Borgarnas människoförakt, då som nu

Borgarna har förändrats. Eller om de har sjunkit tillbaka till sitt tidigare tillstånd.

     Under hela mitt politiska engagemang har jag varit trygg i tron att borgarna på sitt sätt menar väl. De har faktiskt trott att låga skatter och generösa bidrag till företagare ger fler arbetstillfällen. De har haft en övertygelse om att en minimal gemensam välfärd och en ständig ovisshet om arbetsvillkoren gör att människor anstränger sig mer och åstadkommer bättre. Deras politik har varit i linje med deras syn på samhällsutveckling.

     Men de har förändrats.

Den 18 december skrev Politik och poesi att borgarna lagt en elak budget. Utöver de stora linjerna (skattesänkningar, nedläggning av progressiva myndigheter och en satsning på sämre klimat) passade man på att med synbart små åtgärder klämma åt unga, arbetande och funktionsvarierade. En demonstration av människoförakt.

     På så sätt har det fortsatt i kommunerna. Snart sagt varje dag går det att läsa om indragna busskort, nedskuren assistans och slutet för kulturverksamhet. I kommuner där Sd är med och styr blir det riktade åtgärder mot immigranter och deras barn.

Vad är det borgarna vill? Hur långt ska det gå? När barnfamiljer vräks och sjuka nekas vård, när ekonomiskt bistånd dras in samtidigt som överklassen skeppar sina pengar utrikes, vad har de uppnått? Ja inte det samhälle som de tidigare skisserade, där fria individer jobbar sig upp och köper massa grejer för pengarna.

     Kanske var den borgerliga visionen endast en parentes. Kanske var den en produkt av den korta vänstervågen, en tid när politiker av varje färg blev tvungen att uttrycka ett minimum av intresse för det arbetande folket.

Under industrialismens framväxt var det självfallet att överklassen struntade i folket, som ju ändå ansågs vara lata, smutsiga och tjyvaktiga. Män skulle slita ut sig, kvinnor skulle föda barn, och barn skulle arbeta. Möjligen kunde dessa massor disciplineras. Fullvärdiga medborgare kunde de aldrig bli. Överskottet räckte ändå inte åt alla, och ett fåtal tog sig den så att säga naturgivna rätten att leva i lyx.

     Kanske har borgarna bara återfallit. Nu när de kan. Nu när de lyckats få ord som solidaritet och gemenskap att framstå som suspekta. Nu när de har ett rasistiskt stödparti som delar upp folket i svarta och vita (vilket är praktiskt, då man vet vilka som är de första att malas ner). Dagens klassförakt ligger inte långt ifrån det som rådde vid förra sekelskiftet, även om överklassen idag inte hånar folk för att de är hungriga och smutsiga, utan för att de är feta och talar fel. Disciplineras måste de i alla händelser; jobba när de är sjuka/simulerar, slås ner av väktare när de åker tunnelbana/är i vägen.

     Ta sedan ett mer modernt fenomen, klimatfientligheten. Liknar den inte det gamla resonemanget om överskottet? Jordens resurser räcker ändå inte åt alla – låt dem som kan köpa sig fria och resten gå under.

Vi står inför en oerhört farlig tid. Låt oss öppna ögon och öron för vad borgarna står i färd att göra. Låt oss organisera för solidaritet och gemenskap – för mänskligheten.

Än en gång!?

Det gick som vi trodde. I och med att Sverigedemokraterna röstades in i Sveriges riksdag höjdes toleransnivån. Till nivåer långt högre än tidigare.
Det gick inte som vi trodde. De borgerliga partierna har inte vänt sig till Sd med samarbetstrevare och har inte övertagit deras politik – inte mer än tidigare.
Man får vara tacksam för det lilla, idag.

I förrgår var det frågan om den svenska invandringspolitiken. Igår handlade det om ”hur mycket invandring Sverige tål”. Idag ska man vara försiktig med att försvara mänskliga rättigheter, eftersom somliga kanske tycker olika, och idag kan överfall på demonstranter med risk för dödlig utgång vändas till att det handlar om diverse extremisters gatubråk. Vad får vi tycka imorgon - och vad blir möjligt att göra?

Den nazistiska aktiviteten har ökat i Sverige. Jag hoppades att det bara var så det tedde sig i och med att den har uppmärksammats mer, men enligt Expos undersökning är det fråga om en reell ökning. Att detta är en risk dels för vår demokrati i stort, dels för enskilda människor, är något som rent ut ifrågasätts i borgerliga media.

Ifrågasättandet går ut på att a/ demonstranterna är väl våldsbenägna vänsterextremister eller b/ det är nog inte nazister utan bara ouppfostrade högerextremister.
Alltså: ungdomskriminalitet. Och den tar, som alltid, borgarklassens föräldrar själva hand om, medan arbetarklassens barn måste tas om hand. Inget nytt där.

Ursäktandet av en uppväckt fascism, en "gyllene gryning" låter som att borgarna inte vill tro det sämsta om någon. Detta skulle vara ett vackert drag om det inte vore så att borgarnas behov av att tro det sämsta om vänstern alltid stör den positivt liberala bilden.

För borgerskapet som helhet är det viktigare att stöta ut ”kommunisterna”, vänsterextremisterna, afa, stenkastarna, än att medge att nazism och fascism idag är mycket farligare.

