Märklig rättighetsfråga

Kristdemokraternas partisekreterare talar uttryckligen (i ett försvar av Ankfrun) om den hittills okända ”rättigheten att vara hemma istället för att arbeta”, något han anser vara mycket viktigt.
Arbetslinjen vs. bidragsberoende brukar också vara en mycket viktig fråga för borgarna, men när det gäller att få kvinnor att hålla sig inom hemmets väggar är KD beredda att köra hårt.

”Det är skäligt att man har den rätten” upprepar denne inom KD högt respekterade person, och kallar det ”rätten att själv få bestämma över sin tillvaro”.

Hör, hör! Anarkister i Alliansen!
Vill du inte knega, skit i det. Finns alltid nånannan som gör det åt dig.
Medan KD värnar kvinnors rätt till lägre lön och försvinnande pension.

Stolthet och fördom - pride and prejudice

På Bajens fans hemsida* finns ett ovanligt barnsligt brev som uppmanar Hammarby till att inte ställa upp i Stockholms Pride-festival. (Tack till Nathalie för tipset.) Fanklubben som skrivit är noga med att påpeka att deras ståndpunkt inte är moralisk - och visar därmed att de tror att homo- bi- och transsexualitet är en moralfråga. Vad deras ståndpunkt går ut på är att klubben inte ska göra politiska ställningstaganden - och därmed visar de att de tror att mänskliga rättigheter är en politiskt kontroversiell fråga.

Vilken smörja. Men det finns även politiker som har svårt att sortera.

Exempelvis den bloggande kristdemokrat som kläckt meningen:
Ja till ”alla” människors lika värde.
Begrunda det.

För några år sedan drev jag en antirasistisk sajt som hette Alla-betyder-alla. Det visade sig vara en svårare mening än jag trott. Somliga kan inte riktigt acceptera FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna – alltså ta in att ALLA betyder ALLA.
Varje gång.
Utan inskränkning.

Vad kristdemokraten menar med ”alla” människor vill jag inte ens gissa. Men Alliansfritt Sverige som gjorde fyndet jämför med det tankeväckande alternativet:
Ja till alla ”människors” lika värde…
Intressant, eller hur?

För att vara småtråkig språkvårdare: kristdemokraten rubricerar blogginlägget som att det är funderingar ”i nuläget”. Alltså har han bara lite svårt för korrekt applicering av citattecken.
Så hur kom det sig att markeringen hamnade på ”alla”? Istället för på ”människor”?

Så taskig brukar jag inte vara. Men ”nångång” kan det väl ”passera”?

(*alltså inte Hammarby IF, vilket min första version fick det att låta som)

Gud och klassförakt har inte med varandra att göra

Häpp, så var det dags igen - varje år ska det diskuteras var skolorna bör hålla sin avslutning! Göran Hägglund skriver visserligen att han inte har någon åsikt om var skolavslutningar bör äga rum, sedan fyller han en hel spalt med lulligt enhetsklet samt baktaleri av oss som anser att sekulärt firande lämpligen inte begås i gudstjänstlokaler.

Hägglund tror att vi som föredrar allmänna lokaler för allmänna sammankomster hyser en ”oro för vad folk kan tycka och tänka om det svenska kulturarvet”. Detta psykologiserande ska han lägga av med NU.
Den tidiga arbetarrörelsen byggde sina egna Folkets hus, och den sena grundskolan har sedan många år skapat sina egna traditioner utan oro, och utan att be kyrkan om lov.

Nu menar ändå Hägglund att det duger att vara i en rymlig skolaula, väl medveten om att gemensamma samlingslokaler nästan enbart står att finna i den urbana överklassens gamla stenskolor. Det är alltså lantisar, förortskids, arbetarungar som ska fylkas i kyrkan. Saknar de samlingsrum i sina baracker står för dem ”valet mellan en nödtorftigt smyckad idrottshall och ortens kyrkolokal - - som i sig själv oftast andas både högtidlighet och tradition” säger Hägglund.
Märk väl ordalydelsen: nödtorftigt smyckad. Kulturlösa barn och deras stressade lärare kan i Hägglunds ögon inte åstadkomma någonting vackert, nej i bästa fall bjuder de till med det nödtorftiga. Tron att de bara går där i sitt skräp och åtrår de andras traditioner är ett tydligt uttryck för klassförakt:
Släng ut pöbelns girlanger och syrenbunkar, hoppa på deras hoplånade mixerbord, stick hål på deras blågula ballonger och trampa ner deras röda rosor från torget i skolgårdsgruset!
Sätt dem sedan i kyrkbänken och låt dem gapa dumt på guldglansen hos döda helgon. Så ska fattiga barn tas!

”Vi behöver mer av gemenskap och gemensamma värderingar”, skriver Hägglund, därför inbjuder jag honom generöst att vilken dag som helst dela arbetarrörelsens värderingar om solidaritet och gemensamt skapande. Vill han komma till himlen finns inte en minut att förlora!
Men så blir det nog inte.
Förmodligen är Hägglund alldeles för orolig för vad konservativa kristdemokrater tycker och tänker. Om de icke gemensamma värdena kultur, arbete och stolthet.

