionärer. Däremot finns det borgerliga skribenter som har kallat en utredning av vinster i välfärden för nordkoreanskt.

     Snacka alarmistiskt.

     ”Under valrörelsen varnade vi gång på gång för kaos” fortsätter Björklund, och menar väl då att hans väljare inom det välfärdsentreprenöriella känner sig oroliga. Nästan lika oroliga som du och jag är över våra ynka pensioner och sjukförsäkringar i Alliansens Sverige. Vår oro betraktas dock inte som en källa till kaos.

Sverigedemokraterna blir förolämpade av att kallas fascister, och definitionerna på fascism är olika så det står dem fritt att presentera sin. Men det ingår oftast i definitionen att ett tydligt kännetecken på fascism är uppfattningen att det finns ett gemensamt, överordnat gott för alla med tillhörighet inom en föreställd nation. Det är denna uppfattning som Sdu ger uttryck för när de skriver: ”Om Vänsterpartiet varit genuint intresserade av att markant förbättra livet för de arbetslösa, de utsatta och pensionärerna - alla pensionärer - hade de naturligtvis röstat på Sverigedemokraternas budget.”*

     De tror verkligen på det: att det finns ett överordnat gott som var och en kan liksom – ping! – plötsligt inse, utan komplikationer.

Så dumma är inte borgarna. Med öppna ögon för de klasskamp; försvarar företagarnas vinster på pensionärernas och de arbetslösas bekostnad. Men inte hade vi trott att deras enda väg skulle kantas av sådan desperation att liberaler lutar sig mot fascister! Det är det som är det verkligt skrämmande i dagens politiska situation.

     Som om den inte skulle vara skrämmande nog med Sd:s 13 procent för mycket, det som får dem att utnämna sig själva till ”sverigeblocket”. Media har ännu inte ställt upp på att göra dem till ett block – men jag befarar att det är en tidsfråga.  

*Politik och poesi länkar inte till fascistartiklar. Men det var i Dagens samhälle

Röda Korset kan. Högern kan inte.

En stor och djup lättnad. Röda Korset får fortsätta att driva vården av tortyrskadade i Stockholms län. Det är det viktigaste: människor i behov av hjälp kan få den.

En skön triumf: Filippa R och hennes alliansare i landstinget åker dit i förvaltningsrätten. Lag och ordning? Kunskap och ordning? Nej, det förstår de sig inte på.

Ett litet glädjeämne: Om lagen står på rättvisans sida, gör också juristerna det.

Om du glömt, så var det Stockholms läns landsting som genomförde en ny upphandling. Röda Korsets långa erfarenhet och goda rykte förlorade mot ett litet företag som aldrig mött tortyrskadade överhuvudtaget. Det lilla företaget var nämligen billigare och kunde antagligen inte erbjuda vad som krävs.

Orsaken till att förvaltningsrätten nu kan backa hela affären är att politikerna i sitt upphandlingsunderlag hade krävt beprövad erfarenhet från de aktörer som la anbud. Det lilla företaget hade ingen sådan erfarenhet och vann iallafall. Detta var landstingsalliansens fetfel. Deras kallsinnighet inför tortyrskadade är inte i första hand en juridisk fråga.

Förvaltningsrätten har bestämt att det ska göras en ny värdering av anbuden och att det lilla företaget då inte ens får ingå. ”Det innebär i praktiken att Röda Korsets verksamhet räddas” skriver Aftonbladet.

Ett bra beslut! - det var på tiden.

Integrationens kärna enligt Ullenhag

Minister Ullenhag skriver om medborgarskapet, och öppnar med sin liberala, ömsesidiga försäkran att: ”Lyckad integration förutsätter dels att samhället är öppet och tolerant, dels att den enskilde invandraren anstränger sig för att komma in i det svenska samhället.”
Det blir fel direkt, eftersom han jämställer två olika storheter: samhället och den enskilde. Samhället gör, den enskilde gör… det låter rättvist men är det inte. Abstraktionen samhället ska se till alla sina medborgare. Den enskilde kan endast underkastas kravet att följa lagarna. ”Att komma in” är inte juridik, det har ett högst individuellt och därmed godtyckligt innehåll.