För 80 år sedan trodde borgarna att de kunde kontrollera Hitler, om han för deras räkning sopade ut kommunisterna. Idag förringar de hotet från extremhögern för nå sitt huvudmål vilket är detsamma - att eliminera extremvänstern och oskadliggöra vänstern.

Vi inom vänstern vill inte kännas vid extremvänstern, lika lite som borgarna vill kännas vid nazisterna. Men stenkastarna finns och vi måste ta ställning till dem, eller snarare emot. Det har vi gjort.

Vänstern kan trots allt bedöma en historisk situation – och det gick som vi trodde. Tyvärr.

NU gäller det för den borgerliga demokratin att anta utmaningen: Ställer den upp på sina egna grundsatser (de mänskliga rättigheterna)?

Eller är det så mycket viktigare att eliminera extremvänstern och smutskasta den demokratiska vänstern att man tillåter fascisterna att breda ut sig?
Än en gång!?

Orsak och verkan hos de borgerliga

”Sverige har en humanistisk flyktingpolitik, därför har vi också integrationsproblem”, sa Jan Björklund (Fp) alldeles nyss i nyheterna.
I någon av ordets bemärkelser kan landets flyktingpolitik beskrivas som humanistisk – den lär i vart fall inte vara naturvetenskaplig eller fysiologisk. Men det ord som vanligen används i sammanhanget är human.
Vänstern har i många år krävt en human flyktingpolitik, men det har aldrig slagit igenom.

Den flyktingpolitik som Sverige har idag kan bäst karaktäriseras som EU-anpassad. De mest uppenbara fallen av förföljelse måste släppas in, men om minsta misstag har begåtts ifråga om dina utresehandlingar från den stat där du haft ett hemligt liv, då ska du ut. För att inte tala om dina familjemedlemmar, dem för vilka migrationsminister Billström nu vill höja ribban.

Den flyktingpolitik ett land håller sig med påverkar stämningarna inom landet, den ger signaler om vilka som är främlingar, den antyder måtten för hur vi bör förhålla oss till dem. 

En ogenerös flyktingpolitik visar att landet håller sig med normen att främlingar ska hållas utanför.
En generös flyktingpolitik visar att landet har som norm att ge förföljda människor skydd.

I Sverige utmärks vi av den riskabla situationen att en restriktiv flyktingpolitik utmålas som human, vilket visar att det finns utrymme för åtdragningar. Som Billström sa.

En helt annan fråga är vad eller vem som förorsakar integrationsproblem. Ett samhälle som inte är integrerat, som inte heller vill vara intregrerat, ett samhälle som inte gör någonting för att minska arbetslösheten, förstärka välfärden eller öka det demokratiska deltagandet, ett sådant samhälle är själva integrationsproblemet.

Ett problem som förvärras om folk som bor här sedan tidigare tror att det flyttar hit för många, eller om folk som flyttar hit tror att de inte är välkomna.
Vilket är precis vad Björklunds som vanligt illa underbyggda uttalande i nyheterna bäddar för.

Miljoner och moral

Regeringen har kastat upp en miljonersatsning i fattiga förortsområden. En något överraskande gest från den regering som aktivt motarbetade Storstadssatsningen, men likväl en önskan om att göra gott. Hur områdena valts ut vet vi inte – på Storstadssatsningens tid fanns det kriterier ifråga om arbetslöshetssiffror, utbildningsnivå, sjuktal med mera. Vilket inflytande invånarna får vet vi inte – på Storstadssatsningens tid var det ett krav för att få använda de statliga medlen.

Två briljanta och förortskunniga skribenter har i SvD givit regeringen en avhyvling. Dels för att satsningen i en förort av Rinkeby-Kistas storlek ger en halv procent på befintlig budget, en halv procent som ska bryta fyrtio års segregering. Dels för att regeringen talar om ett lyft för förorter som deras egen politik utarmat genom nedskärningar och privatiseringar.

En halv plusprocent i budgeten ger dem inte apotek och vårdcentraler tillbaka, den öppnar inga nedlagda skolor och rustar inte upp några privatgallerior som ägarna skiter i.
Som om detta inte vore nog kan man i kommentarsfältet till sagda artikel läsa de mest hårresande hånfulla påhopp på förortsborna.

Någon upplyser om att det bara är att starta företag och undrar varför de inte gör det?

Totalt felinformerad. Här startas företag, och en del av dem lönar sig. Inte alla, det är helt normalt. Så - på vilket sätt lindras den för storföretagarna så lönsamma arbetslösheten av att grannen lyckats få sin lilla importfirma att gå ihop?

Andra påpekar att i miljonprogramsområdena vill ändå ingen bo, så varför kasta bort pengar på dem?

Totalt felinformerad. Folk som bor här trivdes hyfsat, tills närområdet las ned eftersom de boende inte var lönsamma. Folk vill bo, men de kanske inte kan eller vill köpa sitt boende, så som borgarna vill att vi ska vilja.
För övrigt, om den ena regeringen löste bostadsbristen genom att slarvbygga bostäder är det faktiskt rimligt att den andra regeringen stöttar en upprustning, även om de är i full färd med att förvärra bostadsbristen genom en uppskruvad, överhettad marknad.

Det var också någon som skrev att förortsborna själva eldar upp sina skolor så de kan skylla sig själva.

