Visar inlägg med etikett jämställdhet. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett jämställdhet. Visa alla inlägg

fredag, mars 07, 2014

Har feminismen gått för långt? - Skulle inte tro det

När du skriver ”har fe” på google får du upp som förslag:
Har feminismen gått för långt?
Har feminismen spårat ur?
Har feminismen gått för långt Belinda
Har feminismen gått för långt Aftonbladet
Har feminismen kuvat männen
Detta är alltså en stor fråga, eller fem. De kan alla besvaras med nej.

Har feminismen gått för långt – kan feminismen gå för långt? Kan kampen för allas lika värde bli överdriven och jobbig och störande? -Skulle inte tro det, ville jag svara, men har fel. Kampen för allas lika värde är överdriven och jobbig och störande för dem som tycker det är bra som det är, och för dem som får ut något av att fjäska för dem som får ut något av orättvisa.
Och företeelser som är överdrivna och jobbiga och störande är värre än orättvisor, enligt medelmoderata mediamumsande medelklassare.  

De som leker med tanken om den för långt gångna feminismen antyder att det är jämställdhet och jämlikhet som har gått för långt, liksom solidariteten och respekten för människors lika värde. Det har gått för långt! Vi lever ju i ett jordiskt paradis så harmoniskt att det börjar bli tråkigt! Här måste minst en Fritzl och ett smärre världskrig till för att hålla oss vakna!
Nej nej, så menar de inte alls. Den tramsiga tankeleken skyller de på två saker: på idiotiska identitetspolitiska inspel om någon pojke som inte fick leka Tarzan, och på förekomsten av de där som vi inte får kalla för vita kränkta män, för då blir de ännu värre.

Det finns män som blivit förbannade, och de tapetserar inte tevekanalerna med tankelekar. De vräker ur sig kommentarer på nätet och menar ofta vad de säger. Hatet mot feminismen och hotet mot kvinnorna är reellt. Det finns en osynlig skuggarmé av män som inte har annat att ta till än straffknull och olustmord.
Ska ett liberalt borgerligt samhälle rätta sig efter dem?
Historiskt sett brukar det inte gå så bra.  

År 2014 syns vi kvinnor fortfarande endast som kvinnor och bedöms vi endast utifrån vårt kön. Våra behov anses vara för långt gångna, eftersom de ifrågasätter de riktiga människornas makt.
I filmer där vi medverkar har recensenterna kommit på knepet att sätta godkäntstämpel om det är så att vi a) figurerar överhuvudtaget och b) yttrar oss om annat än vårt förhållande till män. Så sällsynta är vi, halva mänskligheten. Och kom ihåg: en kvinnas vittnesmål upphävs av en mans, enligt sharialagarna. Samt enligt aktuella svenska domar i våldtäktsmål.

Hur det sedan ska bli med hela lönen och halva makten – ja, det måste vara något för feminister. Det verkar inte finnas så många andra intresserade.

fredag, oktober 26, 2012

Sverigedemokrat, såklart. En inblick i självutnämnd självklarhet


”Vi vet att vi inte drivs av hat, utan av kärlek!” En länge missförstådd, god och vacker rörelse, det är vad Sverigedemokraterna vill vara. Politik och poesi har läst deras kommunikationsplan.

I planen beskrivs ganska många gånger i ganska yviga ordalag hur en sverigedemokrat ska vara - eller synas vara? Det är svårt att veta vilket.
Partitoppen är inte nådig mot de medlemmar som via internet sprider sitt hån och sitt förakt. Sådana tilltag kan få folk att tro att Sverigedemokraterna är arga och missnöjda! När det istället är tvärtom:
”Sverigedemokrater är förtroendeingivande, ansvarsfulla, omtänksamma och värnar gemenskap och likabehandling samt hyser en stark framtidstro.”

