År 2023 läste jag 124 böcker, men väldigt få gjorde varaktigt intryck. Och de som gjorde det var i stort sett samtliga skrivna av män, något förvånande. Låt oss börja med två tungviktare: Mikael Löfgrens Kulturstrider och statskonst, Richard Pettersson Kulturell turism. Böckerna liknar inte varandra, men beröringspunkter finns i hur kulturbruket utvecklas och kulturpolitiken bedrivs. Löfgren skildrar kulturstrider genom tiderna, hur kultur används av såväl konservativa nationalister som ikonoklastiska identitetspolitiker och hur statsmakten reagerat på detta. Pettersson skildrar kulturarvet genom tiderna, kulturarvet som nostalgi eller näringsgren, hur man vårdar eller uppfinner ett kulturarv. Det låter sig sägas att "allt” är kulturarv – men blir det då meningslöst? En metaeffekt skapas också: det är kulturarv hur man i olika tider hanterat kulturarv och hur det påverkas av den rådande... kulturen!
Peter Walther skrev Feber, en historisk
skildring av tillståndet i Berlin 1931-33, alltså de många små och stora
händelserna åren innan demokratin slutgiltigt föll. En tät och detaljrik bok
både på politisk nivå och när det gäller personliga önskningar och
tillkortakommanden.
Peter Kadhammars fotobok om Stockholm, En
förvandlad stad, är väl värd att försjunka i för att jämföra arkitektur, trafik, mode,
hygien. Tydligen började boken som Instagram-konto, så något gott kom också
därifrån.
Alex Fuentes Den vita sparven befinner sig
mitt emellan fakta och fiktion. Den skildrar en ung man ”Alex” under juntans i
Chile skräckvälde. Boken är otäck att läsa, tortyrscenerna outhärdliga. Men det
är viktigt att vi inte glömmer! Chile-frågan var oerhört viktig för oss från
kuppen 1973 och när de första flyktingarna kom med sina vittnesmål. Fascismen
är ett jävla mördande. Så är det bara.
Nu till skönlitteraturen. Lundells Vardagar
har jag läst delarna 6-9 och blivit allt mer förtjust i. Nåja, inte i hans
islamofobi, men skriva kan karln! Alla de många småförargliga detaljerna i ett
vardagsliv blir till slut närmast humor, och iakttagelsen att ”det
var i det här huset jag blev gammal” är djupt betydelsefull för oss alla i det stadiet på livsvägen.
Bästa omläsning var Lawrence Durrells Alexandriakvartetten. Visst är den pretentiös och mångordig och onödigt detaljerad men vilken miljö, vilka människor! Den snåriga intrigen betyder mindre än den mångkulturella förkrigsvärld som Durrell bygger upp som en myrstack av skönhet.
Årets bästa idé var att se om filmen
Nyckeln till Provence. Den bygger på Marcel Pagnols Le gloire de mon père, så jag beställde boken till biblioteket. Pagnols franska är enkel (bortsett från mängden naturobservationer!) och att läsa boken med filmbilderna kvar i huvudet
var underbart. Dels för att förståelsen underlättades enormt, dels för att alla
ansikten och röster ur filmen fyllde ut läsningen till en fullödig
upplevelse av hyggliga människor i ett förtrollande landskap. Nästa år ska jag
ta itu med bok två.
Någon katalog av läsefrukter utan kvinnor
blir det bara inte. Så var så god, en bok för nördar: Den flytande världen av Ulla
Wagner (red). Konst, teater, musik och mode i främst Edo-tidens Japan, dvs 16-1800-tal
i Tokyo. Fascinerande skildring av nöjeskulturens utveckling och dess spridning
mellan adel, borgare och andra stadsbor, illustrerad med fantastiska gamla
bilder.
Kerstin Ekmans Löpa varg ska inte heller lämnas utanför. Jag brukar tycka Ekman är ganska tråkig, men med denna lilla roman har hon skapat det perfekta.
