Borgarnas människoförakt, då som nu

Borgarna har förändrats. Eller om de har sjunkit tillbaka till sitt tidigare tillstånd.

     Under hela mitt politiska engagemang har jag varit trygg i tron att borgarna på sitt sätt menar väl. De har faktiskt trott att låga skatter och generösa bidrag till företagare ger fler arbetstillfällen. De har haft en övertygelse om att en minimal gemensam välfärd och en ständig ovisshet om arbetsvillkoren gör att människor anstränger sig mer och åstadkommer bättre. Deras politik har varit i linje med deras syn på samhällsutveckling.

     Men de har förändrats.

Den 18 december skrev Politik och poesi att borgarna lagt en elak budget. Utöver de stora linjerna (skattesänkningar, nedläggning av progressiva myndigheter och en satsning på sämre klimat) passade man på att med synbart små åtgärder klämma åt unga, arbetande och funktionsvarierade. En demonstration av människoförakt.

     På så sätt har det fortsatt i kommunerna. Snart sagt varje dag går det att läsa om indragna busskort, nedskuren assistans och slutet för kulturverksamhet. I kommuner där Sd är med och styr blir det riktade åtgärder mot immigranter och deras barn.

Vad är det borgarna vill? Hur långt ska det gå? När barnfamiljer vräks och sjuka nekas vård, när ekonomiskt bistånd dras in samtidigt som överklassen skeppar sina pengar utrikes, vad har de uppnått? Ja inte det samhälle som de tidigare skisserade, där fria individer jobbar sig upp och köper massa grejer för pengarna.

     Kanske var den borgerliga visionen endast en parentes. Kanske var den en produkt av den korta vänstervågen, en tid när politiker av varje färg blev tvungen att uttrycka ett minimum av intresse för det arbetande folket.

Under industrialismens framväxt var det självfallet att överklassen struntade i folket, som ju ändå ansågs vara lata, smutsiga och tjyvaktiga. Män skulle slita ut sig, kvinnor skulle föda barn, och barn skulle arbeta. Möjligen kunde dessa massor disciplineras. Fullvärdiga medborgare kunde de aldrig bli. Överskottet räckte ändå inte åt alla, och ett fåtal tog sig den så att säga naturgivna rätten att leva i lyx.

     Kanske har borgarna bara återfallit. Nu när de kan. Nu när de lyckats få ord som solidaritet och gemenskap att framstå som suspekta. Nu när de har ett rasistiskt stödparti som delar upp folket i svarta och vita (vilket är praktiskt, då man vet vilka som är de första att malas ner). Dagens klassförakt ligger inte långt ifrån det som rådde vid förra sekelskiftet, även om överklassen idag inte hånar folk för att de är hungriga och smutsiga, utan för att de är feta och talar fel. Disciplineras måste de i alla händelser; jobba när de är sjuka/simulerar, slås ner av väktare när de åker tunnelbana/är i vägen.

     Ta sedan ett mer modernt fenomen, klimatfientligheten. Liknar den inte det gamla resonemanget om överskottet? Jordens resurser räcker ändå inte åt alla – låt dem som kan köpa sig fria och resten gå under.

Vi står inför en oerhört farlig tid. Låt oss öppna ögon och öron för vad borgarna står i färd att göra. Låt oss organisera för solidaritet och gemenskap – för mänskligheten.

Föraktet på Lundsberg

Pennalism är ett annat ord för mobbning, som bara används när det är fråga om internatskolor. Just nu pågår en utredning om Lundsberg, och att det förekommer våld där likaväl som på andra skolor är inget anmärkningsvärt. Det obehagliga är att barnen bor på skolan så att den som är utsatt är utsatt hela tiden. Ännu mer obehagligt är att en del barn inte vill berätta för sina föräldrar, vilka ofta är gamla lundsbergare som månar om skolans rykte, sina egna festliga minnen och sitt barns image.
Det är aldrig roligt att ses som förlorare, men det måste kännas totalpest när en enig omgivning uteslutande går in för att fostra vinnare. Oavsett vad som hänt i det nu aktuella fallet verkar Lundsberg vara en egendomlig miljö att växa upp i.

Överklassen och de som gärna vill köpa sig in i den har Lundsberg som sitt kontaktcentrum. Där ska barnen träffa Betydelsefulla Personer som de i fortsättningen kommer att möta i bankpalats och styrelserum. Där ska man knådas till deg och bakas i form. Individuella behov har ingen plats, förutom att du kan få välja mellan ridning och segling.