Inte bara felinformerad utan omoralisk – för i vilken känd moral utgörs måttstocken av att: om ett fåtal begår brott måste de många skylla sig själva.   
Möjligen den moral som utgår från ytlig likhet, den som inte ser till gärningen utan till vilket klassmärke eller stigma vi bär. Den moral som självbelåtet hänvisar till Dom - med samma bostadsort. Samma födelseort, utanför Sverige. Samma hudfärg. Samma brytning. Samma låga inkomst.
Samma svikna förhoppningar.

Jag ursäktar inte hen som i hopplöshet sätter eld på sin skola.  

Jag ursäktar inte hen som i småsinthet menar att om detta hänt ska inga andra barn få gå i skola. 

Att göra de fattiga fattigare

Mycket intressant läsning! Tryggheten sjunker, a-kassan urholkas, folk får inte vara sjuka. Detta har vänstern påtalat ända sedan Alliansen kom i regeringsställning, men borgerliga skribenter har ställt upp för sin regering och lallat om att alla får arbete, de fattigaste får det bättre och nu ska vi lära oss hålla käften och jobba. Så hur tänker de bortförklara denhär utredningen?

Nästa fråga: Hur ska borgarna förklara att detta var den politik de verkligen ville ha? De har inte misslyckats lite grann eller missförståtts, nej de har med fart och kläm, liv och lust, lyckats med att splittra arbetarklassen och slakta den generella, solidariska välfärden. Tänker de stå för det nu?

Nja. Reinfeldts uppfattning är att den försämringarna i socialförsäkringssystemen inte gör så mycket: ”Det som ju händer är att allt fler i arbetslivet har egna tilläggsförsäkringar ovanpå dem som vi har skattefinansierat i a-kassan. Det tycker jag i grunden är en bra utveckling.”

Han låtsas inte om sambandet: De som har råd köper en tilläggsförsäkring eftersom de generella systemen urholkats. Det tycker han är en bra utveckling, för det ger goda affärer till försäkringsbolagen. De som inte har råd, lever ett än mer otryggt liv än tidigare. Det tycker han också är bra, för då tar de vilka tillfälliga arbeten som helst för vilken sketen lön som helst och vågar inte protestera.

Väljarna som röstade på det ”nya” arbetarpartiet trodde att det innebar jobbmöjligheter för dem själva och en näsknäpp åt alla snyltare och fuskare som borgarna pekade på. Kan de äntligen inse att Alliansen nu uppnått vad de hela tiden ville: Sämre trygghet och inte särskilt många fler jobb.

Sverige, nu ett vanligt skitland i EU. 

Minns de själva vad de sa?

Idag är det årsdagen för segern över Hitlers Tyskland. Jublande människor kastar hattarna i luften! Alla har ju avskytt och fruktat nazisternas terror välde... Nej. Inte alla.

År 1940 skrev Dagens Nyheters chefredaktör: ”Hur illa man än tycker om nazismen måste man önska att Tyskland vinner i detta krig för att skydda oss mot bolsjevismen.” *

Tycka illa om, det var DN:s officiella ståndpunkt om Tysklands diktator som instiftat raslagar, inrättat koncentrationsläger med tortyr för oliktänkande, startat ett anfallskrig och planerade för en stat utan vad han kallade undermänniskor. Det var den regimen tidningen tänkte sig att vi kunde få skydd av - kanske för att i framtiden när Tredje riket lagt under sig Europa få åka på besök till det av slavar och fångar uppförda Germania?

DN visste inte bättre... Kan hända.
Mina kommunistiska släktingar visste inte heller bättre än att de trodde det var lättare att leva i Stalins Sovjetunion. Men vänstern har lärt av historien.

När ska högern be om ursäkt?


* Har ingen källa på detta utom en kamrat på fejsbok

Kunskapshatande borgare ströp tidskrift

De lyckades tillslut, borgarna. Tidskriften Invandrare och minoriteter läggs nu ned på grund av uteblivet stöd från Kulturrådet. Borgarnas uppfattning är att kultur helst ska vara självförsörjande, men de avstår från att lägga ned Kulturrådet - antingen för att de har någon skam i kroppen eller för att de känner några unga musiker?. De omdefinierar istället. Kultur ska vara något underhållande och idealistiskt och kanske lite konstnärligt. Den ska inte vara en röst i samhället, inte kritisk, inte vaken för samtida strömningar, inte utforskande. Fan vet om den ens ska vara nutida.

Inom de ramarna passar inte Invandrare och minoriteter med sina forskningsreferat, aktuella artiklar och bokrecensioner. Tidskriften för migrations- och integrationsrelaterade frågeställningar. Tidskriften som i 40 år försett oss som arbetar inom området med fakta och argument.

I dagens Sverige där rasisterna gör sig breda och den totala förvillelsen sprider sig i medias kommentarsfält, i dagens Sverige där en alltmer utpratad skolmajor rapar "kunskap" och tror att det är vad skolfröken skrev på krittavlan på 60-talet eller där kulturministern nervöst fnittrar åt könsstympning och matar offret med tårta - i detta Sverige tycker borgarna att det är klokt och rimligt att tysta kunskapens och forskningens röst.
De lämnar över åt fördomarna, åt förvillelsen, åt mörkret i hjärtat.

