När alla tågen gått

"När alla tågen gått och alla klockor stannat”
skrev Erik Lindegren i sitt utsökta stycke Arioso.
Vilket i vid bemärkelse påminner om julen 2010

när människor väntar och längtar över hela vårt avlånga land

som aldrig verkat så avlägset.

När alla tågen stannat och alla klockor gått

sitter ett folk av familjer och väntar på varandra

på insnöade stationer och dikesrenar.

När alla tågen stannat får käcka systersöner

via tevenyheterna framföra julhälsningar till sina släktingar.
När alla klockor gått sitter vi med en jul i knäet,

ty den kommer av sig själv, oemotståndligt

och när alla klockor gått ett varv till tar sommaren oss i famnen,

vilket är det viktigaste som finns.

När alla tågen gått, kommer ett till!

God jul till er alla, poeter, tågluffare och verklighetens folk
från upp-till-kamp-tomten och den klingande Mozart
- politik och poesi -

Nobelpriset i Rinkeby

Eftersom det inte ser ut som att jag får något Nobelpris själv är det en glädje att ha arbetat i Rinkeby. Där det sedan tjugo år är en tradition att barnen tar emot litteraturpristagaren med luciatåg och uppläsningar. Nästan en termins temaarbete föregår besöket.

Hur det började minns jag inte riktigt. Det var något med biblioteket och studier på flera språk och nödvändigheten att läsa böcker och höra samman med resten av världen. Enda gången jag var med på ett hörn var när barnen tog emot Dario Fo; en stor upplevelse.

I spanska media hyllar nu Vargas Llosa vår mesta bästa förort för arbetet med flerspråkiga barn. Tack för det!

Vad roligt vi hade! säger vi ex-kolleger när vi träffas.
Om Rinkebyskolans och Bredbyskolans mottagande, se här

Papperslösa är också barn

Enligt Barnkonventionen har alla barn rätt till undervisning. Det finns dock politiker av minst sagt olika kulör som anser att denna rätt är villkorlig.

Barn till asylsökande, gömda barn och så kallade papperslösa har samma rätt till undervisning som alla andra barn - det görs inga undantag i Barnkonventionen. Men deras skolgång är ständigt ifrågasatt och måste i olika sammanhang motiveras på nytt.

Så var det igår i Sundbybergs kommunfullmäktige. De som röstade för barnens skolgång var Vänsterpartiet och Folkpartiet. Moderaterna la ner sina röster, plus en hederlig socialdemokrat. De som röstade emot var den nya mini-majoriteten, lilla Alliansen, bestående av Socialdemokraterna, Kristdemokraterna, Centerpartiet och Miljöpartiet. Inte oväntat fick de stöd av Sverigedemokraterna.

Det är skamligt. Och motiveringen?
”Budgethantering är en sak, handling en annan.” (källa: Facebook)
Råare än så kan det inte sägas.

- - -
Har inte bloggat om Primeaffären och de köpta idéspridarna. Det var för tungt att lyfta. Naivt nog trodde jag också att affären skulle vridas och vändas i media. I brist på det, läs Approximationer som i skarp ton uppmanar en hymlande socialdemokrati att snygga till sig.

Jämlikhet, det glömda budskapet

Riktigt glad blir jag över Lars Ohlys debattartikel där han ger sin syn på vad som gick fel i det rödgröna samarbetet. Allt sedan valet har jag sett hur många varianter som helst av den superenkla analysen att vänstern borde aldrig ha varit med - den kommer från besvikna vänsterpartister, från syndabocksletande socialdemokrater och självfallet från borgarna som i en logisk vurpa önskar att vi inte funnes trots att vår besmittade närvaro skrämmer väljarna åt höger.

Så vad säger Ohly? Att både Socialdemokraterna och Miljöpartiet la sig för nära Alliansen och i första hand förhöll sig till deras politik hellre än att visa på alternativet.

Socialdemokraterna skulle koncentrera sig på jobben, Miljöpartiet på miljön och Vänsterpartiet på välfärden. Men det var bara den sista uppgiften som fungerade. Istället började våra samarbetspartier tävla med Alliansen om att sänka skatter. Något som vem som helst kan räkna ut att borgarna är bättre på.

