Komplicerade saker som samhället och så

Att förstå samhället är faktiskt svårt. Idag har vi ett så komplext samhälle att det nog är ännu svårare att förstå än vad det var på den tiden då stora teoretiker som Weber och Marx presenterade sina verk.
Snabba enkla förklaringar gör mig därför misstänksam. Lika ofta är de en del av problemet.

Vi förlorade inte valet därför att vi gick i koalition med S och Mp. Problemet är de politiska förhållanden som gjorde en sådan koalition nödvändig.
Vi förlorade inte valet därför att vi är för få i miljonprogramsområdena. Problemet är att vi är få. Och att en uppgiven stämning alstrats i vissa miljonprogramsområden.
Vi förlorade inte valet därför att vi inte kan hantera media. Problemet är att vi inte äger ett enda litet medium.
Vi förlorade inte valet därför att ledningen är trött. Ledningen har aldrig varit piggare, problemet är att ingen vet om det.
Vi förlorade inte valet därför att de rödgröna tävlade med alliansen om skattesatser - jo, det bidrog säkert, men det verkliga problemet är att vi lever inom en världsbild där till och med rödgröna börjar tro att skattetävling är en god idé.

Komplicerade förklaringar kan dessvärre också vara en del av problemet. En orsak till att vänstern förlorat större delen av arbetarklassen är att vår verklighetsbeskrivning vilar på en teori i flera steg (Marx) och dessutom blir mer och mer svårbegriplig ju färre det är som delar den.

"Samhället idag är så komplicerat, att människorna själva inte är kompetenta nog att sköta det" (A. Duroj). Det är därför som Sverigedemokraterna med sina enkla förklaringar har hämtat hem sitt folkliga stöd. Ett exempel på det är hur Åkesson har svarat på frågan om vad som är svenskhet: ”Det som alla känner igen”. Att det är ett idiotsvar stör inte dem som känslomässigt längtar efter att vara med i ett Alla – ett alla som inte betyder alla, utan som beskriver Oss.

Med detta menar jag inte att arbetarklassen skulle vara dum. Alls inte; fördelningen av genier och korkskallar är ganska jämn klasserna emellan. Fördelningen av utbildning är det däremot inte. Och de som idag ursäktar arbetarklassens i val uttryckta rasism med att de inte fattar vad de gör, de löper samma riska att hamna i elitistnischen.

Därför är det på allvar jag frågar om vi i vänstern ska slå oss på lite mer känslomässig populism? Inte för att jag tycker det - men att säga nej till det är också ett val.
Ett val som isåfall drar med sig att våra förklaringar kommer att förbli svårtillgängliga.

Kunskapsarbete

Centrum för marxistiska studier och ABF anordnade skoldebatt med två forskare i pedagogik och två vänsterpolitiker, en S och en V. Med tanke dels på den enorma respons som skolfrågor alltid väcker, dels på den vedertagna uppfattningen att vänstern struntar i dem, var det konstigt att deltagarna inte var fler.

Det stod snart klart att det finns betydande skillnader mellan olika syn på kunskap och olika syn på lärande, men också en skillnad i hur hög grad man vill betona kunskapen respektive lärandet. Skillnaderna behöver inte vara ideologiska på en höger-vänsterskala. Ändå har kunskap blivit ett intrikat ideologiskt inflätat begrepp, sa forskaren Ingrid Carlgren, som efterlyste en nedtoning av metodfrågorna och problematisering av kunskapsbegreppet. Kunskap kan inte vara detsamma i alla tider och situationer.

Forskaren Lennar Grosin påpekade att det bevisade sambandet mellan lågutbildade föräldrar och skolmisslyckande på inget vis uttrycker ett orsak-verkan-förhållande. Den orsak forskarna isolerat ligger i förväntningarna. Som också teveserien 9A visade kan höga förväntningar ge helt nya förutsättningar.

Detta sagt, låter det egendomligt i mina öron att stå och tala om allt som arbetarbarnen inte klarar, allt de måste kompenseras för. Ständigt detta bristtänkande. Invandrarbarn saknar språk, arbetarbarn saknar hyfs, flickor saknar penis.

Höga förväntningar kan ge det vi behöver: Fakta, förståelse, färdighet, förtrogenhet.
"Kunskap, insikt, frigörelse" skrev min ungdoms guru Paolo Freire.
"Kunskap, bildning, arbete" ligger närmare den mer bekante Celestin Freinet.
Vi kommer ingenvart förutan det.

