Glad över dessa dagar

Jag är glad att jag lever för att se dessa dagar. Jag deltar varje dag i gatudemonstrationerna, sa den 80-åriga författaren Nawal al-Saadawi.
Det är starkt gjort av en åttioåring. Möjligen finns det också gott om folk som trott att det är starkt gjort av en kvinna, eftersom DN finner sig föranledda att skriva att ”vår bild av kvinnan i arabvärlden har för alltid förändrats”.
Det var väl bra det då. Att deras bild förändrats. Att de har insett att kvinnorna är föregångare i befrielserörelser och det oavsett vad de har på huvudet - även om det i ett land som Egypten förstås måste kommenteras om det är nikab, chador eller barhuvad. (Ur DN:s papperstidning)

Den största förändringen i medias bild av världshändelserna är nog rubriksättningen: från Kaos i Egypten till Uppror i Egypten. Detta var tydligen svårt att ta in. Men när ”människorna självmant har tagit över styret av sina kvarter”, då råder inte kaos, utan en ny sorts ordning.


Fram till idag, när vi kunde läsa om hur Mubarraks anhängare öppnade eld mot demonstranterna.

I söndags påmindes oss Åsa Linderborg om att: ”Det är folklig aktivism, inte militära interventioner av stormakter som skapar demokrati”. Förhoppningsvis kan händelserna i Tunisien och Egypten bidra till ännu en förändring av den eurocentriska världsbilden, den som låtit det vara underförstått att muslimer av obestämt traditionella skäl skulle vara antidemokrater.

Det är de inte. Lika lite, och lika lite som européer, är de som klump demokrater. Muslimer håller sig med de mest skiftande politiska uppfattningar, och kräver nu sin rätt att uttrycka dem, få rösta om dem.
Situationen är, trots mördandet inatt, fortsatt lovande. Men också fortsatt riskabel.

Mellan galenskap och förnuft

Somliga säger ”äntligen” när en självmordsbombare spränger mitt i Stockholm. Andra är chockade över att något sådant kan hända i Sverige. Och så har vi vetabästarna som talar om för oss andra att Sverige minsann har blivit en del av världen (vad var det förut då?)

Är det ingen som är, till exempel bedrövad? Över just denhär världen som vi är en del av.
Jo Mustafa Can är det, och uttrycker sin vrede och sorg med närmast poetisk kraft. Men först några andra nedslag...

När det handlar om orsaker finner vi denna besynnerliga logik: ”Det finns inga kausala skäl till varför Sverige skulle bli måltavla. Vårt engagemang i Afghanistan är inte mycket debatt, vi har en närvaro, den är solid. Lars Vilks affären har inte samma sprängkraft som Muhammedkarikatyrerna.” Så talade terrorexperten!
Men vem avgör vad som är ett skäl - den som just drivits till att begå ett vansinnesdåd, eller den som utifrån spekulerar över handlingen?
Det går inte att prata bort att Sveriges krigföring på USA:s sida i Afghanistan ställer upp massor av oskyldiga svenskar som möjlig måltavla för islamistiska fanatiker. Men detta innebär inte att Sverige ska dra bort trupperna enbart av det skälet! Om någonting är rätt och riktigt att göra bör man göra det utan att böja sig för hot. Så långt är det inget fel på regeringens logik. Men vilken expert som helst borde begripa att Teddy Reinfeldts ömjärtade inställning till detta krig faktist inte omfattas av alla - inte i Sverige och inte i Afghanistan.

Somliga säger ”äntligen”, och andra beter sig som om de fått frispel. I ivern att bedyra sin egen medmänsklighet tar sig en etablerad ledarblogg för med att förlöjliga den enskilde och eskatologin; förhållandet till döden och evigheten. Det är Gudmundson som tidigt la ut fotot av den döde mannens ansikte med denna bildtext: ”En martyr dör som bekant med ett leende på läpparna. Avgör själv hur det gick med att komma till paradiset.”
Ett sådant skallerormshugg från en i övrigt välanpassad skribent tyder på att hånet är välintegrerat i den moderna svenska rationalitet vi berömmer oss av. Därför är det inte konstigt att det finns människor som faktiskt upplever att det är acceptabelt att offentligt förnedra muslimer.