Medborgarskapet ska inte bara vara ett mål utan även ett medel för integration, fortsätter Ullenhag, och jag ogillar det sätt på vilket han tänjer den juridiska termen. Ett medborgarskap ska vara ett medborgarskap. Inte till en symbol eller något som ska utnyttjas för ett syfte. Ett svenskt medborgarskap innebär att jag får rösta i allmänna val, att jag respekterar lagarna och kan få stöd av svenska ambassaden om jag gör bort mig utomlands. Det är inte en etikettsbok för beteendet, det säger ingenting om min känsla och vilja. Något annat ska inte gälla för förvärvade medborgarskap. Men sedan framgår det att det symboliska värde Ullenhag skriver om kan bestå i att ideella föreningar arrangerar medborgarskapsceremonierna. Det låter bara som en kommunal besparing på femtiotusen kronor, ungefär.

För Ullenhag är kärnan i integration ”att människor träffas, lyssnar på varandra och för dialog”. Återigen det individuella planet, umgängesregler. I en tid när vi knappast hinner med våra egna familjer, vilka är det som ska sitta på möten och lyssna på varandra? Kärnan i integration samhällelig; rättigheter, skyldigheter och möjligheter. Försörjning, demokratiskt inflytande, framtidstro.
Ullenhag tycks ha en uppfattning om det, eftersom han skriver: ”Men en del av integrationen handlar också om att nyanlända ska känna delaktighet, samhörighet och tillhörighet med det nya landet.” Varför men? Varför en del?
Ministern borde vända på utsagorna. Integrationens kärna är att de inflyttade efter ett tag (inte nyanlända, det vore väl mycket begärt) känner delaktighet etc - men en del av integrationen kanske kan bestå av att folk träffas och för dialog. Om de vill.

”En signal från samhället och staten är att vi välkomnar alla dem som sökt sig till vårt land” – ja, det är där vi borde börja. Men de som ser sina familjemedlemmar utvisas av Ullenhags regering har nog svårt att känna igen signalen.

Alltid mer, aldrig nog

Inkomstklyftorna ökar. De rika berikar sig på de fattigas bekostnad. LO-ekonomernas rapport sammanfattas här, och Lundby-Wedin frågar sig ”varför eliten ingenting lärt av tidigare diskussioner om bonus och skyhöga utdelningar?”
Underskatta aldrig överklassens dumhet. De tycker inte de har någonting att lära. De tycker det är rätt att de får mer, därför att de alltid har fått det.

Om den rika eliten delas upp i näringsliv, demokratiska makthavare och byråkrater visar det skillnader även mellan dem, och att inkomstklyftan är som störst inom näringslivet. Något att tänka på för dem som går och tror att en ordförandeplats i kulturnämnden skulle ge lättförtjänt storkova.

Hur har det blivit såhär? LO-ekonomerna pekar på en rad Allians-reformer som ger mest åt dem som redan har: borttagen förmögenhetsskatt, borttagen arvs- och gåvoskatt och regressiv fastighetsbeskattning.
De nämner också ändrade styrkeförhållanden på arbetsmarknaden, där de arbetande har motats eller mutats till att genom lojalitet hoppas på individuella fördelar. Även normerna i samhället har förändrats, menar författarna av LO-rapporten.
Eliten har lyckats få allt fler människor att tro att det är rimligt att bli utnyttjad, och sin egen roll har de dolt så väl att den som inte gillar det lätt skyller på fel orsaker.

”Alltid mer, aldrig nog” är namnet på rapporten. Kom ihåg det.
De rika kommer inte att dela med sig för att vi tålmodigt finner oss.

Ett riktigt bra inlägg på Ingenting växer i månsken
Högre vinster åt aktieägarna, sämre service och handel i förorterna, läs Ung Vänster om hur borgarna genbart genom dåliga affärer lyckas vrida till segregationsspiralen i Stockholm!

Förtroende för vad?

Att 72 procent av svenskarna hyser förtroende för sin statsminister lyfts idag fram som en sensation. Det måste vara någonting jag inte har förstått här. Det är väl ändå meningen att vi ska hysa förtroende för landets valde ledare? – förutsatt att han inte har begått värre stolligheter än att utnämna sin häst till senator eller sin major till folkbildare.