Visste du att de rödgröna hade kommit överens om att i valrörelsen utgå från jämlikhetsbegreppet? Att boken Jämlikhetsanden skulle användas som gemensam värdegrund?

Det hade varit något till budskap det! - kanske till och med den så kallade berättelse som nu efterlyses; det sammanhang som skulle ha gjort vår politik begriplig.

Ohly tror att om vi hade vågat stå upp för den politik och värdegrund vi kommit överens om hade vi kunnat vinna valet. Jag är inte så säker på det - efter en kris är folk rädda och försiktiga och inte särskilt förändringsbenägna ens när det behövs. Med andra ord, jag håller inte med Ohly om vartenda ord han skriver, men jag är glad att vänsterns partiledare äntligen ger sin syn på vad som hände.

Rayman tycker att Ohly är både fräck och kaxig. Alldeles riktigt - det borde vi ha varit för längesen. Den kritik som nu kommer mot artikeln går förstås ut på att Ohly pekar ut två andra partier och inte talar om vad Vänsterpartiet gjorde för fel.
Men för det första lever vi med vetskapen att vi anses vara ett fullständigt felaktigt parti, för det andra framförs kritiken mot ledningen ofta internt, och för det tredje ska framtidskommissionen dra sina slutsatser ur våra misslyckade valrörelser. Därför är det viktigt att också vända perspektivet och se på vad som hände mellan våra tre partier.

Detdär med jämlikhet är svårt att komma förbi.
Varför användes begreppet i valrörelsen?
Varför gick vi inte ut med jämlikhetsreformer?

Ohlys artikel finns här.

Se min kurbits!

"Se min kurbits, dess resning och snits!"

skrev EA Karlfeldt. Foto: detalj ur Ålderstrappan

Endast personer med en lätt släng av asperger är så förbannat rakspåriga att man går på Skansen i snöyra och arktiskt mörker bara för att man har bestämt det.
Men personer med en lätt släng av kulturintresse har alltid roligt på Skansen. Nu är det andra gången som vi ramlar in som blötsnögubbar i en stuga där två fiolspelare håller igång medan elden ryker i spiseln.
Under denna stund av värme lyckas vi glömma de nationalister som bedriver emotionell utpressning mot folket med ett helt lands kultur i potten.

Att Åkesson (Sd) gick på riksdagsöppnande i folkdräkt störde inte mig. Tvärtom. Folkdräkt är högtidsdräkt och kan användas mycket oftare än vad som vanligen är fallet. Om man har en ska man såklart dra den på sig om man får uppleva detta det mest högtidliga av allt; att av folket ha blivit vald att styra.
Men nu var det så att Åkesson inte alls har någon folkdräkt.
Han hyrde en för detta celebra tevetillfälle, vilket framgick av en liten sidonotis i papperstidningen.

Karln som ska få hela landets befolkning att lyssna på spelmansmusik (inte bara kommunistiska dårar som vallfärdar till Skansen), karln som ska plöja ner statsbudgeten i hembygdsgårdar och förbjuda all provocerande konst utom rondellhundar, den karln har inte ens en egen folkdräkt. Det är ju skitlöjligt.
Och snudd på missbruk, att göra folkdräkten till propagandadräkt.

Inte vet jag hur mycket folkkonst Åkesson har sett. Inte vet jag om det var tovning och knyppling han och hans gäng ägnade sig åt under studierna i Lund, på det sätt som mina proggiga lärarkandidatkamrater växtfärgade och nyckelharpade på det glada 70-talet.
Men en sak vet jag, och det är att folkkonst är sann i båda sina led: sann konst och sant folklig, och detta betyder gemensam.
Folkkonsten består av mönster som går igen och upprepas världen över.

Ta kurbitsen på fotot ovan, denna ur- eller pursvenska dekorationsslinga som syns på väggmålningar, brudkistor och dalahästar. Kurbits är ett latinskt ord som översatts ungefärligt i olika upplagor av Bibeln, denna fantastiska bästsäljare från Mellanöstern. Förmodligen betyder ordet pumpa eller ricinbuske, inte särdeles purt svenska växter.
Så glöm urpsrunget. Ty det är uttrycket det handlar om.

Två Rinkebyhästar av Ylva Ekman. En dalahäst.
Blomslingan framför dem är på en fejkfolklig byrå målad i Kina.