Länge har partiet varit den ”lilla idealistiska rörelsen som för döva öron påpekat att kejsaren faktiskt är naken”*, och detta så till den grad att de ”utsätts för både diskriminering på arbetsmarknaden, trakasserier och fysiskt våld” medan media tiger. Men nu ska de sluta vara martyrer, och detta trots sådana ”grova övergrepp /- - / som uteslutning ur fackförbund”**.
Nu ska de vara ännu mer idealistiska: ”Inte obildade och arga människor som drivs av hat och aggressioner.” Nej, det måste ju vara ruskigt att dra med sig obildade människor i politisk kamp – eller är det ruskigt bara när det märks? Så här ska det vara:
”Sverigedemokrater är engagerade, sakliga, omtänksamma och positiva.”

Det kändes kanske svårt att ge upp det länge lönsamma martyrskapet, men Sd:s ledning verkar ha insett att gnällperspektivet helt enkelt inte stämmer längre. De noterar ”den utveckling som både Sverigedemokraterna och medieklimatet i Sverige har genomgått de senaste åren har inneburit en betydande förändring rörande /--/ våra möjligheter att få komma till tals”.
Det vill säga, just det klimat som vi antirasister varnat för, där gränsen förflyttats och så att bilden av migration som problem börjar bli till norm.

Målgrupperna för Sverigedemokraternas ansvarsfulla, omtänksamma, gemenskapsvärnande budskap är:
- Värdekonservativa arbetare, småföretagare och lägre tjänstemän
- Kvinnor: ”Vi har mycket att vinna på en ökad politisk bredd, ett lugnt och städat intryck samt en mindre konfrontativ och mer resonerande framtoning”***
- Förstagånsväljare

Du som fortfarande tvivlar, öppna ögonen:
”Det är den mest självklara saken i världen att vara sverigedemokrat”!

På Motargument finns en förträfflig granskning av Sd:s aktuella riksdagsmotioner. Några av deras konkreta förslag är:
- Märkning av skäktat / halalslaktat kött
- Avskaffad jämställdhetsbonus
- Intensifierat arbete mot svenskfientlighet
- Bevara de svenska ortnamnen i fjällvärlden

Självklart kanske, för en snäv och förskrämd skara. Men det mest självklara i världen? Nej, den är tack och lov större än så.


* = Kan någon tala om vad de menar?
** = Sd tror att facken är en sorts myndighet. Det beror inte på obildning förstås, utan på ovilja
*** = Det är väl självklart att vi kvinnor har behov av att det går lugnt och städat till

torsdag, januari 27, 2011

DEJA VU

Déjà vu betyder redan sett, en återupplevelse av något bekant.
DEJA är förkortningen för Delegationen för Jämställdhet i skolan, och de lämnade över sin utredning till regeringen rätt nyligen.

Media lyfte ett enda stycke ur utredningen: det som tar upp de biologiska skillnaderna i utveckling mellan flickor och pojkar, och hur vi måste ta hänsyn till dem när små pojkar börjar skolan.
Déjà vu1: att antifeministiska skribenter gläds åt biologins seger över anden
Déjà vu2: att man ska vara tvungen göra jobbet själv när media inte kan rapportera ordentligt

Utredningen nämner biologiska skillnader två gånger. De påminner om att små pojkar ska mötas på rätt nivå när de börjar skolan (det ska alla barn!), men att vi inte ska fortsätta med att skruva ned förväntningarna på pojkarna. Tvärtom, kommentarer som ”det vet man väl hur killar är” bara rättfärdigar negativa beteenden och hindrar pojkarna från att lära.

Pojkar har haft en majoritet av alla särlösningar inom skolan sedan 1940-talet. Utredning och diagnos går i större utsträckning till pojkar, eftersom de har ett utåtagerande beteende. Flickorna som blir utan stöd tar hem sin ångest istället. Andelen flickor som är stressade över kraven i skolan ökade från 50 till 70 procent under åren 1997-2006.