Bleve jag tillfrågad i en telefonintervju skulle jag, dessvärre mediastyrd och på tvärs mot mitt intellekt, svara att nej, saknar förtroende. Detta eftersom jag vet att varje promille av ett sanningsenligt svar skulle omtolkas till att jag stöder Alliansens politik.
Det gör jag inte. Men hyser jag förtroende för Reinfeldt? Som vad?
Moderatledare? – Oöverträffad. Statsminister? – Gör sitt jobb, fastän jag inte delar hans åsikter. Skulle jag köpa en bil av denne man? – Nej tack, hellre av en märkesbutik. Skulle jag anförtro denne man mina innersta hemligheter? – Möjligen om han vore prästvigd.
Mitt val av liknelser bottnar i att bilförsäljaren ska kränga en produkt medan prästen innehar ett ämbete, och båda förväntas besitta viss professionalitet, materiell eller andlig.

En statsminister ska både sälja och vara företrädare, och Teddy Reinfeldt har lyckats. Han har fått svenska folket att gilla att Dom Andra ska sättas åt när de är sjuka, vilket bara är att beklaga. Han företräder också landet någorlunda kompetent så att man slipper skämmas, vilket är notabelt för oss som upplevt T.Fälldin eller för den delen G.Persson.

Sedan kallar ledarskribenten Alliansens Sverige för ”den nya välfärdsstaten”, vilket bara är symptomatiskt. ”Den nya välfärden” är en nyliberal tankesmedja som förespråkar halverade arbetsgivaravgifter, förbättrat skydd för företagare gentemot de anställda, granskning av kommunal upphandling för att säkra konkurrensen, samt att låta företagare slippa regler för sitt arbete.
Det räcker gott och väl för att jag ska sakna förtroende för den nygamla ofärdspolitik som Teddy är vald att genomdriva.

Ett val om förlorare och solidaritet

Med så kort tid kvar till valet blir den allt mer förskräckande - tanken att vi kanske måste underkasta oss en borgerlig regering i fyra år till.

Reinfeldt är mannen som inte gör någonting fel. Med två ansiktsuttryck (gulligt förtroendeingivande eller auktoritärt förtroendeingivande), en undanglidande ideologi och en kuslig intuition för vilken roll han ska spela har han visat sig tillräckligt bra för att klara chefsskapet på en normalstor arbetsplats.
Men nu är det miljoner svenskars välfärd som står på spel. Hur kan då Alliansen ha så gott stöd i opinionen?

Reinfeldt är bara ett skäl, med det systematiska förtalet av Sahlin som baksida.
Ett viktigare skäl är att människor inte bryr sig så mycket om politik. Alltså, inte som politik, eftersom de har fått lära sig att politik är något tråkigt och svårt som inte berör deras vardag. Att människor bryr sig om massor av saker från familjen till världsfreden hålls i media upp som tecken på hur opolitiska de är. Fastän det går att beskriva på precis motsatt vis.

Om borgarna skulle segra i valet är det för att människor lurats in i tron att den intet ifrågasättande bekvämlighet som tillhör ett tongivande fåtal skulle ligga inom räckhåll för envar som är med om att rösta bort de vänsterpolitiker som med en skärande dissonans påtalar att vi faktiskt har olika intressen.
Om borgarna skulle segra i valet är det för att människor inte vill veta om att vi har så olika intressen att det alltid är någon som tjänar på våra frivilliga och påtvingade val - och någon som förlorar.
Om borgarna skulle segra i valet är det för att de lyckats sprida myten att förlorarna har sig själva att skylla så att var och en gör bäst i att tänka på sig själv.

Om vi rödgröna segrar i valet är det för att både förnuft och solidaritet finns kvar hos folket.
- - -

Hemmafrun är på väg tillbaka, konstaterar SvD i en artikelserie. Om det verkligen är en statistisk trend eller de konservativas önskedröm får vi inte veta. Men tydligt är att tidningen väljer att driva eller skapa trenden, när de låter symaptiska unga kvinnor berätta om valfriheten att få vara med sina barn hela dagarna.

Om barnen vill vara med sina mammor hela dagarna får vi inte veta. Men tydligt är att här finns en hittills obeaktad grupp som mitt i valrörelsen faktiskt kräver att få leva på bidrag, och får det att framstå som önskvärt normalt.

- - -

Ännu en personlig vinklig på politiken finns i läsvärd chat med Ohly

En kommentar till SVT: Nu har de rödgröna vid ett flertal tillfällen omtalats som den rödgröna alliansen. Vi heter inte det. Alliansen valde sitt namn och vi valde vårt. De rödgröna, alltså. Inte lillebrorsalternativet, tack!