Ser man på: En borgare, men en riktig liberal är med här! Kul, Bengt Westerberg! Och lika kul att vetenskaparen Åke Daun också är med i leken.
Fotot är från i&m:s sista nummer och är lånat från deras hemsida där mer information finns.

Gulag-hicka

I början av 80-talet var jag med i en grupp som spelade gatuteater. Ett av våra inslag var en kommentar till borgarnas kamp för att stoppa makt- och ägarspridning vida löntagarfonder. Medan de sprang och larvade sig med parasoll på badstränderna och hotade med sovjetsystem, varubrist och arbetsläger larvade vi oss under lakan på citys trottoarer i ”stora socialistspökedansen”.
Stora spökdansen pågår fortfarande. Se till exempel Magnus Ahlkvist om Kommunistspöket, ”i högerns tjänst sedan 1848”.

I en ovanligt intressant tråd på fejsbok fick jag reda på att det åtminstone i överförd bemärkelse finns ett namn för fenomenet: Godwins lag - som går ut på att vissa diskussionstrådar förr eller senare leder fram till liknelser som inbegriper Hitler. Anspelningar på Godwins lag syftar på att vidare diskussion kommer att vara lönlös, men den som liknar sin motståndare vid Hitler kan anses ha förlorat.
Godwins lag kan mycket väl omfatta även vänsterns belägenhet, och om inte behövs en egen term. Kommunistspöket, exempelvis. Att spela ut Nordkorea-kortet är väl vad vi oftast säger. En kamrat föreslog uttrycket DDR-tourettes. Eller Gulag-hicka.
Redan före järnridåns (den förra murens) fall var nonsensargumenten så välkända att vi dåvarande vpk-are, på dåligt besökta torgmöten, kunde utse en kamrat att wallraffa som borgare och stå och skräna: Stick till Sovjet!
(Jo, borgare skränar också. De är bara inte medvetna om det. De tror att det är manhaftigt och auktoritativt.)

Sjöstedt fällde i riksdagsdebatten ett yttrande som borde bli bevingat, ungefär:
Visst finns det delar av vänsterns historia som vi inte är stolta över, men vi försöker åtminstone inte skriva om den, som högern gör.

Högern ser inte att de har någon anledning att bryta Godwins lag. De tar sig rätten att vifta med Nordkorea-kortet, dansa stora socialistspökedansen och köra Gulag-hicka eftersom de tror på sin egenhändigt skrivna historia. Medan vi vet att de är och har varit emot vartenda progressivt demokratiskt förslag som överhuvudtaget läggs och lagts i riksdagen.
Att de har förlorat diskussionen är det bara vi som hör.

Inlägget skulle varit infört tidigare, men hela SAP råkade komma emellan.

Plågsam socialdemokrati

Vet inte varför Juholts avgång gör så ont. Det djupast olycksbådande är att det inte ska finnas några socialdemokrater längre.
Nej, han var inte så bra. Hade det hjälpt om han varit det?

En sak som borgarna sagt var sann: Socialdemokraterna satt vid makten för länge. Det dåliga var inte att de hindrade borgarna från att komma fram, det dåliga var att S blev borgare, att de blev maktberoende, och att borgarna bestämde sig för att de aldrig mer skulle få komma i närheten av makten. I all synnerhet inte som socialdemokrater.

Exit Juholt. Jämtin och Palm är ganska bra, men vilka chanser får de att visa det?

Borgerlig bekvämlighet, borgerlig feghet

På ledarsidan ska vi möta tidningens ideologiska profil. Gärna anslående och tillspetsat. Vilket berättigande har då en ledarskribent som lyfter fram utslätning, ideologibrist och privatmys?

Claeson lånar idag repliker ur filmen Fanny & Alexander för att beskriva hur belåtna vi borde få vara: ”Vi Ekdahlare vill inte genomskåda världen, vi ger tusan i de stora sammanhangen. Vi vill leva i den lilla världen.”
Ett fall av andlig lättja som Claeson menar att vi bör ta till oss för att få ett opolitiskt privatliv. För att få krypa in i en liten värld ”skyddad från feminism och socialism” med tomteluvan över ögonen. I samma förment opolitiska anda ger Claeson beröm till Reinfeldt som har anpassat ideologin till verkligheten och gjort sina förändringar begripliga tack vare budgettaken!

Så visst platsar Claeson som ledarskribent. Hycklad ideologilöshet och låtsad intressegemenskap i julmysets famn är så tillspetsat att det skär i öronen. När borgarna har slagit sönder solidariteten och sammanhållningen och skamlöst går in för livsnjutande ojämlikhet måste de maskera det som icke-politik för att inte riskera att något ideologiskt knorrande når upp till de smakfullt inredda vindsvåningarna. Ohöljt egoistiska och andligt lata måste de skyddas från varje ifrågasättande av den egna så kallade livsstilen, varje påpekande om hur beroende den är av andras arbete.

Det är bara på film det är beundransvärt: att ordna en så läcker och ombonad dekor att den fege ekdahlske borgaren kan härja och domdera som en riktig karlakarl när han fått i sig ettpar konjak, trygg i vissheten om att husan håller tofflorna varma och tömmer pissepottan.