Här finns flera déjà vu. Utredningen bekräftar en hel del av det vi redan visste. Sterotypa förväntningar, könsbundna val. Mycket bra finns att läsa om isärhållandet som viktigaste organisatorisk princip; personalen ger kollektiva tillsägelser till flickorna respektive pojkarna och ger dem olika uppgifter.

Det jag inte visste var att pojkarnas val till gymnasieskolan har blivit mer könsbundna de senaste 15 åren. Och de ungdomar (av båda könen) som faktiskt gör otypiska val, de hoppar oftare av sitt program - så man frågar sig hur de blev mottagna.

Utredningen innehåller också ett mycket bra kapitel om hedersrelaterat våld, och ett litet upprörande stycke om kvinnornas frånvaro i läromedlen. Slutligen fastslår utredarna dystert, att den som arbetar med jämställdhet får räkna med nedsättande kommentarer.
Anledningarna till att det går så långsamt framåt är de samma som vid varje förändringsprocess. Somliga ser kanske inte vinsterna, menar utredarna, och hamnar då oavsiktligt på jämställdhetsarbetets svaga punkt:
Naturligtvis är det obekvämt. Det handlar inte om vinst varje gång, eller till alla.
Det är någon som måste lämna det ifrån sig: makten, utrymmet, normen.

Utredningen finns här
Tar delvis tillbaka kritiken mot mediabevakningen då utredningens ordförande hade en artikel införd när utredningen presenterades. En bra kort sammanfattning.
Malmövänstern skriver också om jämställdhet i skolan

torsdag, juli 22, 2010

Feminism, inte särart

Det finns fortfarande människor som tror att feminismen skrämmer bort folk från Vänsterpartiet. Den uppfattningen kan man till nöds hålla sig med om man a/ är ointresserad av statistik, eller b/ inte kallar kvinnor för folk.
Enligt alla undersökningar som gjorts förknippas Vänsterpartiet med en stor ideologisk fråga: jämställdhet. Och med en stor sakfråga: sjukvård. Enligt samma undersökningar är majoriteten av de som kan tänka sig att rösta på Vänsterpartiet kvinnor, kvinnor som har allt att vinna på jämställdhet och som möjligen arbetar inom sjukvården. Eller, kvinnor som önskar att tillräckligt många arbetade inom sjukvården så att vi som inte gör det kan sköta våra jobb istället för våra föräldrar.

Det finns fortfarande människor som tror att Schyman a/ räddade Vänsterpartiet, b/ saboterade Vänsterpartiet. Båda har fel. De har inte förstått c/ att Schyman var rätt person i rätt tid, bars fram på en våg av förväntningar, vann slaget om media, värvade ett stort antal väljare till Vänsterpartiet på kort tid och för en kort tid, och så småningom avlägsnade sig allt mer från medlemmar och medborgare på sin egen karriärbana för att nu excellera i dålig smak genom att bränna pengar i Almedalen.
Allt detta gjorde Schyman inte för att hon är feminist, och inte trots att hon är feminist, utan samtidigt som hon är feminist. Det vill säga: kvinnor kan göra bra och dåliga saker, feminister kan göra bra och dåliga saker.
Vi är nämligen folk, vi med.

Det finns fortfarande särartsfeminister som vädjar till kvinnorna att behålla vår uråldriga goda vårdande uppgift och inte bära oss åt som män; öla och rapa och slåss och samtidigt tjäna pengar. Särartsfeministerna har fått för sig att det faktum att kvinnor och män är olika fysiskt utrustade medför att vi ska hålla oss på skilda planhalvor också i vardagen och mentalt – men planhalvorna är precis lika mycket värda brukar de säga, och jaadå, kvinnornas planhalva kanske till och med är värd mer så vad sa ni nu då?
Vi sa: vafan menaru? Månsken och ett litet barns leende är stora ting, men det är tiotusen i månaden också. Särskilt för det lilla barnet, om det nu var någon som tänkte på henne.

