I flera år – från en artikel jag fick införd i Invandrare och Minoriteter (-04) och framåt – bloggade jag återkommande om nationaldagsfirandet och hur det kom sig att denna dag gjordes till helgdag. Det verkar som om jag är den enda som ännu kommer ihåg den triviala smörja till utredning som det nationalistiska projektet vilade på.
Här några citat
från Politik och poesi i detta ämne:
”Krampartade påbud
om identitet och stolthet hör hemma i helt andra ideologier än dem som de stora
partierna säger sig företräda.” (-09) Det här var innan partierna stod för sin
nationalism, vilket framkommer också i detta citat: ”De som försvarar
nationaldagen gör det med det bakvända motivet att den inte alls behöver vara
nationalistisk! Men den heter som den heter, och det tog knappt en kvart efter
beslutet att göra den till helg innan extremisterna marscherade, med all rätt
stolta! Det var de som drev opinionen så långt att de fick sin egen dag
tillslut.”(-10) Sverigedemokraterna var ett försumbart parti på den tiden nationalhelgdagen
trummades igenom, och ändå..: ”Partiet som påstår sig vara tystade och utstötta
fick sin egen helgdag innan de ens var i närheten av en maktposition, fick den därför
att de maktbärande partierna tyckte att svenskhet och stolthet var en bra
kombination.” (-11) Året därpå återgav jag ett samtal jag överhörde mellan
några gymnasister som kom ihåg hur dagen varit förr: ”- Det var så roligt på
skolan den dagen, vi fick en massa priser och sluta till lunch. - Vi samlade in pengar som skulle skickas
till Röda Korset på nationaldagen! - Nu blir det ju inget festligt. Det är ju
bara som en tråkig söndag. - Dom enda som firar är väl dom som tycker det är
überstort att vara svensk... - Jag fattar inte varför vi inte kunde fira som
vanligt. Nu har det blivit typ creepy!” Firat hade man alltså gjort! ”Vad vi
hade var en trevlig flaggdag när vi stod på idrottsplatser och skolor och sjöng
för Sverige. Vad vi fick var en nationell helg istället för en kristen,
eftersom riksdagens majoritet ville att vi skulle vara lika stolta över vårt
land som alla andra. Alltså, en dag då man skulle vara stolt över
att Sverige gör som alla andra, eller stolt över att nationalisterna fick avgöra vad som var viktigt?” (-21) ”När nationaldagen inrättades som helg
var ett av skälen till det att svenskarna behövde en särskild dag att vara
stolta över sig själva och landet. Märk väl – inte glada och tacksamma. Stolta.
Men vilken anledning finns att vara stolt över var föräldrarna födde en, eller
över en natur som skapades ur istiden och klimatväxlingarna?” (-13) ”Enligt
utredaren hade vi inte ’fått’ vara stolta över svenskheten (oklart vilket
hindret var) fast vi hade så mycket att stoltsera med (här fanns en liten
uppräkning). Detta var en socialdemokrats ord. Nationalism finns inom alla
partier.” (-20)
Det var
nationalism rakt igenom. Endast V och MP röstade emot, och det var inte
självklart. För Vänsterpartiets del var det mest väsentliga den
arbetstidsförlängning som förslaget innebar. Nationalismen tog ingen riktigt på
allvar på den tiden. Denna giftiga men förförande ideologi har lett till mer omotiverat
mördande och godtyckligt avhumaniserande än de flesta andra emotioner-förklädda-till-tanke. Ändå tog man den inte på allvar, och jag skrev om den i över tjugo år och togs heller inte på allvar.
Kriget som gjort
slut på alla krig, trodde man 1918. Aldrig mer! utropade man 1945. Och i början
på 2000-talet trodde att det gällde något kosmetiskt, bara en röd dag i almanackan… Inte förrän idag, när SD (nästan) regerar, ser jag för
första gången på 20 år reaktioner och ifrågasättanden. Det är bra.
Det är bra sent.