Utan att blanda in fiktiva filmgestalter skriver Dagenskonflikt rakt ut om den borgerliga hegemonin, till exempel:
”Genom att undvika att tala om ideologi och drömmar har regeringen Reinfeldt skapat en bild av sig själv - - - som sanningens bärare och objektiv tolkare av verkligheten. Här ligger all makt och allt ansvar hos individen, samtidigt som denne individs omgivning är en strukturbefriad konstant.
Ideologi - - - bör åtminstone erkännas som sådan och inte maskeras i lögner om metafysiska marknadsfunktioner.”

Folkhälsorapporten 2010 skriver: "År 2007 uppmättes de högsta inkomstskillnaderna sedan Statistiska centralbyrån började sina mätningar 1975".
Av intresse?

Betydelsen av idéburet arbete

I SvD:s ledare har Linder idag fått in ettpar riktiga poänger, en rolig och en viktig. Den roliga är att ”Den som envisas med att tala om Sverige som en sorts nordiskt DDR har dels helt fel i sak, dels kommer han snabbt att förlora förtroende i sin åhörarkrets.” Tacksam för de orden hoppas jag på ebb i absurditeterna, så att exempelvis Lars Ohly kan debattera inrikespolitik utan att någon kommer dragande med situationen i Nord-Korea, eller att vi kan ha synpunkter på Israels och USA:s krigföring utan att bli utmålade som antisemiter och talibanförespråkare. Lite respekt är alltid klädsamt, eller hur.

Nu till den viktiga poängen. Linder tar upp de borgerligas framgångar och sammanfattar: ”Förändringarna hade inte skett utan samhällskritik, konstruktivt policyarbete och aktiv opinionsbildning. Det var när borgerligheten bröt upp från sin undfallenhet och tystnad som saker började hända. Vill man att att det som har uppnåtts ska konsolideras och fördjupas, måste det idéburna arbetet fortsätta. Annars rör vi oss snart i fel riktning.” Ty även om man kan ifrågasätta graden av borgerlighetens undfallenhet genom tiderna har Linder naturligtvis rätt i att den som vill skapa en världsbild har långsiktigt arbete framför sig - och behöver ett-par tre tidningar och tevekanaler till sitt förfogande.
Detta var vad socialdemokratin aldrig insåg. De trodde att det räckte med bara att vinna. Opinion, ideologi och kultur lämnade de över åt andra. Och visserligen kan folket rösta lite puckat ibland, men en sak är klar: plånboksfrågorna är inte tillräckliga. Det idéburna arbetet måste fortsätta.
Det har borgarna förstått, liksom ordförande Mao förstod det. Resultaten är förskräckande, om än inte jämförbara.

Men här kommer Linder med en mening som jag tittat på i en kvart utan att begripa den, när han beklagar att ”alldeles för få har egna förmögenheter att tala om”.
Betyder det att fler borde vara rika, men inte alla förstås? Betyder det att de fett rika ska dela med sig åt de tämligt välbeställda? Eller menar han att pengar som staten plottrar bort på motorvägar och militärkonvojer skulle göra större glädje på ditt och mitt bankkonto? Och om det är för få som har egna förmögenheter, är det då för många som har andras? Sist undrar jag vad som är en förmögenhet att tala om - ska det stå i motsats till de rikedomar som en person med god uppfostran helst inte talar om?
Dethär fenomenet när vi förstår alla orden men inte vad de vill säga, borde ha ett namn. Kontext-insufficiens, kanske.

- - -
Min favoritmiljöpartist slår till igen. Läs här om sambandet mellan euro-land och den irländska krisen! Gemensamma regler - skrivna för de starkaste.

Människor är inte olönsamma

Hela landet ska leva - det är en önskvärd utveckling, men den går inte att önska fram. SvD har i ettpar artiklar uppmärksammat avfolkningen och utarmningen av landsbygden, som ökar igen. Idag låter de den nye landsbygdsministern ge ett mer positivt budskap, att den nedåtgående trenden genom lokalt småföretagande håller på att vända.

Avfolkning och utarmning måste ses som en cirkelprocess. När man inte kan försörja sig i bygden, flyttar man. När människor flyttar, blir möjligheterna till försörjning än färre. Ett exempel på det är skolnedläggelser. En skola med för få barn måste stänga. Men när skolan stängt flyttar de kvarvarande barnfamiljerna. En liten skola som är dyr i drift kan alltså på lite längre sikt visa sig vara av stor betydelse för att en liten ort ska överleva.

Att sitta med obefolkad glesbygd är inget klipp för en kommun. Det är inte alls säkert att skattebetalarna flyttar in till tätorten - måste de ändå flytta kan det lika gärna bli till storstan. Tätortens butiker, administration och service förlorar på det viset underlag. Men fortfarande måste vägnätet underhållas, liksom vatten och avlopp för de fåtaliga kvarvarande pensionärerna samt eventuella sommargäster.
Det är inte så olönsamt med människor som budgetarna kan få oss att tro.

Men håller trenden verkligen på att vända? Hur vet landsbygdsministern det? Jo: ”Jag ser ju detta när jag åker runt i landet.”
Ett löjeväckande amatöriskt påstående. Inga tecken syns på minskad avfolkning, men ministern han vet vad han sett. Och det är inte svårt att mitt i rostsverige se goda exempel. Lokal matvaruproduktion, turism och äventyr, små loppisar och stora konferensanläggningar.
Det djupt illavarslande är att trenden trots detta inte har vänt!

