Hur gör vi? mot uppgivenheten

Lite tokigt tycker jag det är, detdär med att vädra sin harm genom att kalla sverigedemokrater för nazister. Sd har ännu inte lagt förslag på slutgiltiga lösningar, så låt oss avstå från att smäda dem genom att sudda till nazismen. Att just nu påpeka de befintliga gemensamma dragen leder oss inte en bit framåt. Inte när nazisterna enligt folkviljan tagit plats i fullmäktige längre inåt landet, i Grästorp vid Vänern.

Precis lika tokigt, fast mindre vanligt inom vänstern, är att påstå att Sd faktiskt inte är så särskilt rasistiskt och att deras väljare inte är det alls - bara besvikna och oroliga och trötta på sossarna. Trots att Sd i lika mån tog röster från M, men de kanske också var trötta?
Hör på nu! Om du av alla skäl som finns till att känna besvikelse, oro och trötthet i detta samhälle röstar på det enda parti som utnämner hitflyttade svarthåriga personer som roten och orsaken – vad är du då? (Marteus är utförlig om detta.)
Om vi lyssnar till de berörda, nämligen Åkesson själv, vad tror han? Jo, att Aftonbladets osjälviska införande av muslimhatarartikeln gav ett genombrott för hans parti, och att övriga partier allt mer kommer att lägga Sd-liknande förslag för att upprätthålla sin popularitet i de rasistiska folkdjupen. (Han sa inte rasistisk, förstås, men du kan läsa ordagrant i SvD:s hyfsade sammanfattning, den som i papperstidningen hette ”Från nazism till riksdagen”.)

Alldeles heltokiga är de efterkloka som inte ens är kloka utan sitter och mjäkar att vi skulle "ha tagit debatten” och ”bemött dem med argument”. Hör på igen: Sd debatterade på alla tänkbara arenor. De visade sig snorhala, de satte sig över korrekt statistik, de slog undan alla argument för att upprepa sina egna frågor. Även om denna trista stil kan tolereras hos ett litet parti som kämpar för att få makt är det oförlåtligt att de alltid blev uppbackade upp av journalister som var påtagligt ointresserade av fakta och argument i sakfrågan utan enbart spelade på att höja oddsfebern runt Åkessons utspel.

Nästa tokiga påstående som flyter omkring utan att leda någonvart är att Sverige ”plötsligt” har blivit rasistiskt och att det är borgarnas fel. Men Sverige har varit rasistiskt lika länge som varje annat europeiskt land. Det var borgerlig politik som öppnade fallluckan. Och det värsta av allt: det gjorde också arbetarrörelsens misslyckanden. Att döma av den mycket klena segern i skolvalet är inte ens framtiden vår!

”Varför är inte vägen röd efter fyra år av borgerliga attacker?” frågar ETC.

Så den näst viktigaste frågan är: Vad gjorde vi för fel?
Och den allra viktigaste frågan: Hur ska vi göra nu?

Esbati ger en bra bild av den europeiska utvecklingen i en artikel som avslutas med vad som nu krävs av oss: dels antirasism, dels kamp mot högerns ekonomiska politik beträffande arbetsmarknad och välfärd. Detta har Esbati självfallet rätt i. Men det låter farligt likt det vi precis har misslyckats med.


Så hör jag själv hur min eftervalsanalys börjar närma sig uppgivenhetens stadium... Inte ge upp i bemärkelsen ”vänstern hade fel”, det vore bara unket. Men ge upp i bemärkelsen: kamrater, motståndaren är för välorganiserad, nu har vi förlorat och är därför förlorade.
Uppgivenhet är naturligtvis en felaktig inställning. Men endast av moraliska, inte av rationella skäl.

Dammig men privat

Mer privatskola idag. Linder på SvD formligen älskar dem. Eftersom människor ”äntligen” får möjlighet att byta skola (vilket man alltid fått), och genom detta val kan straffa kommunala skolor som inte ”skärper sig”.

Vad är borgerlig moral? Nedlåtenhet och bestraffning, åtminstone mot alla som inte har en aktiepott i ryggen, om de också råkar vara professionella yrkesutövare.
Samt ta-det-eller-stick- resonemang, inte samarbete eller förhandling.