”Skolan har funnits i över 100 år så risken är stor att det bland eleverna finns något som inte passsar in, de blir oftas entledigade enligt skolans regler” skriver en kommentator på nätet.
Elever som inte passa in i skolans form blir - entledigade? Menar han ”relle” som det heter i Guillous roman Ondskan?
Tydligare än så kan inte Lundbergs berömda skolanda uttryckas.

Hur tänker eleverna själva? Så här berättar Expressen: När de yngre eleverna fick tillåtelse att använda köket om kvällen reagerade flera av de äldre med att ”skolan sjunker ner i den kommunala dyn”.

Har vi egentligen en aning om hur mycket överklassen föraktar oss?
Isolerade i sin trånga lilla värld blickar de ut på oss, patrasket. Om det bara inte drabbade barn kunde de gärna för mig få banka skiten ur varandra därinne.

Kom detta ihåg: Du ska inte avundas överklassen, ty de har aldrig fått lära sig något bättre.

Recension hos Clarté

Idag gästbloggar jag på Clartébloggen, det är en recension av Bengt Ericsons bok om överklassen

Nya avslöjanden!

Altstadt klipper till så det ryker! När Eberhard avslöjas som idisslare (svenskarna är bortskämda och får inte tänka) bör alla populistiska jämlikhetsmotståndare huka sig.
Inte för att jag läst Eberhard. Det räcker med citat som ”Vi skattar bort i stort sett allt vi tjänar” för att jag ska avfärda författaren som okunnig bondfångare. Eftersom jag inte skattar bort allt jag tjänar och inte känner någon som gör det, är det tydligt att Eberhard ute efter något annat när han vill dra in mig i sitt utarmade tanketomma ”vi”.
Även Björnbrum kommenterar.

Annan rolig artikel var den i DN om överklassarna som leker med maten - de champagnesprutande turisterna som inte vill se snickare bli kung i baren. Mer sådant! Överklassen är sorgligt obeforskad och minst av allt tillräckligt skandaliserad. Men tror fortfarande att det är de som vet hur man uppför sig! Det ingen ser har ingen ont av - och ingen är alla vi andra. Vi som njuter av ett glas god champagne någon högtidsdag...

Verka utan att synas - obeforskad överklass

Avslutade just Pontus Herins: I Djursholm och Tensta kindpussar vi varandra, en underbar titel på en fullt ut läsvärd bok. Herin är ekonomijournalisten från Djursholm som under ettpar år flyttar från innerstan till Tensta för att ta reda på hur det är. Han upptäcker att Tensta är en trevlig boplats men att han ändå trivs bäst ihop med likasinnade. Under tiden som går reflekterar han över klasskillnader, diskriminering, boendemönster och så vidare.


Jag instämmer inte med Herin i allt – i synnerhet inte när han tror sig vara den första som "vågar" diskutera segregationsproblem, vilket bara visar hur lite insatt han var från början. Men hans skildring är sympatiskt öppen och vänder på en del fördomar. Helt klart mest intressant är dock hans bilder av livet i Djursholm.

I Tensta är jag hyfsat hemmastadd och ler åt bekanta namn som om det vore en kändisspalt. Djursholm är nytt för mig, och något som författaren verkligen är väl insatt i. Här blir boken spännande som en djungeltripp: det arroganta isolatet med dess statuskamp och självtillräcklighet samt tonåringarnas fylleexpeditioner och vandalisering… vilket sanslöst ställe! Det är så man får lust att flytta dit ettpar år och skriva en bok.

Men medan Herin kunde skaffa bakgrund till sin Tensta-skildring genom att söka upp politiker, organisationer och forskare, är informationen om Djursholm ringa. När det gäller Tensta, Rinkeby, Rosengård och så vidare finns gott om stoff att ta fram, både vetenskapligt och åsiktsmässigt. Men ifråga om Djursholm, Saltsjöbaden, Vellinge och så vidare finns bara högst privat erfarenhet, så den som överhuvudtaget lyckas skaffa sig en bostad får svårt att få ihop sin bok. Ingen urban- eller IMER-forskning står till buds, inga arkiv med pressklipp. Fina människor lägger man inte under mikroskop.

När ska media och forskarsamhälle börja med saklig granskning av överklassen?
När ska politkerna fråga sig om detdär livet verkligen är nyttigt för dem?
Herin tog sig ur isoleringen om så bara för ettpar år. Vad de andra överklassarna verkar behöva är lite hjälp att komma in i det svenska samhället.