Pelaseyed skriver bra om terrorhjulet - om de samhälleliga reaktioner och motreaktioner som vevas igång liksom av sig själva, och Bengtssonsfrestelser gör en långtgående jämförelse med högerextrem och nazistisk terror. Här finns en poäng i frågan om hur press och politiker skulle ha reagerat om det istället för 2000 nazister hade varit lika många islamister som lyssnade på det våldsinspirerande stridstalet vid den årliga rasistmarschen i Salem..!

Åter nu till Mustafa Can. Han riktar ett rasande angrepp mot de fanatiker som tar sig rätten att tala till honom i islams namn, liksom mot de nationalister som hyser ”en perverterad hatkärlek” till islamisterna vars handlingar bekräftar och förstärker islamofobin. Läs - och spara denna aforism:
”Vi tror inte på en kamp mellan civilisationer, utan mellan galenskap och förnuft”

Provokation och bekräftelse

DN:s förstasida på papper är en perfekt uppvisning i att säga en sak och uttrycka en annan: ”Muslimer tar avstånd från hot mot Vilks”.
Fint! Här ser ni en tidning som minsann inte sprider misstro mot muslimer!
Utom att det är en sensation att muslimer tar avstånd från mord.
Och att muslimer som likformigt kollektiv tillskrivs åsikter i klump.
Här ser ni en tidning som minsann tänker fortsätta skildra muslimer som Dom.

Ibland lyfter media fram personer som i någon mening är muslimer och som beter sig allmänt civiliserat. Vid sådana tillfällen brukar det framhållas hur sekulära dessa personer är - äter fläsk, visar håret och struntar i rondellhundar. Kort sagt, de är normala. Som Vi.
Muslimer som håller sig till traditionella familjevärderingar à la KD och saknar förståelse för satirisk konst är som bekant irrationella traditionalister.

Glädjande nog framträder idag en civiliserad person och riksdagsledamot tillika - Nalin Pekgul (S), som i dagens SvD frågar: ”Varför kränka vanliga muslimer?”
Artikeln hör till det bästa hon skrivit.
Här finns ett tydligt ställningstagande för yttrandefriheten, samtidigt som Pekgul själv känner sig sårad av sammanblandningen Mohammed-hund. Hon tycker bilderna är ”avskyvärda”.
Alltså: ett ställningstagande för yttrandefrihet därför att bilderna är provocerande och för vissa oacceptabla.
En intetsägande bild behöver inget grundlagsskydd.

Pekgul har själv sett Vilks teckningar. Majoriteten av världens muslimer har inte haft tillgång till dem och är upprörda av ett rykte, av extremistisk propaganda eller av rädsla för att denna nedvärdering av deras profet skulle vara den gängse i det så kallade väst.
Väst - den värld där det är förstasidesstoff att muslimer tar avstånd från mordhot.

Den kvinna som utropat sig till Jihad Jane förefaller ha en ytlig likhet med och konstnären Vilks. Båda är media- och uppseendekåta, vill provocera och skita i följderna och kanske inte har annat mål än att det ska susa och brusa.
Vilks säger själv att uppmärksamheten är en viktig del av konstverket - en syn på konstnärens ansvarslöshet som jag finner lätt föråldrad och romantisk.

Åter till Pekgul och ansvarstagandet:
”Mohammed som hund passar alltför väl in i de muslimska extremisternas bild av svenskarna som islamofober. De muslimska extremisternas reaktioner på att Mohammed framställs som hund passar alltför väl in i Sverigedemokraternas bild av muslimer som hotfull homogen massa.”

Det, mina vänner, är inte provokation.
Det är bekräftelse.