Allians mot elaka barn

Vänsterpartiets Alice Åström förklarar i Aftonbladet varför vi inte kan straffa bort barn som far illa. ”Idag föreslås fotboja för barn, polishämtning till skolan, helgfängelse, hårdare straff för yngre personer…” av den borgerliga regeringen, som fullständigt förbiser att barnen speglar och reagerar på de vuxna som de mött.

Ingen föds elak. Inget barn bestämmer sig för att slåss och stjäla som en väg till framgång och kärlek. Utom det barn som inte haft framgång i annat än asocialt beteende och som inte har lyckats vinna någon kärlek av sin asociala familj.

Detta är svårt att komma ihåg ibland. När man står med ungen framför sig blir man så förbannad… och det är i och för sig inte ilska som skadar barnet, däremot att ge obehärskat uttryck åt den. Men det som skadar värst är en iskall, utifrån kommande, kränkande bestraffning eller order.
Detta tycks vara svårt att komma ihåg också för de politiker som mera sällan träffar barn och därför ser dem som ett lätt och billigt utlopp för den samhälleliga frustrationen över sådant som går dåligt. Hårdare tag går alltid hem. I varje mobb.
Det är av det skälet som folkvalda representanter hela tiden måste ha det klart för sig: barn gör inte något annat än det vi vuxna lärt dem, i enlighet med slutsatser dragna ur vårt beteende.

Barnen tillhör sina familjer. Statliga representanter kan inte gå in i hemmen och härja. Men när någonting behövs, något som balanserar situationen, som ger barnet hopp och mod att förändra åtminstone sig själv – då finns bara en sak att föreslå: En välfärd som har råd att omge barnen med fler friska vuxna. Mer personal. Olika funktioner runt barnet.
Ju fler vi blir, desto större är chansen att barnet finner någon som orkar älska och leda.

Det vet Åström, det vet vänstern, det vet säkert en och annan borgare också. Men de senare har ingått en allians som är beroende av hårdföra billiga lösningar mot dem som inte kan försvara sig.

Finns olika slags jävlar...

Apropå gårdagens vettlösa anklagelse länkar jag till en Expressen-ledare som med sinne för sans och proportion skriver om absurda överdrifter.
Eller ska jag se det såhär: om Carl Bildt också är antisemit kan det väl inte vara så farligt?


Sen över till en DN-nyhet som jag inte hittar i nätupplagan:

Den som inte har försörjningen ordnad får inte heller träffa sin familj! Det är ett av den borgerliga regeringens förslag för att stärka samhällets integration - men flera institutioner säger nej, i likhet med Vänsterpartiet.

Moderatstyrda Sveriges kommuner och landsting säger mera nja: ”Särskild prövning om barn och föräldrar riskerar att vara separerade en lång tid.”
Migrationsverket: ”Föräldrar med barn måste undantas från kravet som är svårförenligt med de tankar om familjeåterförening som finns i Europakonventionen.”
Arbetsförmedlingen: ”Oro för familjemedlemmar kan ha en starkt negativ inverkan på förmågan att skaffa arbete.”
Socialstyrelsen: ”Konsekvenserna för barn bör övervägas ytterligare så att de inte lever skilda från sina föräldrar i kanske fyra år.”
Göteborg och Malmö: ”Försörjningskravet bryter mot FN:s barnkonvention.”
Barnombudsmannen, Röda Korset, Amnesty: ”Förslaget tar inte hänsyn till barnens bästa.”

Ett integrerat samhälle åstadkommer vi knappast genom att skilja barn från föräldrar och tvinga människor att efter en flyttning leva med oron för sina närmaste. Jag blir apejävel av såna dumheter.
Den som sitter i ett trivselghetto och kalkylerar på vilka ångestutlösande situationer som bäst ska hetsa svartskallar till arbeten som ändå inte finns, den måste vara en riktigt rejäl översittarjävel.

Politik eller cement

Att vara allians är som bekant gott och dugligt. Att endast allierade kan regera, det är något som Alliansen och deras allierade media måste få folket att fatta före 2010.
Men i vår lilla stad har den rödgröna majoriteten just presenterat sin gemensamma budget, medan de borgerliga partierna i opposition inte bara kommer med var sin budget, utan också med var sitt förslag till skattesats!

