Internationaldagen (nu med bild)

I Sigtuna, den tusenåriga vikingastaden inne i en vik av Mälaren, finns ett riktigt fint litet museum.
Oden i älghorn, den återgivning som blivit klassisk för generationer av skolbarn.
Bysantinska fynd som visar gammalt handelsutbyte, värdefulla yttre impulser, kulturinspiration.

Samt en tillfällig utställning av utsökta kurdiska dräkter i gethår, linne och silke.

I den nordiska trästaden finns kaféer med namn från Elsa Beskow som serverar chai med muskot eller strömmingsmacka, medan butikerna erbjuder GANT och hemslöjd. Sedan kör vi hem min lilla japanska bil förbi ett kinesiskt buddist-tempel på en industritomt i Rosersberg, och Jarlabankes bro i Täby.

Kultur är liv.

Fritt i France!

Den franska regeringen experimenterar med fritt inträde på statens museer. I det landet gillar nämligen borgarna kultur! Fann nyheten hos Röda raketer. Glöm inte att läsa kommentarerna!

Föremålens hemligheter

”Museer, till vad nytta?” frågade Linder i den artikel jag skrev om igår. Han ställer en rad vassa frågor om varför museerna backar från att samla kunskap och ha den till grundbult i verksamheten: ”Var det när den sammanbindande nationalismen vittrade bort? - - Var det när postmodernismen började torpedera tilltron till humanioras kanon? - - Var det när de gammaldags auktoriteterna blev omoderna på 60-talet, eller när pengarna började tryta på 90-talet? Eller kanske när allt som liknade trista texter - - kunde förpassas till webben?”

Jag tror han ska koncentrera sig på 60- och 90-talen. Auktoriteterna punkterades, skolan skulle öppnas mot omvärlden, allt fanns att lära utanför klassrummet. Barnen skulle släppas lösa i samhälle, arbetsliv och på museum. Men då måste museerna fungera så att man barn kan hållas där. När jag började undervisa på 70-80-talen var museipedagogerna fantastiska människor som kunde levandegöra nästan vilket stoff som helst. Men när budgetarna, såväl skolornas som museernas, stramades åt, måste museerna tävla om klasserna. Skolbesöken var en stadig inkomstkälla. Om man inte längre hade råd med museipedagoger eller verkstäder, måste varje utställning riktas till barn. Detta har man blivit allt skickligare på.

Dock tycker jag artikeln motsäger sig själv något, när Nordiska museets utställning Sápmi får kritik för att den inte lägger fram en tydlig bild av minoritetens historia, utan mest visar föremål. Vem vet om inte föremålen ger den fylligaste bilden, även om vi själva måste fylla i den med tankeverksamhet eller vaga associationer.

I vilket fall som helst är målgruppen inte vi frivilliga museibesökare. Museernas uppgift är inte i första hand att samla eller ens sprida kunskap, utan marknadsföra den kunskap som finns. Då kan det inte bli annat än förenkling, innesluten i populistfällan att det som engagerar är sånt som alla gör. Men för tusan, det intressanta är det olika!

Då räcker föremålen långt, även om de inte godvilligt ger ifrån sig sina hemligheter. Det fanns en tid när museer var magiska rum fyllda med tusen ting och bilder.
Finns de kvar, valskeletten som simmade i luften på Naturhistoriska? De som lärde ut något om storlek, balanssinne, kroppsuppbyggnad och skulptur.
På Etnografiska museet i Kairo måste vi väcka vakten. Han gick in före oss och dammade faktiskt av montrarna så vi kunde urskilja svärd, vagnar och tält. Slutsatsen blev att Kairos historia består av damm och tunga transporter. Vi såg också trasiga fågelburar och dunkla speglar, en längtan efter skugga. Det var inte verklighet och inte vetenskap; det var museum.
Men så ska inte ett museum se ut.

Frågan är om museer ska ha ytterligare någon uppgift än att ge god handledning åt skolbarnen? Eller om vi bildningstörstande medelåldringar ska förpassa oss till webben.

Transithall eller Ismannen

Museum är underbara platser. Allt sedan min barndom har jag tagit dem för givna, dessa mystiska rum fulla med tusen förbryllande ting och bilder. Men det är länge sedan museer tystlåtet fick tända fantasin. De är absolut inte avsedda som poetens verkstad, och de är inte heller vetenskapen själv. De är snarare dess marknadsföring.

Lars Linder efterlyser i en artikel kunskap, slutsatser och inte minst det han kallar ”en berättelse”, övertygad om en museernas identitetskris som riskerar att leda till deras egen öde- eller åtminstone nedläggelse. I misstanken att Linder överdriver går jag in på Historiskas hemsida, och blir bedrövad och betänksam.
Först åtta livsöden från förhistorisk tid. Det liknar åtminstone vad Linder kallar en berättelse. Sedan en utställning som byggts upp som en transithall där man går i och ur historien via gejtar, vilket ska fungera som en resa som hjälper oss att fundera över frågor som varit viktiga för människor i alla tider. Sist kommer några viktiga frågor om historieskrivning – men det är du själv som ska besvara dem, inte historikerna.

Visst är det lätt att raljera över detta. Särskilt misstanken att du och jag inte redan skulle fundera över sådant som ”varit viktiga för människor i alla tider”. Det ser verkligen ut som om museerna backar från sitt uppdrag – men vilket är det, egentligen? Jag återkommer till det imorgon.

En alldeles utmärkt utställning på Historiska är för övrigt Ötzi, ismannen. Och han är inte ens där själv. Hans femtusenåriga kvarlevor tål inte att flyttas, så det vi får se är utsökta kopior och datoranimationer. Jag ska erkänna – jag hade för mig att forntidsmänniskor gick klädda i förmultnade trasor, för det är allt jag sett hittills. Ända tills de visade en välgjord kopia på Ötzis nysydda klädnad! Ötzi pågår till 16 mars.