Människor på landsbygden har en beundransvärd förmåga att tillvarata varje möjlighet och leva på låneknep och av varandra för att få det att gå runt. Men det räcker inte. Fabrikerna har för länge sedan slagit igen. Nu flyttar de större företagen till andra delar av världen. Då räddas inte Sunnanäng av några bikupor.

Orsaken till den bistra utvecklingen ser ministern i en ”70-årig sossefieringsperiod”. Det stämmer att Socialdemokraterna under sin regeringstid starkt bidrog till centraliseringen av kapital och rationaliseringen av produktionen. Det vill säga, de bidrog starkt till att stärka de stora företagen på bekostnad av de små, och anpassa landet till centralismen inom den europeiska unionen.
Med landsbygdsministerns naivitet och förenklade skällsord ser det inte ut som om någon långsiktig politik för hela landets utveckling är att vänta.

En bal på slottet

Högern ökar i Europa, skriver Eva-Britt Svensson med anledning av det ungerska valet. Ett naziliknande parti, Jobbik, har fått 17% av rösterna och kan ingå i regeringssamarbetet. Det som omedelbart oroar är hur situationen ska bli för de redan förtryckta romerna i landet.

Vad är då en bal på slottet?
I jämförelse med den gastkramande fascismen och rasismen är den - platt intet.
En demokratins löjliga formsvacka, en ansiktskräm för kapitalismen.
Därför är jag glad över att Lars Ohly artigt men tydligt tackar nej till att delta vid Victoria Bernadottes bröllop i sommar. Han önskar ungdomarna lycka till med sina privata liv - som de gärna kan fortsätta med oss förutan. Ärvda ämbeten är otidsenliga. Låt dem kamma sig och skaffa ett jobb och gå hem till sitt. Och då helst inte i Hagaparken. Namnlistan för ett fritt Haga har ökat!

Borgerskapet trallar på. Samhället är en saga för de rika och en dokusåpa för de fattiga.
Men verkligheten - den är det som borgarna kallar för utanförskap.

Klasskamp som lyckats, klänningar som inte finns, och en hotad park

Under min livstid har jag varit med om åtminstone en historisk omvälvning i det fördolda: borgarnas återtagande av herraväldet över ideologin. Jag funderar ofta över när det egentligen skedde, ty det var tidigare än vi trodde, och i Östbergs bok om Palme (som jag senare ska återkomma till) hittar jag årtalen.
Det var redan 1971 som Sture Eskilsson blev chef för SAF*:s avdelning för samhällskontakt. Året därpå kom hans PM för kursändring som i sin tur ledde till SAF:s beslut att ”utveckla info- & propagandaverksamheten”, vilket låter oskyldigt nog men som innebar att hundratals miljoner kronor pumpades in i ett nät av ideologi- eller kamporganisationer.
Resultatet av denna dyra men medvetna klasskamp lever vi med idag.

Nu vill de att vi ska rösta på fanstyget också! Vilken brudklänning Victoria ska ha, kostymer fantasidesignade av framstående modeskapare som verkligen borde ha annat att sysselsätta sig med.
Ännu har jag inte sett kulturdelen ägna två rader åt den kommande planeringen av Hagaparken. Får vi ta del av kulturminnena som förut? - sen när sagoprinsessan i sina fantasiklänningar ska ge glans åt vår tillvaro, i brist på långa vårpromenader.

*=dåvarande Svenska Arbetsgivareföreningen, nuvarande Svenskt näringsliv

Jag kan väl inte vara lika jämlik som vem som helst

”Oppositionen tror att elitklasser leder till ökade klyftor” noterar en notis i morgontidningen.
Fel. Oppositionen vet att det är så, och jag tror att även regeringen vet det.
Skillnaden är inte vad vi tror och förmodar, utan vilket samhälle vi vill ha.
Regeringen gillar ökade klyftor ty det är normalt, och regeringen gillar normalt.

Två gånger på kort tid har jag hört politiska företrädare för M & Fp uttrycka sitt ogillande av jämlikhet. Ogillandet består i att ”alla ska bli lika”.
”Jag är för allas lika värde men…” börjar de.

Anmärkningsvärt är att det idag finns liberaler som förkastar upplysningstraditionens medborgerliga jämlikhetsideal.
Uppenbart är att de aldrig har förstått det.
Där finns inga MEN.
Alla betyder alla.

För att nu tala om tro, så verkar borgarna faktiskt tro att jämlikhet = ”alla ska bli lika”.
De är inte i stånd att tro något annat, eftersom de aldrig har orkat sätta sig in tanken på vad allas lika värde skulle kräva av dem.

Alltså: det är inte så att borgarna vill genomföra en skiktad utbildning för att de är säkra på att den är av godo för alla.
De vill ha den därför att de trivs i klassamhället.

Orättvisa och envishet

Somliga ger sig aldrig. Nu kommer ett lagförslag som ger privatskolorna rätten att överklaga om de tycker sig behöva större tilldelning av den kommunala budgeten. Det får inte vara orättvist! Att konkurrensutsättningen i sig innebär en orättvisa mot kommunen bekymrar inte borgarna, ej heller förskingringen av skattemedel. Det enda som är intressant är att fastslå att det allmänna måste gagna det privata.

