”Storheten i storstädernas framväxt, en befruktning och utveckling endast jämförbar med jordbävningarna och flodvågorna som skapade kontinenter, men så mycket mer fascinerande därför att den innefattar myriader av människor; sålunda en helhet större än sina beståndsdelar. Vi talar om storstäder som hade de planerats, och stadsplaner förekommer, storvulna planer, finurliga planer, men alla utmynnade de i anonym kraftalstring - exakt när blir det Staden som styr?
Osedd möda. Determinerat kärnande av folks liv och arbete. När Staden förtjänat sin identitet tuggade och kärnade den på egen hand. De som stod i vägen för dess utveckling försvann, medan de bäst lämpade, de rikaste eller de smartaste överlevde. Detta skedde oberoende av naturens eller människans lagar. Staden är slav bara under sina egna behov. Storstaden förtär och kräks. Konstruktionen är kannibalisk.
En by följer natur och klimat, i någon mån sina bybor. Ett hus föder och fostrar sina invånare, under det att de vänligt, nästan omärkligt, knådar dem till att följa husets vanor; det må handla om gradtalet på väggarnas vinkel mot taket, bäddarnas placering enligt väderstrecken. En gata eller ett torg är mer än ett hus, men ännu under växelverkan med människan. Gatan och torget rymmer höjdskillnader i stenläggningen, ljusreflexer mot släta eller skrovliga ytor, vindens förehavanden med löven i det enda trädet, och rösterna av en heterogen grupp människor under en följd av år.”
ur Tåget ska strax gå, europeisk mosaik (2003)