Det finns fortfarande folk. Kvinnor och män. Det finns fortfarande överhet, män och kvinnor. Att hålla överheten på gott humör har kostat folket hundratals miljoner inklusive svettiga övertidstimmar, men tyvärr är överhetens goda humör vad alltihop från skattesänkningar till slavmarknad går ut på.
Orättvisan består i att somliga alltid får kronorna medan andra får nöja sig med månskenet (och det lilla barnet knappast får någonting). Därför bör kvinnor och män kämpa med och inte mot varandra, som det så vackert sägs. Men ta mej tusan: till och med orättvisan är orättvis, för den är könsbunden!

Fortfarande är det så att klass och kön hänger ihop.
Därför är jag socialist och feminist och kommunist och snart blir jag rättvisehaverist.
Alla som vill kämpa med och emot välkomnas. Och när jag säger alla, då menar jag alla.

måndag, maj 24, 2010

Samhället finns

Att kristdemokraterna är emot jämställdhet lär väl inte förvåna någon. De anser valfriheten viktigare, och jag vet inte viken pedagogik som skulle få dem att ta in att det egna valet, mer eller mindre fritt, påverkas av såväl ekonomiska som statliga ingrepp. Emil Berg bloggar bra om detta.

Att låtsas som om samhället, dess övergripande strukturer och ett gemensamt ansvar är en medveten strategi från borgarnas sida. Deras vedervärdiga utstötning av fattiga och sjuka skulle aldrig gå hem om de inte lyckades få det att se ut som en lång serie av individuella val och interpersonella relationer.
När kristdemokraterna säger att ”familjen bestämmer” döljer de att det också är låga kvinnolöner och tillfälliga anställningar som bestämmer. När centerungdomen säger att det är du och arbetsgivaren tillsammans som sätter din lön låtsas de bort hela arbetsmarknaden, där starka intressen vill hålla den allmänna lönenivån nere, eller från facklig sida uppe.

Vi är alltid flera inblandade. Att bestämma själv är i ett högt specialiserat, globalt samhälle bakåtsträvarnas utopi. Det som retar mig värst är egentligen inte att alliansen tror på dethär, för det gör de inte. De driver det medvetet för att du och jag ska glömma bort vem som bestämmer. Eller som Olsson betalar skriver: att sudda ut politiken är alliansens enda chans.

torsdag, september 10, 2009

Världens lyckligaste

Mycket intressant recension av Lena Sundströms bok Världens lyckligaste folk. Sundström har genom ett gediget journalistiskt arbete bemödat sig att förstå islamofobin i Danmark, ett land som tidigare alltid framställdes som ytterst frisinnat. Boken verkar mycket tilltalande, exempelvis Sundströms sarkastiska upptäckt att de rasistiska väljarna ser betydligt mer positivt på dödsstraff och barnaga än vad de muslimska immigranterna gör - de som beskylls för att ligga bakom och sprida sådana uppfattningar.
Allra viktigast är hennes slutsats att Dansk Folkeparti inte av egen kraft spelade någon stor politisk roll. Det var liberala Venstre som banade väg för dem. Denna slutsats är fullt möjlig att utsträckas till att gälla även Sverigedemokraterna.
Vilket borgerligt parti kommer att släppa in dem?
Vi vet redan vilket borgerligt parti som snabbast anammade deras retorik.
- - -

ÄNTLIGEN händer det nåt roligt i den europeiska unionen! Vänsterpartiets jämställdhetspris från Europarådet kommer förstås att slås upp stort på nyhetsplats?

lördag, augusti 08, 2009

Lätta att trötta ut, minsann

Jämställdhet blir aldrig en moderat valfråga, spår Alliansfritt Sverige.
Det skulle iallafall vara mycket svårt.
På ledarplats i SvD varnas Moderaterna för att de senaste dagarnas jämställdhetsutspel är oförsiktiga. De måste tänka på sina borgerliga väljare – som helt enkelt kan ”få nog”.