Uppretade muslimer och poeter

För några år sedan blev två av mina kolleger osams. En av dem, Ali, fick då höra att han kanske har svårt att samarbeta med kvinnor, han som är muslim.
Ali blev ännu mer förbannad än han redan var. Jag glömmer aldrig hans rytande: ”Jag är inte muslim, jag är socialist för helvete!”
Till saken hör att Ali inte var så lätt att tas med alla gånger. Han var lynnig och ojämn i humöret. Somliga är det. Den aktuella konflikten förvärrades alltså rejält när andra förirrade sig på kulturella sidospår.

Tänkte på det idag när jag läste om ateisten som blev muslim i Flamman.

- - -
Sveriges poeter kan ännu stå raka i ryggen. Knappt en tredjedel av de tillfrågade ställer upp på att skriva kärlekspoesi till prinsessbröllopet (eller love poems till princess weddingen som det väl heter på nystockholmska).
Liljevalchs-chefen som kom upp med idén tycker det är ”lite larvigt att folk är så känsliga”.
Men folk är framför allt olika. Om han tycker det är festligt att gå emot sina övertygelser och fjanta bort sitt yrkesuppdrag behöver inte landets kulturarbetare tycka detsamma.
Lite larvigt att inte inse det, faktiskt.

Dahlgren har samlat vassa citat från poeterna.

För övrigt anser jag att Haga ska vara park

ur Millennium

Muslimerna, våra syskon
räknar endast till 999
ty fullkomlig är endast Gud

Vi som räknar i tusental
drömde om perfektionens tusenårsrike
under en natt av tusen år

Det var då när måne och sol gick ned
ohälsade, ohedrade
i ensamma offerlundar

det var när de heliga träden höggs
så saven flöt i Mälardalen
och första träkyrkan timrades

Freja och Frö, de fortfarande fruktbara
räddade rovorna, kornet och rågen
åt dessa mina minsta, mina första föräldrar

En kunde läsa, teckentydaren
ristade runor, måttade meningar
drog sina draksvansar, nu under mossa
- - -

Det som intellektet
begär för att andas
är mental spillning, tusendens lämningar
Doften av havannacigarr vid Frejas insjöar
runorna och arabeskerna
ger teckentydaren
999 år till
att dra upp sina draksvansar


ur Möjligt land, -01

À la mode en Maroc

Det vore enkelt att säga att i Essaouira går alla i långrock på gatan.
Det vore också lika exakt som att säga i Stockholm bär alla något tvådelat. Men i Stockholm är kläderna lättare att beskriva – i Marocko saknar jag bestämningsnyckeln till de skillnader som ändå, efter några dagar, är uppenbara. Jag har inte benämningar för plaggens delar, kan inte heller avgöra vad som är betingat av personlig smak, mode, etnicitet, religion eller kostnad?

Men majoriteten bär långrock, med variationer. Det kan vara ljusa nattskjortor i linne (endast män). Beige-grå eller randiga framknäppta rockar eller lager-på-lager varvat till ett paket (unisexmode). Skimrande silke i pastellfärger eller lysande nyanser (endast kvinnor). Ett elegant mode är att under rocken bära byxor i en färg som matchar sjalen, och de mest utsökt stajlade har svarta spetsbyxor och lyckas med en sorts ringning över axlarna, under sjalen.
De flesta kvinnor bär axellång sjal. Några har en slarvig turban, vilket jag uppfattar som lantligt. En del är praktiska och drar upp rockens kapuschong över huvudet, andra försöker skyla sig undre tunt flor. Ett fåtal är barhuvade, och ungefär lika få döljer ansiktet bakom en svart eller vit näsduk.
När det gäller skor dominerar två sorter: högklackade tåspetsiga slippers eller flip-floppar i plast med tjocka sockor i.
Ögonmejken är utstuderad i alla åldrar från tjugo och uppåt och några har hennatatueringar. De vuxna kvinnorna håller sig oftast till en stil, men flickorna kombinerar dem så vi ser småflickor i jeans och tröja med sjal, som i Sverige, medan andra går barhuvade i vita skoluniformsjackor.
Inte heller verkar de göra skillnad i sitt sällskapsliv, utan jeansfolket går hand i hand med kaftanbärarna.

