Två inlägg i ett

Att de inte skäms. Danska SF, ett så kallat vänsterparti, tar initiativ till samarbete med rasisterna. Även om de ”aldrig kan tycka lika om utlänningspolitiken” som ordföranden Sövndal skriver, tänker han sig att de kan göra gemensam sak i välfärdsfrågor som a-kassa, sjukpenning, barnfattigdom och pensionärernas villkor.
Dansk folkeparti avfärdar det i en ovanligt välfunnen kommentar: ”Det är bara för att de vill få oss att prata om annat än utlänningspolitik.” För kanske är det så att Sövndal vill få rasisterna att avslöja bristande insikter i välfärdsfrågorna.
Men jag befarar att Dansk folkeparti i och med denna förfrågan tillåts att prata om annat. Att de även för vänstern blir till en politisk partner som andra, ett parti att förhandla med även om man tycker lite olika.

Det är just det som inte får ske.
För länge sedan borde Vänsterpartiet ha avbrutit allt samarbetet med danska SF.

- - -

Göran Rosenberg hade idag sin sista kolumn i DN. Han skriver mångbottnat om hem och hemlöshet i Europa, om mångkulturen som förutsättning och utmaning, och kommenterar det genom att citera sig själv för sjutton år sedan: ”Det enda vi säkert vet om Europas framtid är att den har en lång historia emot sig.”
När Rosenberg började sitt skrivande för DN var han ”övertygad om att Europa skulle övervinna sin historia och den europeiska unionen bli det hus som till sist skulle lyckas härbärgera Europas mångkulturella öde”. Idag är han inte lika säker på den saken, vilket kan vara en orsak till att medarbetarskapet upphör.

Sjutton år – ja, folkomröstningen om EU ägde rum för ungefär så länge sedan. Det var då jag började beskriva unionen som en fästning med propaganda som lås och fönsterluckor. Det gick inte att övertyga mig om dess förträfflighet, för till skillnad från Rosenberg fann jag det aldrig svårt att göra Europa till ett hem, en hembygd av skiftningar och motsättningar.
Det var innan lögnerna och förnekandena om vår långa historia blev till segrarnas ideologi.

Den ungdomen

Det är gott gry i ungdomen. Ungvänstrarna i Landskrona planerade ett preventivt gripande av danske konsuln. Väl inne på hans rum, dit de tog sig genom att på vanligt civiliserat maner ringa på dörren, nöjde de sig med att läsa upp en protestskrivelse mot det danska polisvåldet. Men konsuln blev rädd och ringde polisen.
Det är mindre gott gry i konsuler, om återgivningen är riktig. Den som är rädd för fyra ungdomsförbundare som ringt på dörren, vad gör han när Jehovas vittnen kommer? Och hur snart trycker han till i händelse av uttalat hot?
Incidenten kan dessvärre tolkas som att det är såhär danska myndigheter uppfattar ungdomlig politisk protest – som något i sig riskabelt oavsett hur de beter sig.

- - -
Läs här svaren från några mer eller mindre ungdomliga tänkare om valfrågorna inför det nya året. Har Olofsson fått ett Timbro-uppdrag att lägga ned Centerpartiet? Vill Miljöpartisterna helst vara borgerliga? Och vilken är den viktigaste politiska händelsen år 2009? -”Upptäckten av ’verklighetens folk’. Eller mer brett: borgerlighetens flört med högerpopulismen” som Esbati snyggt sammanfattar den katastrofalt tunna polityren på borgarnas sinne för mänskliga rättigheter.

- - -
När jag var ung, hur var det då?
Hos Tankar från vänsterkanten kan du läsa några fina 70-talsminnen. En annan som skriver underbart om 60- och 70-talen är Alien in Landskrona.
Mer och mer fascineras jag retrospektivt av detta förtalade årtionde som inte verkade särskilt märkvärdigt medan det pågick – det var ju bara den dåvarande verklighetens folk som roade och oroade sig.

Vi hade hår och sjalar, vi satt på golvet och drack te ur keramikmugg, och det är alldeles sant att det var massor med ljus och blommor överallt, trots att vi var i stan hela tiden.
Vi genomled långtråkiga elgitarrsolon mellan betongväggar bara några år innan vi ryckte upp oss med träskodans till folkligt sväng på elfiol. Vi kallade synt för elorgel och tyckte att en kassettbandspelare var ett fantastiskt sätt att ladda ner musik, gratis från radion eller bibliotekets LP-skivor.

Vi ansåg att alla skulle älska alla, och vi kritiserade i stort sett alla.
Det var den dåliga sidan.
Vi trodde att konst handlade om någonting annat än oss själva och trodde att konsten hade makt.
Det var den goda sidan.
Vi trodde (utan att någon som jag kände någonsing gjorde ingripande på konsulat) att varje gest, varje ljus och varje sång var ett politiskt ingripande.
Det var den oförglömliga sidan.

Svinga gaffeln med överklassen!

Överklass, skulle det vara nåt att skriva om det? skulle min morfar ha sagt. Visst är det! Men Susanna Popova gör det inte. I hennes intervjubok ”Överklass” (recension här) återges sagespersonernas yttranden utan kommentarer från den journalist hon ska föreställa vara. Vilket är tacknämligt med tanke på det naiva förordet.

I bokens tio intervjuer resonerar 30-60-åriga överklasspersoner om sin klasstillhörighet. Givetvis med olika uppfattningar, men förbluffande samstämmigt, och därtill med ekon från Annette Kullenbergs intervjuer på 70-talet: Att vara överklass är att vara vänlig mot alla och visa fint bordsskick.

Bordsskicket har en så överväldigande betydelse att överklassen är formligen besatt av det och gör varje måltid till en upprepad bekräftelse på avgrunden gentemot oss andra. Vilket liv...

Det som skiljer från 70-talet är att Popovas intervjuoffer har fattat att även makt och pengar är viktiga. Man kan bara inte lalla fram i världen med ett överseende leende och snygg gaffelföring, det krävs några miljoner också. Vanan vid miljoner, som någon konstaterar, för det är vanan som ger säkerheten och det är säkerheten som ger denhär förmågan att kunna ta folk, dvs att vänligt få andra att lyda.

Japp, där satt den! Det är så man kan tro att klassmedvetenheten faktiskt har ökat! Men nej, det är nog snarare så att sensibiliteten för vem som är tillhörig bara har blivit lättare att uttrycka. Popova ser på överklassen som en utestängd grupp vars erfarenheter aldrig får komma till tals, ty hon rasar fortfarande mot 70-talets ned-med-allt! – som dock endast utgjorde en parentes i vårt historiska kryperi inför överheten. Det gick henne förbi att makten under namnet management gjordes åtråvärd på nytt, likaså att börshajarna under 90-talet höll på att ödelägga överklassens bankväsende, något som den gamla fiiina överklassen inte kunde undgå att notera. Kanske har de fått ett större behov att visa sig nu, när bratsen spyar över hela Stureplan. Herregud, bordsskicket!

När vilken tjåsig bussförare som helst kan få i sig en varmkorv prydligare än de där ungarna hinner säga Moët & Chandon, då är det dags för det verserade skiktet att träda fram. Om än anonymt och allmänt formulerat. Popova hjälper dem gärna med det.

Är du verkligen intresserad av överklassen? Läs då Annette Kullenbergs banbrytande studier!