Det är inte jag som säger det, utan deras egen tidning:
borgarna tröttnar på jämställdhetstjatet innan det ens börjat!

torsdag, juni 25, 2009

Hurra!

En seger för kvinnokroppen, det är vi inte bortskämda med! Men nu har Malmö fritidsnämnd som såvitt jag vet den första i landet fattat beslut om att ändra klädkoden i simhallar. I Malmö får kvinnor simma utan en gummisnodd runt överkroppen!

”Kvinnors bröst är inte mindre anständiga än mäns” påpekar Sanna Ferm som står bakom nätverket Bara Bröst. Hon tycker att folk får vänja sig. Helt enkelt.

Så mycket skit som vi år för år vänjer oss vid kan verkligen inte kvinnobröst vara det värsta, inte heller en frihets- och jämställdhetsreform.
Hurra.

Mer eller mindre vanvettiga argument för & emot finns här.
- - -

Mera hurra för människor som berättar och visar bilder från platser där jag inte är. Som nu Gustav Landström på Västbanken.

lördag, mars 07, 2009

Det räcker nu!


Tänkte via en tidningsartikel ta reda på varför kvinnor får sämre lön än män.
Länken ledde mig till: ”HTTP ERROR: 404. Not Found”
Insåg i den stunden att så, förstås, måste det vara.

Pojkar får sämre skolbetyg än flickor. Jag har hört detta beklagliga faktum lyftas som vår tids viktigaste jämställdhetsfråga. Den som säger det glömmer faktor ERROR404, den ofunna förklaringen till varför kvinnor får sämre lön än män.
Pojkarna behöver inte bättre betyg än flickorna, inte bättre betyg än vad de har för att klara sig ändå! Det, kamrater, är en av vår tids viktigaste jämställdhetsfrågor. Sen har vi fyrahundratre till att ta tag i.

En av orsakerna till pojkarnas skolmisslyckande brukar beskrivas som hur vi konstruerar maskulinitet, där vi gjort skolan till en ”tjejgrej”. Pojkar ska inte lyssna på kvinnor och män ska inte göra något som kvinnor gör, de ska bara bestämma. Resultatet av denna vår fostran är förskräckande, för om betyg överhuvudtaget är en värdemätare på någonting är det alltså så att pojkarnas kunskaper inte räcker till. Eftersom pojkarna sedan tar makten kan detta ses som en av vår tids överlevnadsfrågor.
Låt oss säga att klimathotet är den viktigaste – då är det onekligen oroande om vi styrs av obildade sällar.

Jag struntar i ERROR404, i journalistiska spekulationer om varför det ser ut som det gör. Det är dags att sluta med det – slut på rean – det räcker nu!
- - -
Det räcker! gäller även demonstrationssabotörer. Läs Hannas ögonvittnesskildring!

fredag, december 19, 2008

Varning, kan innehålla genusteori!

Det började med att Kd i vår lilla stad förlöjligar kommunens jämställdhetspris. Förskolorna som planerar sin utrustning och sin dialog så att både flickor och pojkar får utrymme ska inte belönas, utan hånas för att de tror att pedagogiska insatser kan spela roll.

Sedan kom debattartikeln om förvirrade genusvetare av en lika förvirrad matematiker. ”Olika roller är inget problem om de värderas lika”, skriver hon. Men de värderas ju inte lika! - så hon har i det närmaste onödigförklarat sin egen artikel.
Hon tror dessutom att ”rollerna” är genetiskt, biologiskt betingade och rentav en överlevnadsfråga. Vilken tur för doktor Bergkvist att universitetet är en alltigenom jämställd och rättvis arbetsplats så att hon aldrig behöver uppleva kukens roll i meritvärderingen.