Valanalysen avstod jag ifrån då jag fann en utomordentlig på Approximation.
Du kan också läsa vad Ohly säger om bakslaget.

Kultur i Sverige och Gud i Brallan

Förslaget till nya kulturpolitiska mål låter riktigt bra. Kanske alltför bra, kanske som något utslätat välvilligt som alla kan instämma i - men det är en så god utgångspunkt som någon.
Vad utredningen säger, i starkt sammandrag, är att kulturpolitiken ska främja öppna gemenskaper och arenor som är tillgängliga för var och en. Den ska möjliggöra kommunikation mellan olika individer och grupper, skapa förutsättningar för kulturupplevelser och bildning samt verka för att alla ges möjlighet att fritt utveckla sina skapande förmågor.
Inom ramen för den politiken ska myndigheter och institutioner främja mångfald och kulturell pluralism, bevara och bruka kulturarvet, göra information och kunskaper tillgängliga, stödja konstnärligt skapande och ge plats för konstens förmåga att bryta mönster och vidga det möjligas rum.

En formulering från tidigare kulturpolitiska mål är slopad: att motverka kommersialismens negativa verkningar. Inte mig emot. För det första kommer föräldrar, pedagoger, bidragsgivare, körledare, bibliotekarier och lajvare aldrig att vara överens om vilka dessa negativa verknignar är. För det andra: om kulturpolitiken kommer en bit på väg mot öppna gemenskaper, tillgängliga arenor och pluralism - då är kommersialismen redan motverkad.

- - -
Så var det riksdagsledamoten Else-Marie Lindgren från Kd som tycker att Reinfeldt ska leka USA-president och säga ”Gud bevare Sverige”. Mest för att hon tycker ”det kunde vara fint”. Annars är det inte fråga om något märkvärdigt, antyder hon: ”Det skulle inte påverka några politiska beslut.”
En troende kvinna föreslår ett offentligt åkallande av det allra högsta väsendet för hela folkets bästa - utan att det ska ha någon som helst påverkan annat än att det känns lite mysigt!
Ska detdär föreställa en religion, kallas den trygghetskonformismen.

Jinge tycker att förslaget är riktigt kul, därför att Gud ändå inte finns. Det förvånar mig inte.
Det är vissa så kallade kristna som aldrig upphör att förvåna.
Man kan se förslaget som en långsiktig kalkyl för att bakvägen föra in kollektiv bokstravstro, eller som ett tecken på att religionen infantiliserats ner till jultomtestadiet.
Vad det än är, inte är det kul. Inte andligt heller.

Röj upp bland de fattiga

Tack Röda raketer för att ni svarade kristdemokraten i SvD. Han som vill riva och bygga om miljonprogramsförorterna därför att barnen har för dåliga betyg. Han som tror att våld och stenkastning upphör om man gräver upp människors hembygd och släpper fram trafiken. Han som tror att fattigdom och diskriminering löses med fler företagsetableringar.
Underklassen får helt enkelt ge fan i att trivas på sina vindblåsta gärden mellan sina klossiga huskroppar och dygnsöppna butiker!

Men ända sedan Storstadssatsningen vet man att strukturella orättvisor inte löses med isolerade åtgärder för de fattiga – även om det mesta inom Storstadssatsningen var betydligt mer konstruktivt än att riva ner och öka trafikströmmen.

Tack särskilt, Röda raketer, för era vackra och instruktiva bilder från norra Stor-Stockholm. Vi väntar alla med spänning på att få se den stillsamma parkstaden Djursholm anpassa sig till samtiden och börja samverka med övriga länet.

Viktorianskt frisinne mot värdekonservativa

Merete Mazzarella skriver nästan alltid klokt och välformulerat, denna gång i ”Mer än bara väninnor*” om hur ”etiketter som hetero- och homosexualitet kommer till korta för att beskriva de intima relationer kvinnor emellan som var vanliga i det viktorianska England.” Det viktorianska England märk väl, när kvinnoben inte fick synas, och -kön inte anas. Att få reda på om dåtidens kvinnor älskade med varandra är i det närmaste omöjligt. Och hur viktigt, när det står utom allt tvivel att de älskade varandra.

Mazzarella beskriver svärmisk vänskap, livslånga partnerskap, flört och dramer. Många av kvinnorna var gifta och hade barn, vilket inte hejdar känslosam utlevelse via brev eller besök. Sällan har det queera framställts så hedersamt vardagligt! De etiketter vi envisas att avkräva varandra verkar bara petimäteraktigt löjliga.

Mazzarella avslutar: ”...högaktuell med tanke på dagens diskusison om samkönade äktenskap och de farhågor som fortfarande finns att de ska utgöra ett mot allt vad familjeliv heter”.
Kristdemokrater – är det för djärvt för er att gå i lära hos viktorianerna?

* recension av Sharon Marcus: Between women: Friendship, desire and marriage in Victorian England

Erfarenheten talar

Kristdemokraten Per Kronlid är initiativtagare till ett antiabort-parti (SvD 0704). Enligt honom är det...
"bättre för kvinnan att föda, eftersom jag anser att det är ett större psykiskt lidande att göra en abort".
Vilka makalösa erfarenheter den mannen måtte ha!