Lilianes butik skyltar med det senaste. Kraftiga lila och gröna brokader för vintern.

Det är inte mycket jag vet om arabiskt/muslimskt mode. Utom att det finns.

Problematiskt badande

När jag yrkar på bad utan behå rekommenderas jag passligt nog en artikel om dem som inte får bada alls. Stark och Hagberg skriver om de flickor ("muslimska" givetvis) som inte kan få sitt nödvändiga simkunnighetsintyg därför att de inte får bada i könsblandade badhus.

Artikeln beskriver hur ett inslag i Rapport tog upp problemet utan att egentligen göra det. ”Den självklara frågan – varför kan ni inte gå till stranden? – den kommer inte. Vi, tv- tittarna, förväntas förstå att det är självklart varför det inte går.” Detta är riktigt pinsamt för Rapport. Här har man verkligen gått i fällan alla-vet-väl-hur-dom-beter-sig (och-särskilt-mot-sina-döttrar!) Stark och Hagberg är inte heller nöjda med den tillfälliga lösning som presenteras från en annan skola; att ha könsseparerade badtider. ”Ingen problematisering” förekom, så det verkar sannerligen ha varit ett halvhjärtat nyhetsinslag.

Men nu blir istället S&H lite problematiska. Ovanstående tevenyhet tar de som ett tecken på att den feministiska kampen skulle ha avstannat, att Sveriges undertecknande av bl.a. CEDAW ”inte gäller längre” och att kravet på rätt till den egna kroppen ”inte gäller” för flickor av annorlunda etnicitet.
Vad får S&H detta ifrån? Såväl krav som konventioner gäller. Frågan är hur, var och i vilka steg kampen ska utkämpas.

S&H skriver: ”Antingen sätter vi klackarna i backen och ropar: vi tänker inte ta ett enda steg bakåt, det är framåt som gäller, eller så gör vi halt och lägger ner Jämo och skrotar jämställdhetslagen. Det är bara att välja.”
Men tack och lov behöver vi inte välja mellan så huvudlösa förslag.

I mitt arbete förs diskussionen i varje aktuellt fall. Utgångsläget är att ungen ska bada (eller vad det nu gäller) som alla andra. Men föräldrarna kan vägra, eftersom de bestämmer över sitt barn. Då kan skolan svara att jahapp, här blir det inget idrottsbetyg här nu inte! Detta myndighetsbemötande är korrekt i sig, men har den nackdelen att det orättvist drabbar barnet senare i livet. Därför menar jag att skolledare bör söka andra utvägar. En del familjer accepterar heltäckande simdräkt med långkalsonger, andra föredrar könsseparerade simtider. Det är inte den bästa lösningen, eftersom frågan så att säga är under pågående förhandling. En förhandling som utgår från barnets behov - och barnet har behov av att kunna simma, av att ha en trygg skolgång, och av ett framtida slutbetyg i idrott.

Därför undrar jag vad S&H vill uträtta med tricket klackarna i backen? Om de menar att vi som politiker ska driva ett krav på att minska föräldrars oinskränkta makt över sina barn, kan jag sympatisera med uppfattningen. Men som politisk fråga skulle det kosta mycket mer, än att upprört upprepa FN-konventioner.

Bush i radio

Tjuvlyssnat – en vits ur bilradion.
President George W Bush tillfrågas av en journalist om den viktigaste frågan för närvarande. ”Tredje världskriget”, svarar Bush på sitt pojkaktigt öppenhjärtiga vis. Vad planerar Mr President då? vill journalisten veta.
– Vi ska ta kål på 1,4 miljarder muslimer och en dagisfröken, säger Bush.
– En dagisfröken, men varför då??
– Jo, då kommer alla att bara tala om henne. Och ingen tänker på muslimerna.

Tack till okänt upphov!