Ta bort språket och låt dem jobba!

Inte bara Vänsterpartiet utan alla möjliga kloka personer har sedan länge krävt reformer av SFI, svenska för invandrare. Till exempel att den borde vara en effektiv, individualiserad språkutbildning med samhällsorientering och praktik. För ettpar år sedan gjordes utredning (som aldrig landade i proposition) som gick ut på ungefär detsamma. Om jag minns rätt betonades i utredningen särskilt de stora skillnaderna i individuella behov.
Men nu föreslår Kommun- & Landstingsförbundet i en rapport (och i en DN-artikel ) att SFI ska ”tas bort”. Enligt dem ska målet för utbildningen vara att ge tillräckliga språkkunskaper för att individen ska kunna marknadsföra sin kompetens och så snabbt som möjligt få ett arbete. Inte en skolform utan en kurs ”inriktad mot yrkeslivets specifika språkkrav”. Ja, yrkeslivet är viktigt, men livet då? ”Genom att ta bort SFI som egen skolform kan språkundervisningen bli en integrationsfråga istället för en skolfråga” skriver Kommun- & Landstingsförbundet. Detta är motsatsen till generella, solidariska, antirasistiska krav på att alla betyder alla; att vuxenutbildningen ska omfatta alla vuxna i landet.

Om SFI innehåller inriktningar mot yrkessvenska är det utmärkt. Men om, som i detta förslag, branscherna ska definiera introduktionen utifrån sina behov ligger det snubblande nära en sorts pidginsvenska.
Målare ska lära sig säga moddlare. Personalare ska lära sig säga flexibel. Lärare ska lära sig säga ordningsbetyg. Begrepp gångbara på dagens marknad, så att du kan ta order med entusiam. Detta går att fixa till. Men resten då? - resten av detta dyrbara som vi kallar språket?

Det språk som vi behöver för demokratiskt deltagande, för fostrande av barn i ett nytt land, och även för behållningen av teveserierna - det språket kräver en investeringskostnad. Att kommunerna inte kan stå för den utan statligt stöd behövs inte någon SOU för att räkna ut. Och om staten inte heller kan stå för det? Då är tråkiga prioriteringar allt som återstår: Ett arbetande mutistiskt folk. Ett arbetslöst stammande folk. Vilken makthavare skulle på allvar investera i ett arbetsamt, talfört folk?

Internationell ordning

När Stockholms borgerliga politiker går ut med undersökningsesultat som visar att den svenska skolan är världsvärst ifråga om ordning och uppförande, då visar Skolverkets sammanfattning av två undersökningar (vid namnr Timss och Pisa, båda från -03), att bilden är mer mångtydig. Som brukligt är.

78% av de svenska eleverna känner sig trygga i skolan när det gäller att slippa hot, våld och glåpord. Det är högsta andelen av de 20 deltagande industriländerna. Däremot visar svaren från skolledarna att sen ankomst, skolk, svordomar och störningar i klassrummet är vanligast i Sverige. (Plus, av någon anledning, i Slovakien.) De svenska eleverna ligger på ungefär genomsnittlig OECD-nivå vad gäller ordning, men de trivs faktiskt något bättre än genomsnittet. Och när det gäller elevernas känsla av tillhörighet i skolan ligger Sverige näst högst - men utmärker sig negativt genom sena ankomster*.

Vad får man ut av detta? Ingenting annat än, just, en mångtydig bild: Två internationella undersökningar ger lite olika resultat. Elever och skolledare är inte av samma uppfattning. I Sveriges skolor är inte tryggheten och ordningen den bästa, men det finns inget som säger att alla andra skulle göra det bättre. Det finns heller inget stöd för att ordningsbetyg är lösningen.

Borgarna har, i sin fetischistiska sifferdrift, knipit tag i några fakta som passar dem och förklätt dem till argument. Som brukligt är.

Om vi ska tala allvar är det just vad det är - allvarligt - om en femtedel av skolbarnen inte känner sig trygga i skolan. Om inte trivseln och tillhörigheten funnes, då skulle förmodligen ännu fler vara otrygga. Detta är alltså vad vi måste fortsätta att arbeta med: trivsel, tillhörighet, trygghet. Nolltolerans mot våld. Förebildliga vuxna. Och det varje dag - inte i betygskuvertet. Sluta med antiintellektuellt sifferrabbel. Inta en konsekvent hållning till förmån för respekt, kamratskap och ansvarstagande. Det är vi vuxna som lär ut det. Eller inte.

Det är också tacknämligt om ungarna passar tiden! Så låt kampanjen börja på universiteten, eller kanske inom kollektivtrafiken.

*Uppgifterna ur Lärarnas tidning 0131

Hörde ni den?

Ilmar Reepalu, från såväl Malmö som Kommun- & Landstingsförbundet, hördes över hela P1 imorse. Han ville förändra flyktingmottagandet, och vem vill inte det. Han ville ha mer pengar från stat till kommun, och vem vill inte det (utom finansministern). Men hörde ni vad han sa mer (som inte vem som helst vill säga).

Introduktionen har hittills inte haft något mål (sa Reepalu.) (Jo det har den allt, sa jag.) Ta bara SFI (sa Reepalu:) ”De har bara haft kunskapsmål, inte att folk ska tala språket och kunna försörja sig.”
(Bara kunskapsmål? Ja det är väl en utbildning?? sa jag då.)

Reepalu menade att introduktionen av immigranter kan förbättras om Han och Sabuni närmar sig en likartad inställning. (Sabuni klipptes in från telefon. Hon trodde inte att de skulle komma fram till någon sådan.) (Reportern försökte tycka att detta var lite spännande, men gav upp.)

Stat och kommun har stått för olika perspektiv, menar Reepalu, och förtydligar med att: ”På riksnivå är det individen som gäller, och mänskliga rättigheter..” (Ja det får jag då innerligen hoppas!)
Om mänskliga rättigheter står för det annorlunda perspektivet undrar jag bara vilket det någorlunda kommunala perspektivet är?