Men när man kikar i lagrådsremissen ser man åtminstone en fördel: även kraven på privatskolorna ökar, ty för att få samma ekonomiska förutsättningar ska de erbjuda samma service och standard som kommunens skolor. Egentligen är det detta* som är nyheten - och skulle gå att presentera så: ”Fristående skolor måste börja leverera!”
Men både Björklund och media är angelägna om att få det att framstå som att det är kommunerna som behandlat utbildninsgföretagen orättvist.



Ännu en som inte ger sig är Per Ström. I hans besynnerliga läsart är Stieg Larssons deckartrilogi ”ultrafeministisk”. På vilket sätt då?
Huvudpersonen Blomkvist lägrar och tillfredsställer den ena kvinnan efter den andra och lämnar flera olyckliga bakom sig. Sitt mest mogna förhållande har han till en kvinna som visserligen är framgångsrik men helt beroende av män för att kunna leva det liv hon vill. De många tortyrscenerna är ämnade att inge avsmak (är detta vad Ström kritiserar som ”politiskt budskap”?) men jag är inte så säker på att de alltid har den inverkan - författaren vet mycket väl hur rafflande ämnet är och att det attraherar läsare på helt andra grunder.
Den enda gestalt som kan kallas feminist är Blomkvists syster advokaten som i sitt yrke motarbetar mäns våld mot kvinnor, men hon är en tillbakadragen kvinna som står för hem, barn och familjelycka. Det är barnkvinnan, Lolita-ninjan Salander som Ström utropar till ”feministikon”, ett obegripligt yttrande (som så ofta med slitna uttryck). Salander råkar bara vara den enda intressanta figuren i hela trilogin i sin komplexitet av skör-stark-traumatiserad-beräknande-kriminell-lojal-överbegåvad-utanför.
Ström verkar ha lättare för endimensionella karaktärer. Ikon eller avskum - det är hans tolkning av världen, inte feministernas.


* ur lagrådsremissen: "ersättning för undervisning, läromedel och utrustning, elevvård och hälsovård, måltider, administration, mervärdesskatt samt lokalkostnader, tilläggsbelopp för elev som har ett omfattande behov av särskilt stöd eller som har rätt till modersmålsundervisning"

Stäng allt i gästfrihetens namn!

Förra veckan skrev Dagens Samhälle om att Anneli Philipson (V) var en av inledningstalarna på ESF, medan den borgerliga oppositionen i Malmö inte ville att kommunen skulle stöda Forum, eftersom de misstänkte det för att vara ett vänsterprojekt - där alla inte känner sig välkomna.
Det finns en hel del att säga om det.

1) Sensus, Caritas och Katolska kyrkan finns med bland arrangörerna. En stor del av talarna pläderar för individuella förändringar och personlig påverkan. Detta är inte vänster.
2) Vänsterns studieförbund och LO finns med bland arrangörerna. En stor del av talarna riktar anklagelser mot USA-imperialismen och transnationella företags rovdrift på naturen. Detta är vänster.
3) Alltså har oppositionen både fel och rätt. Men i sin kritik av nyliberalismen står ESF mer till vänster. Ska då slutsatsen vara att
4) Vänstertillställningar ska motarbetas på alla nivåer. Vänsterfolk ska inte få komma samman och utveckla samhällskritik. Mötesfrihet får inte kosta.
5) Ett av Malmö-borgarnas argument var att alla ska känna sig välkomna. Då kan inte heller höger-samlingar erbjudas, nej strängt taget kan inga arrangemang alls arrangeras.
6) Exemeplvis fotbollsderbyn. Vi som inte gillar brandfacklor, avstängd kollektivtrafik, gatuslagsmål och nerpissade rännstenar känner oss inte välkomna.
7) Slutsats med borgerlig logik: Inga fler forum. Ingen mer fotboll. Scouternas jamboree är på gränsen. Löjliga barnkarnevaler måste stoppas, alla är ju inte barn och har inte barn heller förresten. Och vad har jag inte sagt om Nationaldagen!?

Nästa slutsats är: Lugnt blir det i borgarnas Sverige.
Men välkomnande?

För svårt för en gås

Stefan Jonsson efterlyser i DN mer kunskap och mindre björklundsk magkänsla i integrationspolitiken – den politik som enligt Jonsson gavs en ny inriktning omkring år 2006. Det var då insikten om det strukturella förtrycket pratades bort till förmån för en individualistisk analys, som alltifrån valrörelsen till idag utmynnat i bullerbyns kulturarv som det gemensamma, med krav och rättning för den enskilde.

Runt -06 publicerades två stora statliga utredningar, Lappalainens om diskriminering och Kamalis om integrationens baksida. De togs emot med kyligt löje, och i synnerhet Kamali beskylldes för att inte behärska sitt jobb; vetenskapandet. Utredningarnas långa listor på sinsemellan olika åtgärdsförslag kom aldrig upp till behandling. För att citera Jonsson, en högst välfunnen plattityd som här ska läsas bokstavligt: ”Som vatten på en gås har slutsatserna runnit av den politiska och opinionsbildande klassen.”