Så lägg av med allt harvande om det arma folkets behov av gemensamma cementerade planer på tjugo år av enighet. Det är inte där dugligheten sitter. Utan i politiken.

I vår lilla stad vill moderaterna privatisera så mycket som möjligt, sänka skatten med 50 öre och skrota kultur och fritid. Vänsterpartiet har drivit jämställdhet, heltidsanställningar och förbättrad arbetsmiljö för skolbarn. Bara som ett exempel.

Skyddande likhet

Helt nyligen föreslog Ohly grupparbeten med block-kollegerna. Ett resultat av det är, kan man förmoda, den voluminöst pösmunkiga DN-artikeln av två partisekreterare på väg från sitt block.

Om en partiföreträdare vill föra en annorlunda politik är det normala att man byter parti och börjar om från början med att dela flygblad på Sundbybergs torg tills man skaffat ny förankring och respekt i sitt nya parti och kan kandidera till fullmäktige. Antagligen verkar detta vara en för lång väg att gå om man blivit vald till p-sek. Då föreslår man istället, som en rent karriäristisk åtgärd, att ens eget parti imiterar Alliansens politik. Temat är Alla ska med! kantänka. Ett politiskt alternativ, en regering, en väg = Många ministerposter.

”Vi måste forma ett samarbete som underlättar politisk samverkan över blockgränsen” börjar gubbarna. Vi andra väntar i första hand på förklaringen: Varför då?

”Vi två lärde känna varandra 1998-2002.” En personlig touch! Fascinerande. Nästan intimt.

Utan större intresse för sitt eget yrke, nämligen politik, lyckas sedan p-sekarna koka ned Alliansens framgång till att de hade en gemensam borgerlig kravlista och glada miner i varandras närhet.
Logik för makthungriga: Då ska vi också ha det!
Men sedan har Alliansen begått misstag: ”misslyckade ministerutnämningar, FRA-trassel och andra exempel på oskicklig hantering”. Amatöriskt klant, alltså. Inget fel på politiken, om det bara var S och Mp som finge verkställa den!

”Om en regering ska vinna och behålla förtroendet fordras framför allt gemensamma och långsiktiga utmaningar och program” – det låter jävligt tungt. Men är pinsamt innehållslöst.

”Alliansen har lyckats lösa många mindre frågor, men i de stora och långsiktiga frågorna är det tyst.”
Läs ovanstående som: På a) säger vi smickra, på b) låtsas vi att vi inte hört på.

”Miljöpartiet och socialdemokraterna är två olika partier. Det behöver inte vara ett problem”. I parlamentariska demokratier brukar det rentav betraktas som en fördel. Har de inte hört på under de senaste hundra åren?

”Den höjda utbildningsnivån har gjort oss svenskar mer självständiga, mer individualistiska.” En plattitydisk och ogrundad slutsats som iallafall inte tyder på bildning - inte med denna åtrå till skyddande likhet.

”Viktigt att forma en politik som tryggar den gemensamma välfärden. Så länge vi ser invandring som ett bekymmer lär det vara svårt åstadkomma en politik med rättvisa åt alla.”
Det är helt riktigt. Så mycket tråkigare att de inte vill vara med.

Andra som bloggat: Jinge, Reza Javid

PS: Jo jag vet, det finns S-bloggare därute som tycker att V-bloggare inte ska klaga på Det Stora Partiet när vi har Alliansen att kämpa emot. Men idag har jag svårt att formulera beundran, om ni ursäktar.

Fokus på nationalister

I ett ovanligt fylligt nummer av Fokus granskas Sverigedemokraternas väg mot makten. Om riksdagsplatsen är säkrad eller om tvärtom partiet vuxit optimalt redan nu? ”Olika mätningar har visat att svenskarna är det minst främlingsfientliga folket i EU” skriver man, ett hoppfullt resultat. Men tyvärr räcker det inte långt. Den fråga som fortfarande betraktas som Sverigedemokraternas starkaste, är invandringsmotståndet. Olika mätningar, återigen, visar att det är den fråga som flest förknippar med partiet och ger dem rätt i. Sverigedemokraterna saknar förtroende i snart sagt alla andra frågor från välfärd till miljö – men i detta fall tror en alltför stor del av folket att endast Sd säger ”som det är”. Det vill säga ger uttryck åt ett dunkelt ressentiment, en inlärd mörkrädsla, en otrygghetskänsla som måste kanaliseras.