Skolan har ett uppdrag. I detta ingår faktiskt inte att anpassa sig efter allas önskemål och alltid ge kunden rätt. Varje familj kan inte få som de vill i grundskolan. Det går inte att beställa ändringar och betala vid leverans. Vi har en läroplan.
Men för att inte hamna i byråkrati och reglemente ingår som en del av uppdraget dialog, elevinflytande och föräldrakontakt. Dessa uteblir när den missnöjda föräldern skickar sitt barn från skola till skola, där risken är stor att hon möter nya misslyckanden.

”Är det Friskolornas riksförbund som har bestämt att kommunerna ska ge lägsta möjliga prioritet åt att hålla skolhusen i schack och skoltoaletterna fräscha?” frågar Linder, för att visa höjden av våra tokerier, vi som föredrar demokrati framför marknad.
Nej – tack och lov har inte en intresseorganisation för näringsidkare den makten över kommunparlamenten. Inte formellt.
Men i praktiken undanhålls med varje privat skola medel som kunde ha använts till arbetsmiljön.

Linder är roligare när han inte avser det - när han tänker sig elitstudenter som några som ”tågar fram genom kritdamm”. Om de ska tåga istället för att röra sig fritt måste det bero på att de studerar i ett kalkbrott!

”Var det friskolorna som bestämde sig för att det är gammaldags med ordning och arbetsro?” är en annan av Linders retoriska grodor. Ty ingen annan har bestämt det heller. Strax efter 1945 (och årtalet är ingen slump) bestämde regeringen att ordning och arbetsro inte ska vila på rädsla, utan på lust att lära. Reaktionärerna har inte kommit över det på femtio år.

Däremot gammaldagsförklarade kritdammet sig självt för sådär tjugo år sedan.
Fast så noga med arbetsmiljökraven är det väl inte i privatskolorna.
- - -
Andra som bloggat: Simone

Död åt kategorierna, leve moralen

Svensson går i sin blogg i polemik med Farrokhzad och Gerge som anser att queer är socialism. Att det inte har något med socialism att göra belyser Svensson tydligt och väl. Men hur angelägen är frågan? Queer är en teoretisk inriktning som när situationen kräver det övergår i aktivism, i syfte att upplösa kategoritänkande. Det är bra. Är queeristerna vänster är det ännu bättre, det borde många fler vara!
Jag tycker det är ett tusenfalt större problem med inlåsningen i kategorier, med snusförnuft och vardagliga förgivettaganden, med tvärsäkerheten på konventioner och faktoider som vore de sanningar, än att en grupp akademiker med tvivelaktigt stöd i en bänglig vokabulär försöker lösa upp smeten.

Men Farrokhzad och Gerge skrev faktiskt att queer är socialism, och då gör Svensson förstås rätt i att reagera. Till hans påpekande av olikheterna, t.ex. det queera individperspektivet, vill jag tillägga att vetenskaplig teori inte ska vara, eller utge sig för att vara, höger eller vänster. Det är människorna som väljer att vara det.

Svensson förklarar och bemöter följande famösa stycke hos F & G: ”Det är en missuppfattning att poststrukturalistisk teori innebär en fullständig relativisering av alla berättelser. Metanarrativens fall och upplösningen av distinktionen mellan de privata och offentliga rummen medför inte nödvändigtvis ett förkastande av alla värden.”
Här vill jag invända att jo, poststrukturalistisk/-modern teori leder ofta nog till relativisering och rentav värdenihilism. Än en gång: det är människan som väljer värderingar. Livsåskådning och moral motiveras inte i första hand av teoretisk underbyggnad, utan av subjektets ställningstagande mellan (sina tolkningar av) ont och gott.
Det är här, i valet och ställningstagandet, som politiken hör hemma.

Moralkaka

Fick mess från en väninna sent igår kväll:
"Såg KÖER MED KRAVALLSTAKET hela vägen ml NK och Östermalmst. REAN börjar. HAR folk inga LIV? Har iofs inte ja heller. Men ja har inte et liv på et mer MORALIST HÖGSTÅENDE sätt."

Moralism kan ha sina poänger...