Ett stort steg framåt

Så skrev vi ett partiprogram... iallafall stora stycken av ett, när vi besvarade vänstermedlemmarnas förslag under orgier av automatkaffe medan den första vårhelgen förflöt oss förutan.

Av allt vi diskuterade men inte gjorde kan jag nämna...
- att stryka patriarkatet så vi är av med det
- att principiellt fastslå vilka djur som är söta
- att avfärda socialismen som en detaljfråga
eller
- att värna det sista vilda beståndet av frigående programkommissionärer

För flera år sedan funderade vi på arbetsnamn till nuvarande partiprogram. Ett av våra mer ödmjuka förslag var: ”Ett stort steg framåt är bra, men ett litet steg bakåt är inte dåligt det heller!” I den diskussionen fick jag min politiska inställning beskriven som:
- Det är hon som vill säga till arbetarklassen att skärpa sig!

Ja - och då kan ett partiprogram vara till viss hjälp.

Trevligt och skattebefriat

Från överklassboken jag recenserade igår har jag hämtat några generaliseringar:

¤ Överklassen tror att de kan umgås med alla människor, fastän de i själva verket bara umgås med varandra.
Några av de intervjuade påpekar svårigheten för dem att lämna Östermalm. Hur de ser till att barnen går i varandras skolor, reser till samma ort på sommaren och helst gifter in sig med varandra också. Men hur ska de då träffa alla de där människorna de tror att de är uppfostrade till att umgås med?

¤ Överklassen tror också att deras speciella uppfostran gör saker ”trevliga”. Andra människor har inte trevligt. Eller, värst av allt, är inte trevliga.
Uppfostran är bra. Jag kan vara ganska noga med sådana saker. Till exempel att inte huvudlöst slänga tokiga utsagor omkring sig.
Den oförskämda och ouppfostrade överklassen har gjort sig en bild av arbetarklass, som verkar bygga på Anderssonskans Kalle. Elaka ungar, busliv på gården, kärringar som gapar på sina latoxar och fyllbultar till män. I den mån de överhuvudtaget reflekterar över hur andra människor lever, ser de i arbetarklassens livsstilar en skränande måsflock i slagsmål om fiskrenset. (Det som blivit över efter deras kalas på gösfilé, alltså.)

Är detta deras otäcka godnattsaga? Den som varje kväll bekräftar filmen om dem själva, så att de aldrig mer ska behöva lämna biografsalongen...

¤ Slutligen till den insiktsfulle herre som säger:
”Nu kan vi inte gnälla längre, när arvsskatten och gåvoskatten är borta och ingen skatt på näringsverksamhet. Och ingen förmögenhetsskatt på jordegendomar heller. Nu är det bara lite fastighetsskatt.”

Tyvärr är citatet enastående. Går inte att generalisera om. Men värt att komma ihåg.

Minne av klassen

Som många före mig lyfter jag på hatten för Åsa Linderborg och hennes ”Mig äger ingen”. En fin skildring av far och dotter, ett vältaligt inlägg till förmån för de barndomar som duger utan att lukta nybakt och nybadat. En lysande hågkomst av det så nära och avlägsna 70-talet, och en oerhört god bild av arbetarklassen i sitt mer eller mindre medvetna tillstånd.

Jag blev varnad för att boken kunde kännas väl privat, eller tvärtom uppmuntrad att gråta över förlorad faderskärlek. Inget av det stämde. Skulle jag gråta vore det över min klass; över släktmiddagarna där någon just kommit hem från Öst-Tyskland och tyckte att det var jättebra, över tröttheten som förbannelse och förödmjukelsen som vardagsvara.

Boken är lite onödigt lång och innehåller en del upprepningar. Men de beror vanligen på att författaren valt att inte skriva kronologiskt, vilket i stort sett är en fördel då det stärker fiktionaliteten. Så har också enstaka kritiker berömt Linderborg för att hon har bidragit till tidsfenomenet att sudda gränserna mellan fiktion och biografi så att vi snart inte vet vem som är journalist och vem som är författare.
Kantänka. Jag tror inte Linderborg har tänkt sig som ett levande ställningstagande i just den frågan. Det finns många mer betydelsefulla områden där hon har mycket att tillföra.
Mig äger ingen av Åsa Linderborg (bokrecensioner)