lördag, april 04, 2020

När utredaren blir känslosam är fan lös


I senaste numret av Expo finns en gedigen artikel om de så kallade ghettolagarna* i Danmark, och om proteströrelsen mot dem. Lagarna ingår i något som kallas ghettoplanen vilken syftar till att beröva människor deras hem, om området uppvisar vissa kritiska karaktäristika. 
     I ghettoplanen fastslås att Danmark måste förbli Danmark, eller bli Danmark igen.

Mer om det kan du läsa i Expo. Utöver den numera tillvanda vreden mot rasism och orättvisa väckte artikeln beklämdhet över hur nationalismen genomgående stöder sig på känslobetingade signaler.
     ”Danmark måste förbli Danmark” – ja vad i helsefyr skulle det annars vara? Om inte danskarna röstar för att gå upp i Grönland. I en demokrati är ju allt möjligt.
     Svammel är ursäktligt från politikeraspiranter. Men ”Danmark måste förbli Danmark” är den högsta myndighetens utredningsprosa.

Första gången jag såg något liknande trodde jag det var en olyckshändelse. Det var i SOUn om att göra nationaldagen till helgdag. Visst ingick hårddata, expertmässiga beräkningar av hur arbetstiden skulle förlängas vid olika alternativ, men själva motivtexten var alltigenom känsloframkallande. Motiveringarna gick ut på att vi inte ”fått” vara stolta över svenskheten (oklart vilket hindret var) fast vi hade så mycket att stoltsera med (här fanns en liten uppräkning).
     Texten var välsmorda mackor rakt i gapet på Sverigedemokraterna, det var bara det att knappast fanns då. Det var en socialdemokratisk text, och den var ingen olyckshändelse. Nationalism finns inom alla partier.

Idag är vi bekanta med känslosignalerna från alla fascismens schatteringar. Läser du en fackbok om nazismens tidiga framgångar är ett av huvudnumren just detta: hur man omvände människor i hjärtat genom att spela känslosträngarna, istället för att övertyga med sakargument. Nazisterna föraktade fakta lika mycket som alternativhögern idag gör det – och ett av våra demokratiska grannländer utformar sin ”ghettopolitik” med stöd i känslomässiga signaler.
     Nationalismen kan inte leva utan känsla. Nationalismen kan inte hantera fakta.
     Också demokrater har svalt betet. De rapar inte ens.      


* Alla politiker tycker inte att ghetto är ett bra ord. Detta är de måna om att framhålla. Att ordet kan uppfattas som olämpligt.