Tre som liknar Fem fast med sex

Stieg Larsson, tredje delen... Ja, tredjedelen hade räckt. Men det är inte i första hand Larsson som irriterar mig, utan de recensenter som fullständigt tappar både byxor och ansikte inför hans Millenniumtrilogin.

- "Den vassa dialogen" - men de totalhavererade samtalen anser jag vara Larssons största svaghet. Alla personer talar likadant, förmodligen larssonska. Här frågas om det är "okej med dig" eller slängs in någon fras på engelska. Samtliga talar med tät interpunktion. Det vill säga effektiv tidningsprosa. Inget brus. Ingen tankeflykt. Ingen individualitet. Vilket leder till...
- "Den skickliga personskildringen", dvs de fyrkantiga presentationer som jag anser vara Larssons näst största svaghet. För varje person, även bipersoner, får vi veta namn, ålder, yrke, i vissa fall yrkeserfarenhet, och något attribut. Därefter är personerna inringade och bundna att agera efter den mall Larsson bestämt. De goda brukar sätta sig i arrogant respekt, arbeta dygnet om och knulla obekymrat. De onda lyckas inte med vare sig respekt, arbete eller sex utan att ta till våld. Till och med Salander-gestalten, "ett så sammansatt och fascinerande porträtt" som någon skrivit, är inte ett portätt som resultat av inlevese- och motsägelsefull gestaltning. Det är en beskrivning, en förevisning.
- "Humorn" - vilken då? Jo jag flinade väl åt någon ironisk släng. Inget som direkt fastnade, inget värt att nämna*.
- "Samhällskritiken" - men vad Larsson betonar är vikten av respekt för lagarna, inklusive konstitutionen. Som jag konstaterade redan efter första boken: om detta idag går som samhällskritik ligger vårt samhälle illa till.

Låt oss avrunda med en skopa femtiotalistiska pojkbokfloskler:
- ha något fuffens för sig
- en riktigt ful fisk
- på fri fot
- det pågick något skumt
- han trutade med läpparna
- den fähunden!
- de bägge kumpanerna (nja, jag ska inte svära på att det står så, men det kunde ha gjort)

Det står Larsson fritt att gå tillbaka till Fem-böckernas underliga vokabulär. Men det anstår inte kritikerkåren att upphöja trilogin till något annat än vad den är: spännande, lite för utdragna deckare.

* Exempel på deckare med humor: Men at arms och Feet of Clay av Terry Pratchett. Liksom spännande, samhällskritiska och med god personskildring oavsett om man är dvärg, troll eller golem.

Män som hatar kvinnor

...är tyvärr inte så sällsynta. En del män säger upp oss när vår näsvishet gått för långt. Andra män torterar oss i källaren, och det är den senare kategorin som Stieg Larssons debutbok behandlar förskräckande väl. Men jag kan inte förstå det allmänna hallelujat om denna kriminalroman.

Maxad reklam i metron i Paris: ”Översättningen av den svenska kriminaltrilogin här! Maintenant!” Det var då jag förstod att jag måste läsa Larsson. Men till och med Paris kan ha fel.

Jag träffade aldrig Larsson under hans Expo-tid, men alla visste vem han var. När han dog stod hela det anti-rasistiska Sverige i tyst minut. Det är alltså med största respekt jag närmar mig hans deckar-debut. Men vad får jag? Hundra sidor karlar och pengar (båda ämnena finns på topplistan saker-som-minst-intresserar-mig). Sedan tvåhundra sidor sidospår som vi ska tro eller förledas tro är viktiga; ett genrekrav. Framåt sidan 300 blir det nagelbitarspänning med släktkrönika och sadism, och Larsson öser på med perverst skräckel. Men... angår den här familjen mig, noga taget? Och redan vid pass sidan 450 är vi tillbaka på pengar och karlar, nu med tillskott av datorer. Hur kul är det, i hundra sidor till?

Så mycket onödig text trodde jag var yrkesmord för en slipad journalist. Fråga mig inte hur många gånger de sätter på kaffepannan. Eller hur många gånger han plockar åt sig en cigarrett ur hennes paket. Eller hur många vändor ut och in i sovrummet/köket/farstun han travar för att se att allt är i sin ordning. Fråga mig inte, för jag grindräknade inte på kladdlapp, men borde ha gjort det.

Det hör till saken att jag inte är någon deckarläsare. Jag valde Män som hatar kvinnor för att det var Stieg Larsson, och även för att den ansågs ha en samhällskritisk udd. Det är nu det blir det en smula alarmerande. För om det är samhällskritik att vara emot ekonomisk brottslighet, då har ekobrotten ätit sig långt in i consensus! Varenda journalist borde rycka upp sig och göra något åt det – göra något annat än att applådera Larssons mediokra romandebut.
Samhällskritiken gjorde han på Expo. Tack för den!

Män som hatar kvinnor av Stieg Larsson (bokrecensioner)