Artikeln summerar logiskt: Sverigedemokraterna har inte mycket att komma med om inte integrationen görs till en stor valfråga. Tillåter man dem att sätta dagordningen, kommer de att ha framgång. Dessvärre ser vi redan nu hur de övriga partierna jobbar för att bli ”bäst” på Sverigedemokraternas koncept. Fp, M och nu senast S gör allt tydligare markeringar i den riktningen.

Kort sagt, det skulle inte vara något problem med populistpartier, om det inte vore för att människor faktiskt håller med dem. Nationalism och rasism är inte bara rumsrent, det håller på att bli vardagspolitik. Naturligtvis går då den tydligaste företrädaren framåt.

Att de borgerliga är ointresserade av att undanröja rasismens grogrund, fattigdom och maktlöshet, säger sig självt. Men Socialdemokraterna borde verkligen ha annat för sig än att tävla med Reinfeldt i ekonomism och pompositet.

Lämplig situation för Alliansens skolreformer

”Är Björklunds analys av skolan så enkelspårig som den verkar?” frågar DN i en balanserad ledare. Ja – finns några tecken som talar för motsatsen?
Ledarskribenten har kommit fram till att tidiga betyg inte ökar kunskaperna hos det uppväxande släktet. Det är en god insikt. Dock ska Alliansens betygsvurm nu motiveras med att det är bra för eleverna att vänja sig. (Sätt dem för guds skull i körskola på dagis då! Inte lär de sig köra bil, men de vänjer sig.) Det är den fråga vi måste ställa oss, menar ledaren. Inte om borgerlig skolpolitik är bra eller dålig för barnen, utan om den i en given situation är rätt politik att föra.

Ett besynnerligt resonemang. Men möjligt att vrida ett steg till:
Med Alliansens politik för ökade klyftor, barnfattigdom och växande känslor av utsatthet och hopplöshet, kommer det att bli allt svårare att styra barn och unga med metoder som resonemang och dialog. För att förmå dem att överhuvudtaget finna sig i en djupt alienerande skolsituation kommer ökade tvångsmedel att krävas.

I föregångslandet USA har man i vissa skolor beväpnade vakter för att hålla koll på de drogmissbrukande analfabeterna bland elever och personal.
I utvecklingslandet Nicaragua med sextio barn i klasserna, schema på skiftgång och knappast något eget material måste en närmast militärisk disciplin råda och alla initiativ hållas nere. Barnen kan inse att det är nödvändigt, för de flesta vill studera, men de skulle hellre göra det under humana betingelser.

Humana betingelser har vi i Sverige idag. Lämnar vi dem bakom oss genom nyliberala reformer och en reaktionär moral kommer en skolpolitik för en helt annan situation att krävas. Möjligen är detta vad Alliansen förbereder. Så att vi vänjer oss.

Alliansfritt Sverige: Augusti 29, 2008- Björklund kräver ny statistik från skolverket

Bloggosfären är nog ok. Men varför jag måste länka till alla andra och ingen till mig, det begriper jag inte. Nåväl, här är ett bra inlägg:

Alliansfritt Sverige: Augusti 29, 2008- Björklund kräver ny statistik från skolverket

Arbetsgrupper funkar bra

Klart det ska gnällas på Ohly, vad han än gör. Föreslå arbetsgrupper med V+Mp+S för att komma överens i väsentliga politikområden – det är alldeles för besvärligt, tycker SvD. Snudd på löjligt, tycker flera borgerliga bloggare. Eftersom det är en valplattform man ska ha. Som Alliansen hade. Och helst föra deras politik också.

Men arbetsgrupper är en välrenommerad arbetsform som prövats i kommunerna under flera mandatperioder. Finns ingen anledning för landets regeringsalternativ att avstå från att begagna den. Utom om S och Mp hellre vill vara ifred. Då får folket i alla händelser en Allians-konstruktion: förmodligen höger, möjligen mitten. Bara inte vänster.
Det är fortfarande Vi som utgör hotet. Klart det då ska gnällas på Ohly.

