En märkbar skillnad mot tidigare år är att fack- eller yrkesföreningarna inom Vänstern har ökat kraftigt. Det är
deltagare med egen banderoll från Transport, Seko, Kommunal, Hamnarbetarna, Handels, Byggnads…
Inte för att fackklubbar är något nytt inom Vänstern. Men det är nygammalt. Under några år minskade deras aktivitet, och
kamrater övergick till politisk aktivitet inom sina kommuner där det finns en
grund för parlamentariskt deltagande. Men i och med de förvärrade
klassklyftorna ökar också behovet av organisering på facklig bas, och nya
fack- eller yrkesklubbar har bildats. Det är välbehövligt och stärkande för den politiska
medvetenheten på arbetsplatserna.
 |
| Lärarvänstern på vandring |
Även miljö- och klimataktivismen
märks tydligare nu än någonsin, eller om det är vi som ser den tydligare. I
synnerhet unga, rentav barn, bär sol- & vind-plakat eller ropar
hjärtskärande om sin framtid. En förbipasserande frågar om det är här Greta
Thunberg är? Jag vet inte ens om hon är vänster. Får senare reda på att hon är
i Ludvika för att protestera mot nazisterna. Engagemanget för klimat och
demokrati hör ihop!
För övrigt var där inga
nyheter i 1Maj-tåget – och varför skulle det vara det, när problemen är de
samma, år ut och år in. ”Kampen ska fortsätta, rasismen ska krossas!” ”Inga fascister
på våra gator” ”Vi vill ha sex, vi vill ha sex, vi vill ha sex timmars arbetsdag!”
”Internationell solidaritet – arbetarklassens kampenhet!”
För en socialistveteran (med
>40 års medlemskap i Vänsterpartiet) är 1Maj en dag av gemenskap och
nostalgi. Men inte bara det. Dagen är större än landets största 1Maj-tåg, dagen
har sitt eget värde. Arbetarklassens internationella högtidsdag har firats i
130 år och är, liksom andra stora högtider under året, något mer än sina deltagare. Frihet och jämlikhet, solidaritet och rättvisa – i likhet med parollerna är de inte nya, utan lika viktiga för varje år som går. Hur kan man undgå att bli veteran, när det är eviga värden som står på spel, varje år.