Det fanns vissa slutsatser i utredningarna som jag inte delade. Hos Lappalainen betoningen av det juridiska; att få rätt i efterhand. Hos Kamali ett demokratianslag som var mer lokalt och tillfälligt än parlamentariskt och ideologiskt. Men att ge båda utredningarna politisk behandling och praktiskt genomslag hade varit bättre än att fräsa som en gås och vända näbben mot immigranterna.
Likaså finns hos Jonsson ett stycke jag inte kan instämma i. Han menar att det inte handlar om rasism utan om preferens för likhet; homosocialitet i alla tänkbara aspekter.
När denna preferens för likhet nyttjar vårt koloniala arv för att utesluta mörkhyade och andraspråkstalare anser jag att den ska benämnas rasism och ingenting annat. Men detta är inte det viktigaste i Jonssons artikel! Det viktigaste är att han lyfter fram den oerhörda kunskapsfientlighet som driver borgerliga politiker att när det passar dem stöda sig på folkliga sentiment.

Här i detta sammanhang är det obehagligt symtomatiskt att DN valde rubriken ”Problemet är inte rasism”. Om detta är vad redaktören anser viktigt att lyfta fram har vi att göra med ännu en halvtorr gås. Och då förblir förnekandet den tyngsta ingrediensen i integrationsdebatten.

Ungdomsuppror eller ideologiskt brott

I en lite spretig artikel ger Ulrika Kärnborg en annorlunda bild av influenserna från 68-revolterna. Var det i själva verket revoltörerna som banade väg för marknadens nya övertag genom en nonkonform livsstil som öppnade för nya konsumtionsmönster?
Mycket möjligt.
Vanligare frågor som brukar ställas om detta berömda årtal är: Var det egentligen bara ett generationsuppror? Var det egentligen bara inskränkta studenter som krafsade lite på ytan? Var det egentligen bara tuppfäktning för skäggiga killar?

Vad det än var – egentligen – så kan det inte kallas bara. En serie händelser bland ett knippe sinsemellan olika ungdomskulturer skulle inte fyrtio år senare driva oss till ständiga tyckanden och omvärderingar, om de vore fullständigt försumbara.

Inte minst dess kritiker har bekräftat laddningen. Exempelvis den unge man i Fokus som ”hatar” hela 60-talet (jag bloggade om det 22 april, men det är för dumt för att släppa).
Min mormor hatade de självupplevda åren 1939-45, det ger ett annat perspektiv.
Ett annat exempel är den lektör på Bonniers som avfärdade mitt Europa-manus med orden ”författarinnan har varit med överallt och vet allting, hon stod på barrikaderna -68...” Löjligt nog medverkar jag själv knappast i boken, och där står inte ett ord om några barrikader och knappast om -68 heller. Lektören tog det för givet. Så stark är symboliken i detta årtal att det självklart antas behandlas i böcker om Europa, som lika självklart inte kan ges ut.
Att behandla litteratur på det viset borde vara åtalbart, men det är en annan sak.

Upprorsåren förorsakade ett trauma hos borgerligheten. Det var ett kortvarigt brott i hegemonin när borgarklassen inte självklart behärskade idéutbudet, när det fanns flera rum i överbyggnaden och problemformuleringsprivilegiet inte längre var just ett privilegium.
Det var då motoffensiven kom igång.
Nyliberalismens seger vilar inte enbart på nya konsumtionsmönster då avfälliga fyrtiotalister började tjäna pengar. Den drevs fram under målmedveten ideologisk kamp, till en början i regi av SAF:s informationsdirektör Sture Eskilsson. Hans uppdrag var att agera mot så kallad vänstervridning, och det var under 1970-talet som opinionsbildningen blev en av de viktigaste uppgifterna för de svenska arbetsgivarna.
En mångmiljonsatsning var vad som behövdes på den tiden.

Socialistisk skoldebatt

Senaste numret av Socialistisk debatt (som numreras 3-4/07) är tjockt och läsvärt. Inte enbart därför att jag har skrivit i det förstås, utan därför att det handlar om rätten till kunskap och därmed lyfter en fråga som många anser att vänstern har misslyckats med.
Det behövs, som baksidestexten säger, kunskap för att diskutera kunskap.

Ett citat ur förordet: ”Bildningsdebatten rör sig mellan två poler: nyttorationalitet och värderationalitet. - - - En skola som inte är till konkret nytta för samhälle och individ förlorar sitt syfte, men det gör också en skola som inte ser till de större bildningsvärdena.”

När hörde du senast en borgare lyfta frågor om skolans syfte, om bildningsvärden? Skribenterna som kommer till tals i den socialistiska debatten är inte överens - då vore det ingen debatt. Men vi vägrar att nyttja slagträt antingen-eller. Bildning handlar om att se fler saker samtidigt och sålunda skaffa sig ett omdöme. Till exempel genom att tillvarata det bästa hos stora pedagoger i historien, såsom Piaget eller Vygotskij.

De borgerliga anses ha monopol på skolfrågan, eller till och med på kunskap. Men när hörde du dem senast anföra skolforskning, vare sig historisk eller modern, som stöd för sina krav? När ville de lägga tyngdpunkten på det kompetenta barnet, den sociala lärandesituationen, eller för den delen Barnkonventionen?
Nej, de talar om hur de tror att det var förr. Eller om vad alla tycker. Eller vad de flesta föräldrar vill ha. Sammanfattningsvis, om hur de tror att de flesta föräldrar hade det förr. Säga vad man vill, men välunderbyggt kan det inte kallas. Och vänstern har inte heller varit på offensiven utan ofta ställt upp på den socialdemokratiska kompensatoriska skolan. Det är lite av den skadan som Socialistisk debatt nu försöker reparera.

Lösnummer ska finnas att köpa hos www.redplanet.se