Svensson ser det ur en annan vinkel: risken att utplånas genom regeringsmedverkan, som en rad internationella exempel visar. Risken finns. Alternativet är att utplånas därför att partiet inte gör någon skillnad. Alternativet till det, i sin tur, är att vara både ett aktivist- och parlamentariskt parti. Vilket är vår ambition, men medlemmarna räcker helt enkelt inte till.
Och HBT-sossen vill lösa paradoxen genom att förändra socialdemokratin. Att de åter ska börja föra socialdemokratisk politik. Jag försäkrar att ingen kunde önska det högre än vänstern. Det är med högersossar samarbetet är som svårast och ger oss dåligt rykte.
Fräscht skrivet också av Zana

Déjà vu-debatt

Pripp & Ölanders bok ”Fallet Nogger Black" spridet nytt ljus över gammal debatt. Utan att ännu ha läst den tillåter jag mig att citera Politik och poesi från i mars:
”Pripp & Ölander skriver om Nogger-Black-fajten i senaste numret av Invandrare & minoriteter.
Vad som hände var att Centrum mot Rasism ansåg att glassreklamen gav nytt liv åt rasistiska stereotyper. Sedan tog det hus i helvete. Motkritiken gick ut på att CMR gått för långt och gjort sig löjliga. Därmed var det fritt fram för alla andra att skämta om ras, sex och våld. Sånt som alla ’vi’ tycker är roligt, ’vi’ som vet precis var gränsen går.
Jag tyckte inte heller att CMR gjort årets mest sensibla inlägg. Öppen diskriminering och rasistiskt våld är viktigare att lyfta än en reklamslogan. Å andra sidan ligger det nära konsensus att vara emot öppen diskriminering och rasistiskt våld. Den omedvetna stereotypiseringen och den nedlåtande raljansen är viktigare att belysa, om man som CMR är en riksorganisation med detta i sitt uppdrag.
’Hur kommer det sig att ett pressmeddelande om rasistisk utformning av reklam får väletablerade människor att förlöjliga pressmeddelandets innehåll genom att frossa i just ras-och sexskämt?’ frågar sig Pripp & Ölander, eftersom de som passade på att nypa till var journalister, seriösa bloggare och även myndighetspersoner. CMR tycks ha ’yttrat sig på ett sätt som föranledde omedebar bestraffning från den svenska offentligheten’.
Det verkar som om CMR:s övertramp bestod i att de dristade sig flytta rasismen ifrån de rakade våldsverkare som alla vi fördömer, till svenskt kapital och omedvetna föreställningar däri.”

Sommaren 2005 övergick kritiken från att handla om ett enskilt och mindre lyckat pressutspel till att gå loss på hela CMR:s organisation. Dels beskylldes de för ekonomiska oegentligheter, vilket revisorerna sedan tillbakavisade, dels för att vara en del i det så kallade statliga åsiktsmaskineriet.
Märkligt, med tanke på att CMR var och är paraplyet för antirasistiska frivilligorganisationer. Möjligen tog det statliga åsiktsmaskineriet över när Alliansen i sin första budget drog in det statliga verksamhetsstödet.

- - -
Andra som bloggat:
No size fits all, kvar i misstänkliggörandet av CMR
Promemorian, mest om yttranden som tillskrivits honom

Recensioner av boken, emot och för:
Sanna Rayman
Mana

Budgetskoj

Det är synd om människorna. Men somliga är guskelov lättroade. ”Tvåtimmars arbetsdag, gratis glass till alla barn, gulliga rosa elefanter på moln som gör alla glada. Närå. Men något åt det hållet” är Ankersjös uppfattning om Vänsterpartiets budget.

Men om vårt syfte vore att göra alla glada (alla människor som Ankersjö räknar med, alltså) skulle vi förstås föreslå precis samma budget som Allians-regeringen. Då behövdes det inte väljas, röstas, krånglas och demokratiseras, utan då sutte vi alla och stirrade på den vårlikt blå himmelen och sade: Den enda vägen...

Men vägarna är många och alla tjänar inte på Vänsterpartiets politik. Inte heller gör den alla glada, även om Ankersjö käckt håller skenet uppe och i sin naivistiska yrsel rentav tycker vänstern är lite skojsam. Han menar att ”politiken vore tråkigare” utan oss, men tyvärr kan jag inte förmå mig till att återgälda komplimangen. Centern har inte varit rolig sedan Mp plockade deras bästa frågor. Och det verkar ju väljarna instämma i.

Kungen fyller år! Leve republiken!