Bergkvist lyckas formulera två intressanta frågor: hur vi kan vara säkra på att skogen är en könsneutral lekplats, och om inte shorts på flickor innebär att manlig klädsel blir normgivande. Jag skulle vara fullt beredd att diskutera dem om inte hennes text präglades av nedlåtande bombasmer som ”pådyvla, indoktrineringsanstalt, basunera ut, bannlysa, vanvettiga teorier, pekpinnar...” En nivå jag vägrar vistas på.

Det är märkligt hur genusteori ideligen väcker upp ett sådant ursinne. Som om endast giftmord vore gott nog åt oss som kommer med genusteoretiska påpekanden, i stil med följande:
Få saker är så utmanande som att ifrågasätta de könsroller som människor älskar att tro att de valt alldeles själva.

Se där ytterligare något för Pär ”mansförtryck” Ström att hänga upp sig på!

fredag, december 05, 2008

Islamsk propaganda eller exotisk show?

Fortfarande kommer det reaktioner på Halal-teve och dess programledare. Lejla Hastor i Arena undrar varför muslimer alltid tvingas prata om islam? En kvinna i sjal eller man i kaftan förväntas inte ha åsikter om klimat, trafik, virus eller sport - och om de har det, antas deras åsikter ändå bottna i islam.

Jag minns när det var immigrantskapet som helhet som nischade varje försök till media-medverkan. Som Alexandra Pascalidou en gång sa: ”Varför ska jag jobba på Mosaik, varför inte på Aktuellt?”

Flera bloggkommentarer menar att SVT genom Halal-programmet propagerar för islam. Rasistiska tyckare har för sig att valet av programledare visar hur ”svensk kultur” hotas av islamistiska krafter. Nej, hur skulle just de kunna inse att det tvärtom är ett utslag av nedlåtande effektsökeri!

Propagerar man bara genom att visa sig? verkar vara en nyckelfråga. Den som uppfattar sjalen som oskiljaktig från förtryckande fundamentalism känner det skrämmande och motbjudande att möta den i underhållningsteve. Andra kritiker ser främst sjalen som den synliga underkastelsen i patriarkatet och befarar bakslag i kampen för jämställdhet om den (utan styrande tillrättalägganden) blir accepterad i offentliga sammanhang. Jag förstår och respekterar detta, men kan inte instämma. Varje kvinna som väljer att bära sjal kan inte stå till svars för allt ont som begåtts och begås inom hennes religion.

Alltså: låt muslimer prata om något annat än islam. Då blir det kanske lättare att höra vilka som enbart är ute efter att missionera.
Och låt folk som kan göra teve göra det, oavsett ursprung. Inte bara de mest exotiska små publikkniparna.

torsdag, januari 24, 2008

Blir’e nå kul da?


Jo, Feministiskt forum ser ut att bli kul.

Var? Funkisbunkern! (ABF-huset i Stockholm)
När? 9-10 februari

Vad? Dussintals seminarier, diskussion, propaganda och kultur.
Om vad? Jämställdhet och feminism i olika delar av världen från Finland till Palestina.

Av vem? Exempelvis Katarina Lindahl, Gudrun Schyman, Stefan Carlén, Tiina Rosenberg, Yvonne Hirdman, Maud Eduards... plus feministiskt självförsvar med Ung Vänster och Phiel-Fridungers dokumentär om lesbiska män i Johannesburg Sydafrika.

Med vem? Unga, gamla och medelåldriga feminister av kvinnligt, manligt eller mellan-kön med bi- hetero- homo- preferenser. Ifrågasättare, kontaktsökare, politiker, slipstenar, hustomtar, kelgrisar och varför-inte-typer. Samt en och annan anti-feminist, det kan ju också vara roligt.

Mer då?
Hela programmet hämtas på olika platser i Stockholm: ABF-huset Sveavägen 4, RFSL Sveavägen 59, Vänsterpartiet Kungsgatan 84, Ung Vänster Gamla Lundagatan 2, Hallongrottan, Bergsundsgatan 25

Men nu ä jag int 08!
Utan laddar istället ner programmet på http://www.feministisktforumsthlm.se/


Vi kanske ses?