Recension av Herins bok fanns i SvD I april -08

Trevligt och skattebefriat

Från överklassboken jag recenserade igår har jag hämtat några generaliseringar:

¤ Överklassen tror att de kan umgås med alla människor, fastän de i själva verket bara umgås med varandra.
Några av de intervjuade påpekar svårigheten för dem att lämna Östermalm. Hur de ser till att barnen går i varandras skolor, reser till samma ort på sommaren och helst gifter in sig med varandra också. Men hur ska de då träffa alla de där människorna de tror att de är uppfostrade till att umgås med?

¤ Överklassen tror också att deras speciella uppfostran gör saker ”trevliga”. Andra människor har inte trevligt. Eller, värst av allt, är inte trevliga.
Uppfostran är bra. Jag kan vara ganska noga med sådana saker. Till exempel att inte huvudlöst slänga tokiga utsagor omkring sig.
Den oförskämda och ouppfostrade överklassen har gjort sig en bild av arbetarklass, som verkar bygga på Anderssonskans Kalle. Elaka ungar, busliv på gården, kärringar som gapar på sina latoxar och fyllbultar till män. I den mån de överhuvudtaget reflekterar över hur andra människor lever, ser de i arbetarklassens livsstilar en skränande måsflock i slagsmål om fiskrenset. (Det som blivit över efter deras kalas på gösfilé, alltså.)

Är detta deras otäcka godnattsaga? Den som varje kväll bekräftar filmen om dem själva, så att de aldrig mer ska behöva lämna biografsalongen...

¤ Slutligen till den insiktsfulle herre som säger:
”Nu kan vi inte gnälla längre, när arvsskatten och gåvoskatten är borta och ingen skatt på näringsverksamhet. Och ingen förmögenhetsskatt på jordegendomar heller. Nu är det bara lite fastighetsskatt.”

Tyvärr är citatet enastående. Går inte att generalisera om. Men värt att komma ihåg.

Svinga gaffeln med överklassen!

Överklass, skulle det vara nåt att skriva om det? skulle min morfar ha sagt. Visst är det! Men Susanna Popova gör det inte. I hennes intervjubok ”Överklass” (recension här) återges sagespersonernas yttranden utan kommentarer från den journalist hon ska föreställa vara. Vilket är tacknämligt med tanke på det naiva förordet.

I bokens tio intervjuer resonerar 30-60-åriga överklasspersoner om sin klasstillhörighet. Givetvis med olika uppfattningar, men förbluffande samstämmigt, och därtill med ekon från Annette Kullenbergs intervjuer på 70-talet: Att vara överklass är att vara vänlig mot alla och visa fint bordsskick.

Bordsskicket har en så överväldigande betydelse att överklassen är formligen besatt av det och gör varje måltid till en upprepad bekräftelse på avgrunden gentemot oss andra. Vilket liv...

Det som skiljer från 70-talet är att Popovas intervjuoffer har fattat att även makt och pengar är viktiga. Man kan bara inte lalla fram i världen med ett överseende leende och snygg gaffelföring, det krävs några miljoner också. Vanan vid miljoner, som någon konstaterar, för det är vanan som ger säkerheten och det är säkerheten som ger denhär förmågan att kunna ta folk, dvs att vänligt få andra att lyda.

Japp, där satt den! Det är så man kan tro att klassmedvetenheten faktiskt har ökat! Men nej, det är nog snarare så att sensibiliteten för vem som är tillhörig bara har blivit lättare att uttrycka. Popova ser på överklassen som en utestängd grupp vars erfarenheter aldrig får komma till tals, ty hon rasar fortfarande mot 70-talets ned-med-allt! – som dock endast utgjorde en parentes i vårt historiska kryperi inför överheten. Det gick henne förbi att makten under namnet management gjordes åtråvärd på nytt, likaså att börshajarna under 90-talet höll på att ödelägga överklassens bankväsende, något som den gamla fiiina överklassen inte kunde undgå att notera. Kanske har de fått ett större behov att visa sig nu, när bratsen spyar över hela Stureplan. Herregud, bordsskicket!

När vilken tjåsig bussförare som helst kan få i sig en varmkorv prydligare än de där ungarna hinner säga Moët & Chandon, då är det dags för det verserade skiktet att träda fram. Om än anonymt och allmänt formulerat. Popova hjälper dem gärna med det.

Är du verkligen intresserad av överklassen? Läs då Annette Kullenbergs banbrytande studier!