Stort lyft, eller tungt

Betygsliknande tester stort lyft för nioåringar – så lyder rubriken på en S- & M-gemensam artikel om fördelarna med att testa barn. Innehållet är sedan inte lika ruskigt barnafrämmande som det låter, utan går i stort sett ut på att pedagogerna i Haninge inte kunde vare sig bedöma barnens kunskaper eller göra något åt dem utan skriftliga prov, varför ledningen såg till att skaffa sådana.

Det är ett betyg på hur undervisningen bedrivits, om inte annat. Proven är ett sätt att mäta skolans och lärarnas insatser, säger artikeln, och det ligger mycket i det. Så varför inte göra något åt det. Testa personalen!

Rubrik: Regelbunden yrkesprövning stort lyft för fyrtiosjuåringar!

Nu orkar jag inte med er mer. Har jobbat med att implementera allians-reformen med betygsliknande omdömen på små barn. Häpp!

Han har rätt

Bästa formulering om Forum för levande historia kommer från Ola Larsmo:
”- - - en klumpighet från alliansregeringens sida /var/ när man plötsligt förändrade /uppdraget/ från att uppmärksamma brott mot mänskligheten till ideologikritik. I det ursprungliga direktivet från 2001 står nämligen att ’forumets uppdrag skall vara att främja arbete med, diskussion om och reflexion över demokrati, tolerans och mänskliga rättigheter i samtiden utifrån historiska perspektiv med utgångspunkt i Förintelsen’. Där stod ingenting om vilka ideologier man skulle vara emot - utan vilka värden som skulle försvaras.”

Nödvändigt villkor, tillräckligt villkor, brukar man säga i filosofin. Det vill säga, nu räcker det med snack.

Välkommen till alla vi gillar

Århundradets immigrationsreform är på väg. Åtminstone om man får tro Alliansen, uppbackad av de gröna lustigkurrarna som tycks tro att det handlar om gränslöshet. Härmed öppnas för fri rörlighet, arbetskraftsinvandring och mindre regler!

Låter som om vi öppnat upp för fri bosättning, allra minst. Som om vi struntade i krångliga asylregler och sa välkommen! Så som det skulle kunna vara i den bästa av världar, men inte i denhär.

Så var det inte heller ett särdeles gränslöst förslag. Det handlar bara om att ”arbetsgivarens bedömning ska få avgöra."

”En rädsla för konkurrens från utländsk arbetskraft har stått i vägen för öppnare regler” säger Billström&Valtersson i artikeln. Tänk att så fort man inte är överens med näringslivet ska man bli beskylld för att vara rädd!

När det handlar om utsugning av utlänningar och pressade löner skulle det finnas anledning att vara rädd, om man inte vore så förbannad. Men i dethär fallet verkar det mer vara en fråga om import av min polares polare, ett efterliknande av den kanadensiska brain-drain-modellen, eller helt enkelt det att - ”arbetsgivarens bedömning ska få avgöra”. Inte arbetsförmedlingen!

Frågan är om det är så rasande många som absolut vill dra iväg och jobba i Sverige, av alla ställen. De som redan är här, däremot, skulle gärna ta sin chans.

Om dom inte håller med, är det inte kunskap!

Ska aldrig mer berömma SvD, för nu går dom in för att reta mig! Dagens brännpunktare är en uppvisning i kunskapsförakt från moderatpolitikern Naess. Han bemöter Scherp, docent i pedagogik, genom att först och främst ifrågasätta om det verkligen är forskning Scherp håller på med (”gör anspråk på att...” eller ”utövarna må kalla det vetenskap...”). Sen påpekar Naess att det är svårt att mäta och utvärdera Scherps forskningsresultat (vilket verkligen ingen har förväntat sig att Naess ska behöva göra). Slutligen klämmer han till med att den som inte delar Scherps teorier vare sig förstår eller accepterar hans slutsatser (vilket får mig att undra hur Naess förhåller sig till relativitetsteorin?)
De goda ledstjärnorna för Naess är sunt förnuft, allmän livserfarenhet och en gnutta ödmjukhet. (Ja, vi hör ju hur långt han kommit med ödmjukheten.) Dessa tre vill han applicera på – utvärdering av forskningsresultat!
I sin iver att försvara alliansens skolpolitik har Naess avskaffat forskningen utan att märka det själv. Med såna vänner behöver Björklund inte sina fiender.